Kamrater. Hösten är här. Kvällarna blir kortare och nätterna svalare. Oktober har gått genom dörren, ett nytt nummer av Bildreportaget finns att läsa och jag längtar efter det första snöfallet. I tider av röda linjer lovar jag att kvar stå i min ständiga opposition.

Nytt nummer av Bildreportaget

I det andra numret av Bildreportaget bjuder jag på fem reportage. Följ med till Visby och Oslo, fascineras av pionens fåfänga, förargas över elsparkcyklar och ta del av andra delen av utdrag från min bok om Oviksfjällen.

Som vanligt läser du bildreportaget på min hemsida, det fortsätter att distribueras som bläddringsbar pdf så bästa upplevelsen får du på en surfplatta eller dator. Bildreportaget är platsen där jag samlar bildserier och reportage, ett sätt att ständigt utforska hur fotografi, text och form kan samverka.

Här finns Bildreportaget 002

Folkets hus-minnen efterlyses!

Till min kommande bok om Folkets hus efterlyser jag dina minnen från Folkets hus och parker. Det kan vara små skojiga anekdoter eller livsomvälvande möten. Inget är för stort eller för smått. Du kan välja att dela med dig helt anonymt. Enklaste sättet att bidra är att fylla i mitt formulär som finns här.

Tack för att du bidrar till berättelsen om Bergslagens folkrörelser.

Nytt och sånt från min värld

Litteraturens lördag. Den 14 november kommer jag medverka på Litteraturens lördag som arrangeras i Medborgarhuset i Örebro. En dag fylld av litteratur i form av boksamtal och bokmarknad. Förutom alla lokala författare kommer även Tone Schunnesson, Anna Jansson, Patrik Svensson, Tommas Bannerhed och Jens Lapidus. Läs mer om litteraturens lördag här!

Råvaruland och folkhemsrester snart slutsåld. Har du tänkt att du kanske vill köpa Råvaruland och folkhemsrester men inte kommit till skott ännu? Då är det hög tid att lägga vantarna på ett exemplar, det finns färre än 20 böcker kvar i lager. Här kan du beställa boken.

Doft som en del av konstupplevelsen

Under två helger har Simon Söders utställning 6 horisonter visats i Stripas Gallerirum. Simon är konstnär som arbetar med fotografi, skulptur och gestaltning. Centralt i utställningen är sex fotografier, sex horisonter, fångade från färjan mellan Grenå och Varberg. Varje bild har koordinaterna för var bilden är tagen stansad i fotografiets mitt, genom koordinaterna får den odefinierbara horisonten en plats. En intressant sak med det är att stansningen inte upplevs på håll men framträder när du går närmare – en lek med upplösningen i vårt seende. En annan plats som fyller lokalen är utforskade av Sveriges mittpunkt, alltså den punkt där en utskuren karta över Sverige balanserar, den platsen ligger utanför Torpshammar i Medelpad och heter Flataklocken. Flataklocken var ett självklart studiebesök för oss som studerade på Ålsta folkhögskola i början av 2000-talet. I Simons utställning har han återskapat experimentet men nu satt balanspunkten under Stripa vilket gör att landet inte balanserar – en generell känsla så här i valtider. Utöver det visuella i utställningen arbetar Simon med doften av tjära, han har strukit flera kartonger med tjära och dess doft är skarp men ju längre en befinner sig i rummet desto mer anpassar sig näsan och hjärnan. Doften gör något med upplevelsen, adderar en dimension till verken, väcker ytterligare ett sinne. Kanske att man inte behöver gå så långt som till tjära men doft är något jag tror jag vill arbeta med doft i någon utställning.

Dokumentärtips

Fotografer är kloka. Visst är jag partisk i frågan men det är sällan jag ser en dokumentär om fotografer, hör en fotograf i en podd eller läser en intervju utan att känna att de bär på insikter. Nu finns på SVT Play en dokumentär om Pieter Ten Hoopen som är mycket sevärd. Jag tror att vi som fotograferar dokumentärt ägnar så mycket av vår tid åt att betrakta och skildra att det är omöjligt att inte fyllas med insikter. Jag tror att om du väljer att se världen i bilder så kommer du att se världen på ett mer ödmjukt och nyfiket sätt. Se dokumentären och avgör själv.

Vinnare i sommarutlottningen

Nu ar vinnarna i tävlingen korats och vinsterna är skickade. Grattis till Sture, Karolina, Anders, Åsa och Anders. Nästa tävling tänkte jag utlysa framåt årsskiftet.

Opublicerat

Den där första höstmorgonen med mössa på men då du glömt vantarna, stanna i en ljuva känslan, rita figurer i framrutans frost, känn pekfingernageln karva sig genom den tunna ishinnan. Stanna upp och se på sommarblommor som frosten knäckte. Göm händerna i ärmarna på jackan, känn den lilla köldsvedan på kinderna. Se lönnen som skiftat färg från klargrön till upprorsröd, landet är fast i en blåbrun problembeskrivning. Omval står för dörren, det eller oheliga allianser. Högerpartierna vann som vanligt. Politik är att vilja sa Palme, det verkar nu mer handla om att kompromissa, kompromisser som på gott och ont gör systemet långsamt. Oavsett hur storpotäterna agerar är det skönt att veta att en septembermorgon fortsatt kan bita i kinderna.

Det var allt för denna gång. Nästa brev kommer i slutet av oktober (septemberbrevet som du läser nu blev ju lite försenat).

Vänner. Nu börjar vi om. Mitt nyhetsbrev heter inte längre Fotobrevet, nu heter det Björn Dahlfors nyhetsbrev, i övrigt kommer brevet fortsätta i samma anda.

Lite bakgrund. Fotografi är och kommer fortsatt att vara en stor del av mitt skapande och av nyhetsbrevet. Dock tar livet och nyfikenheten en på nya stigar och in i nya tankevärldar. Främst ser jag på mitt skapande som ett konstnärligt uttryck där jag undersöker omvärlden genom bild, text och formgivning – alltså bortom fotografiets många dimensioner – som ett typ av berättande. Boken som helhet är mitt första uttryckssätt och i det kombineras bild, text och form till ett uttryck, likaså i den digitala tidskriften Bildreportaget. Näst efter boken är det genom utställningar som jag uttrycker mig – även där vill jag ta det bortom det rent fotografiska. Så sakta kanske jag suddar bort det där med fotograf även om jag är en fotograferande konstnär.

Så välkommen till mitt, Björn Dahlfors, nyhetsbrev.

Utlottning – sista chansen!

Innan vi går vidare i brevet vill jag påminna om den pågående utlottningen. Fram till den 31/8 kan du som prenumerera delta i utlottningen av en två böcker, två vykortsserier och en fotografisk utskrift, totalt fem vinster till fem olika vinnare.

Allt du behöver göra är att skicka ett mejl till mig: bjorndahlfors@gmail.com, med ämnesraden Sommarutlottning. Vinnare dras i september.

Nytt från min värld

Jag har släppt en serie fotoutskrifter med motiv från Oviksfjällen. De finns i två format: 40x30 cm och 30x21 cm. Just nu får du 25 procents rabatt med koden Fotobrevet. Rabatten gäller fram tills nyårsafton 2026. Min målsättning är att erbjuda unika utskrifter till en rimlig peng så att fler kan hänga fotografi på sina väggar. Alltså är det ingen numrering och sådant tjafs, däremot signeras bilderna innan de skickas till dig. Här kan du bläddra bland bilderna.

Ny lekstuga. Jag och min fru Kim har skaffat en ateljé i Stripa. Länge har vi sökt efter en kreativ lekstuga och nu har vi gjort slag i saken. Vi har många idéer för platsen men inget är riktigt spikat, läs mer om ateljén här och följ oss gärna i sociala medier: instagram och facebook.

Första helgen i september, 5-6 september, deltar jag i Ljusstråk. Mig och mina bilder kan du möta i Svalbo. Läs mer om Ljusstråk här!

Helgen efter, lördagen den 12/9, deltar jag under Geologins dag i Stripa. Jag kommer hålla till i vår nya ateljé som även har ett galleri. Bilder från utställningen Kära Bergslagen kommer visas. Ut över det kommer jag ha ett bra erbjudande på Lavens land. Välkommen förbi på en visit.

Den 14 november planerar jag att vara med Litteraturens lördag i Örebro. Ett otrolig evenemang där vi mindre kända lokala författare delar plats med nationella storheter. Mitt tips är att du bokar in det i din kalender.

Utblick: Sommarens inspiration

Under sommaren har jag passat att flera olika utställningar, något av det som fastnat på min näthinna är Malin Lagers otroliga textila verk som var så otroligt fotorealistiska. Verken visades på fantastiska Galleri Astley där det även finns en trevlig skulpturpark och en fast utställning med verk av den ryska konstnären Ernst Neizvestny som på outgrundliga vägar bodde några år i lilla Uttersberg.

På Nora konsthall visades utställningen Berättelser och där tar jag med mig främst Cecilia Jansson knäckebrödsskulptur. En märklig installation som fick en att färdas till mumifierade människor i Egyptens pyramider. Inspirerande att arbeta med ett så märkligt material. Möjligheten att beskåda verket ovanifrån var en extra krydda. Även Linda Jurmus mekaniska verk var mycket intressanta liksom Olle Schmidts måleri och skulpturer som hämtar sin estetik från bland annat tv-spelens värld.

På Mojsen i Grängesberg visades under sommaren Gunne Rambergs bilder från hans liv som gruvarbetare, starka bilder som på många sätt påminner om Jean Hermanssons bilder. Ramberg fick förövrigt Ahlbäckspriset 2024 för sin gärning och visst är hans bilder i Ahlbäcks anda. I Mojens fasta utställning finns verk av både Roine Jansson och Johan Ahlbäck. I Grängesberg finns även en diger konstsamling i Cassels konserthus som är väl värd att besöka, här finns bland annat verk av Albin Amelin och Prins Eugene. En otrolig skatt i ett magiskt vackert hus.

Tips: Galleri Ringgatan

Fotograferna Magnus Wahman och Roine Magnusson har startat ett trevligt galleri i Örebro, Galleri Ringgatan  Ett verklig fint initiativ. Just nu visas Emmi Rooslings finstämda bilder från boken ”Det är här vi är nu” i galleriet. Senare i höst kommer Mattias Käll att ställa ut. Öppettider och nya utställningar annonseras på galleriets Instagram.

Efterlysning: Minnen från Folkets hus och parker

Till mitt kommande bokprojekt om Folkets hus och parker i Bergslagens söker jag efter dina minnen och berättelser. Minnena kommer att bli en den av min bok och de kommer vara en viktig del i att skildra livet på dessa platser. Har du minnen från Folkets hus och parker som du vill dela med dig av så finns här ett formulär och mer information. Tack för att du delar med dig.

Projektet kring Folkets hus ska ta fart under hösten och just nu planerar jag för bildstil och vilka folkets hus jag ska besöka i projektet.

Dela ditt minne här!

Pågående bokarbete

De sensate två åren har jag släppt böcker på hösten, så blir det inte i år. Däremot kommer jag antagligen att släppa två böcker nästa år. Klart är att Stripa-boken som jag skrivit innan om kommer att släppas under våren men jag har även en förhoppning att göra klart boken om Folkets hus och parker och släppa den under hösten. Gällande Stripa-boken har det hänt en del under sommaren och det som nu återstår är visst urval av bilder, bildredigering och att skriva klart bokens texter. I boken, som främst kommer vara en fotografisk bok, kommer det att finnas ett kapitel som tar upp olika aspekter av lilla Stripas roll i den stora världen.

Opublicerat

Det var allt för denna gång. Vi hörs igen om några veckor – då även med ett nytt nummer av Bildreportaget. Glöm inte att delta i utlottningen!

Fotobrevet 045

Kära vänner. Nu är vi mitt i sommaren. Europa brinner även denna sommaren, här i Sverige blir de plågsamma värmeböljorna fler och mer intensiva. Min utställning Kära Bergslagen hänger i Hällefors några veckor till och valrörelsen i vårt land verkar bli smutsigare än någonsin. Visst är det märkligt att de etablerade partierna går till val på att smutskasta sina motståndare istället för att prata om sina visioner. Det känns futtigt att val mest handlar om att rösta på det minst dåliga alternativet, i tillväxtens ohållbara ekorrhjul är det för trångt för visioner. Tänk att det aldrig någonsin funnits så mycket pengar som nu och ändå blir samhällsservicen sämre. Kanske har Fukuyama fått rätt om historiens slut och kapitalismens eviga seger? Kanske kan historien ta fart igen, kanske kan livet en dag handla mer om att leva än att tjäna?

Nåja. Nu nog med politisk filosofi och över till min lilla fotografiska värld.

Nytt från min Fotovärld

Den 21/8 är det sista dagen på min utställning Kära Bergslagen i Hällefors. Utställningen har uppmärksammats av bland annat SVT Örebro. Utställningen är enligt biblioteket välbesökt och uppskattad så har du inte hunnit se den kan det vara värt en resa. Hällefors bjuder även på mycket annat, så som offentlig konst och modernism.

Helgen den 5-6 september deltar jag i Ljusstråk. Ljusstråk är konstrundan i Nora kommun. Tillsammans med ett hundratal andra konstnärer blir det en härlig kulturfest. Jag kommer vara i Svalbo precis som förra året. Från den 8 augusti och fram till den 6 september kan visas en samlingsutställning med alla medverkande konstnärers verk på Noras konsthall Bryggeriet.

Kulturmegafonen är här!

Min fru och jag driver sedan innan kulturplattformen Kulturproduktionen som även är vår webbutik. Nu har vi även skapat Kulturmegafonen som är en evenemangsguide för all konst, musik, fotografi, teater och andra kulturella uttryck i Bergslagen. Besök oss gärna på www.kulturmegafonen.se

Vi har skapat Kulturmegafonen för att vi vill hjälpa dig att hitta all kultur som händer i Bergslagen och för att vi vill hjälpa Bergslagens alla kulturskapare och kulturarrangörer att nå ut. Allt för ofta har vi känt att vi fått veta att något har hänt istället för att något ska hända. Besvikna har vi konstaterat att vi missat mycket intressant.

Missa inte den stora utlottningen!

Just nu lottar jag ut fina priser till er som prenumererar på mitt nyhetsbrev. Allt du behöver göra är att vara prenumerant på mitt nyhetsbrev när vinnaren dras och skicka ett mejl till mig, bjorndahlfors@gmail.com, med ämnesraden Sommarutlottning. Utlottningen pågår fram till 31/8.

Parr på fotografiska – en avrapportering

Martin Parr, en gigant i fotovärlden, var en egensinnad herre med en egen bildvärld. Nu visas hans bilder på Fotografiska i Stockholm.

Det är vanskligt att se en retrospektiv utställning, framförallt med en fotograf en högaktar. Det blir mycket, ibland för mycket, förväntan. Det är kanske där de två andra parallella utställningarna med Lotta Anderssons ”I am everything” och Lebohang Kganyes ”Le Sale Ka Kgosto” fastnade mer. Kanske också för att de var mindre och mer koncentrerade. Känslan av att Fotografiska ville få in för mycket i Parr utställningen är tydlig. Till slut går projekten ihop med varandra och satiren blir nästan för stor, för mycket på en gång. Men det är bra. Det är vad en förväntar sig. Den verkliga pärlan i utställning finns längst in i ett hörn. Där visas några av hans tidiga bilder i serien The Non-conformists. Att 1975 på sånt respektlöst sätt fotografera i kyrkor är inte bara modigt utan även nästa elakt.

Vad mer ska en säga om Martin Parrs fotografi som inte redan är sagt av många andra mycket kloka människor. De färgrika bilderna med avslöjande blixt är långt i från vackert men det är samtidigt väldigt sant. Det är verkligen betraktarens blick, en blick som snarare söker det udda än det uppenbara. Parr har på ett dedikerat sätt rest och dokumenterat vår konstlade vardag vilket gör bilderna intressanta, Homo sapiens är en märklig varelse. Det är uppenbart att alla bilder är skapade ute i det offentliga rummet, i miljöer där människor valt sitt uttryck även om situationerna kan verka privata. Vill du bekanta dig mer Parr utan att åka till Fotografiska finns en fin dokumentär på SVT Play : Jag är Martin Parr, den kan ses till 24/8.

En trevlig kuliss till utställningen är den spellista skapad av musikjournalisten och anglofilen Fredrik Strage som spelas i bakgrunden, när Streets of London av Ralph McTell går på fylls jag av en varm och bekant känsla.

Rabatt för dig som prenumererar

Under hela sommaren, fram till 15/8, har du som prenumerant rabatt på mina böcker. Ange rabattkoden fotobrevet när du handlar i min webbutik kulturproduktionen.nu. Koden ger dig 50 kronors rabatt på din beställning när du handlar för minst 100 kronor. Koden gäller till och med 15/8 2026.

Snart är boken Råvaruland och Folkhemsrester slutsålt. Lagret minskar snabbt just nu. Har du funderat på att köpa den men ännu inte gjort det är det hög tid. Här kan du köpa den.

Uppdatering kring bokprojekt Stripa

Nästa bok i serien Kära Bergslagen kommer heta Stripa. Sedan jag senast skrev fotobrev har det hänt en hel del beträffande boken. Dels spenderade jag hela midsommarhelgen i Stripa för att fotografera och dels har jag fotograferat delar av samlingarna från Stripa som finns i kommunens arkiv. Jag har även, tror jag, hittat hur jag vill göra boken. Att sätta en form för hur hur text och bild ska samspela är viktigt, lika så att disponera boken på ett sätt som skapar harmoni. Tyngdpunkten kommer ligga på mina fotografier från de senaste 10 åren, men i det kommer det finnas en del som knyter an till gruvans långa historia. Nu när väl formen för boken är satt är det bara resten kvar. Det jag kommer arbeta med framöver är texter och bildurval. Min plan är att ge ut boken i början av 2027 då det är 50 år sedan malmbrytningen i Stripa upphörde.

Opublicerat

I midsommarhelgen ägnande jag två dagar åt att vandra runt inne i i Stripas olika rum. En plats som är lite speciell är ett kontor som ligger inne i verket. Kanske att det satt en förman där och höll koll. Länge var rummet obrutet och helt intakt men för några år sedan bröts det upp och sedan dess är rummet i ständig förändring. De skira gardinerna i fönstret har ännu överlevt och är ett tecken på att någon ville göra sitt kontor till något trivsamt. Texten på rutan är mindre trivsam.

Nästa nummer av Fotobrevet kommer under augusti, då kommer jag förhoppningsvis även vara klar med andra numret av Bildreportaget. Har du ännu inte läst första numret så kan du göra det här! Bildreportaget läses bäst på en större skärm: surfplatta eller dator.

Hej.

Stora nyheter vänner! Nu hänger min sommarutställning i Hällefors. Med kort varsel sade jag ja till att visa Kära Bergslagen i konsthallen Terrassen som ligger intill biblioteket. Det blev många sena kvällar, en del kval och till slut en utställning jag till stort sett är nöjd med. Utställningen pågår från 17/6 till 21/8. Jag skulle bli väldigt glad om du har vägarna förbi under sommaren.

Mer i detta brev

• Den stora utlottningen

• Nyheter från min fotovärld

• Några tankar om att göra en utställning

• Gratis fotoböcker! Så gör du!

• Opublicerat

Du har väl inte missat Bildreportaget? Den digitala tidskriften jag gör av mina bildserier och bildreportage. Första numret har legat ut i en tid och jag är tacksam för de fina reaktionerna jag fått. Har du inte hunnit läsa det så ger det en chans. Kom dock ihåg att det är absolut bäst på en större skärm: padda eller dator.

Läs Bildreportaget 001 här!

Stor sommarutlottning

I förra brevet utlovade jag en utlottning – nu är det dags!

I potten ligger det fyra vinster: ett exemplar av Lavens land, en print från utställningen Kära Bergslagen (A3 oramad), ett exemplar av 202053 och dubbla vykortsserier (Oviksfjällen och Svenska landskap). För att kunna vara med i utlottningen ska du:

1. Vara prenumerant på Fotobrevet när dragningen sker (i början av september)

2. Skicka ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com med ämnesraden “Sommarutlottning”.

Tävlingen pågår till 31/8 2026 och efter det dras fyra vinnare. Det kostar inget att delta men eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.

Hjälp Fotobrevet att nå nya läsare. Jag skulle bli väldigt tacksam om du sprider till dina vänner att Fotobrevet finns. Dela i sociala medier eller tipsa en vän genom att skicka vidare detta brevet.

Bli prenumerant!

Nytt från min fotovärld

Kanske att jag tjatar sönder min utställning men jag nämner den igen. Kära Bergslagen hänger hela sommaren i Hällefors, läs mer här!

Sommar kommer bli intensiv. Jag kommer att ägna mycket tid åt min kommande bok om Stripa och starta upp arbetet med Folkets hus-boken. Till boken om Folkets hus efterlyser jag dina minnen från Folkets hus och parker. De ska bli en del av den kommande boken. Har du något fint minne från Folkets hus så dela det gärna här.

Jag kommer att delta på Kulturglimtar i Ljusnarsberg helgen 27-28 juni och sedan på Ljusstråk första helgen i september. Träffa mig och andra kreatörer!

En annan nyhet är att jag under hösten kommer att ta tjänstledigt från mitt vanliga arbete för att arbeta med mina fotoprojekt. Totalt tre veckor utspridda över hösten. Det är ganska läskigt och samtidigt väldigt kul. Jag hoppas att det ska ge mig tid att fokusera mer på mina bildprojekt och de kommande böckerna om Bergslagen.

Rabatt på mina böcker hela sommaren. Under sommaren kan du som läser Fotobrevet nyttja rabattkoden fotobrevet när du handlar i min webbutik kulturproduktionen.nu. Koden ger dig 50 kronors rabatt på din beställning när du handlar för minst 100 kronor. Koden gäller till och med 15/8 2026.

Tankar om utställningen

Under våren har jag gått och tänkt på att jag skulle vilja göra en stor utställning av de två böckerna i serien Kära Bergslagen. När frågan så dök upp var svaret givet. Med kort varsel satte jag ihop utställningen. Nu visas mina bilder och mitt projekt i Hällefors konsthall Terrassen. Men det blev många sena kvällar och två hela helgers arbete och sen en dag för att hänga allt.

Min ambition med utställningen är egentligen ganska enkel; att få människor att prata om Bergslagen. Projektets namn Kära Bergslagen är valt för att jag ser böckerna som en dialog med landskapet, kulturen och historien. När sedan böckerna kommer hem till dig förändras dem, då blir du en tolkare och där genom skapas nya berättelser och samtal om Bergslagen. Precis samma sak är det med utställningen. Nu har bilderna lämnat min studio och mitt sätt att se dem för dig och alla andra att se, tolka och prata om. Kanske att du tycker jag har vissa poänger, kanske att du ilsknar till över en bild av en vindkraftspark eller så minns du de där sköna slalomsvängarna på Gillersklack när du ser knappliftens byglar. Jag tror att vi som bor i Bergslagen måste prata mer om Bergslagen, vi måste bestämma bilden av vilka vi som bor här är och över vår ärofyllda historia. Lämnar vi berättelsen om oss och vår plats till förståsigpåare i Stockholm så blir vi den skärpyta som ekonomie doktorn Kjell A. Nordström dömt våra bruksbygder till att vara.

I utställningen har jag försökt få till en mix av bilder som både fångar livet som levts, det som lever och det som en gång gjorde Sverige rikt. Bilderna hänger i serier om tre eller fyra, tillsammans skapar de bilderna en helhet men är också delar av den stora helheten. I utställningen finns också alla gruvlavarna från Lavens land.

Som jag skrev tidigare så samlar jag just nu in minnen från Folkets hus och parker. Den insamlingen sker även i utställningslokalen. Har du ett stort livsomvälvande minne eller en lite oförglömlig scen av vardagsliv från dessa platser blir jag tacksam om du vill dela med dig. Här kan du läsa mer om projektet och skicka in dina minnen.

Gratis böcker – så gör du!

Varje år får många intressanta böcker stöd från Kulturrådet. Motkravet, förutom att bokens idé ska vara bra, är att Kulturrådet får ett antal böcker att distribuera till Sveriges bibliotek. Årligen blir det väldigt mycket böcker – fler böcker än vad biblioteken kan införliva i sina samlingar. Därför är det många bibliotek som ger bort dessa böcker eller säljer dem till en billig peng. Det är sällan de bredaste böckerna men där finns ofta fotoböcker, poesi och faktaböcker av olika slag. Så nästa gång du är på biblioteket kolla in om det finns någon hylla där kulturrådsböckerna skänks bort. Ta med dig en bok om något som intresserar dig.

Opublicerat

I en fontän satt en duva och funderade över människorna som levde sina liva på gamla stans uteserveringar. Efter bilden tänkte jag på duvorna. Duvorna som är så avskydda. En opportunist som istället för att trängas undan av människans eviga exploatering istället anpassat sig och gjort staden till sitt hem. Sen tänkte jag på en film om en fransman som var duvornas vän. Sen tänkte jag att någon borde göra en bok om dessa vackra men ack så avskydda fåglar.

Nästa nummer av Fotobrevet kommer under sommaren, antagligen under juli. Då kommer du antagligen kunna läsa om mina tankar kring Martin Parr-utställningen på Fotografiska och annat smått och gott.

På återhörande!

Hej. Fotobrevet är tillbaka (igen) efter månader av tystnad. Mycket är sig likt en del är nytt (exempelvis att jag bytt plattform). En större nyhet än att Fotobrevet är tillbaka är att det samtidigt är premiär för Bildreportaget som är en ny digital tidskrift med mina bildreportage och bildserier.

Fotobrevet #043 innehåller:

• Bildreportaget – premiär för en ny digital tidskrift – läs gratis

• Vad är fotobrevet och varför har du fått det?

• Kortisar från fotovärlden

• Kortisar från min värld

• Rabattkod till alla som prenumererar på Fotobrevet

• Boktips: Camera obscura Karsamåla

• Nästa bok i serien Kära Bergslagen är på gång

• Opublicerat

Med vänlig hälsning,
Björn Dahlfors

Bildreportaget – ny digital tidskrift istället för blogg

Du som följt Fotobrevet sedan tidigare vet att jag helst publicerar mina bilder i böcker. Allt kan inte bli böcker. Alla projekt är inte bokmässiga. Tidigare har jag publicerat bildreportage på min hemsida men sällan blivit nöjd med hur de framställs. Nu testar jag istället att en digital tidskrift som går att bläddra i som ett riktigt tidning, den går att ladda ner och för den som vill att skriva ut.

Första numret är nu släppt. Det är 94 sidor av bilder. Bildreportaget är gratis att läsa.

Innehåll i första numret:

• Att besjälas av glas. Att fånga glasets själ.

• Till kretsloppet och förruttnelsen

• Vem blir du när fågelsången tystnat

• Skuggscener

• Bygden där uranet hotar hela framtiden

Läs Bildreportaget här!

Vad är Fotobrevet detta?

Du kanske undrar varför det kommer ett nyhetsbrev från Fotograf Björn Dahlfors? Svaret är enkelt: Du har antingen blivit prenumerant via Substack eller så har du köpt en bok från mig via webben och därmed godkänt att jag skickar ett nyhetsbrev till dig. Vill du inte ha brevet? Avsluta din prenumeration! Det är helt okej. Men innan du gör det hoppas jag att du kan ge brevet en chans.

Först något kort om vad Fotobrevet är. Det Fotograf Björn Dahlfors nyhetsbrev. Här skriver jag om min egen fotografi, om andras fotografi och om sådan som fångar mitt intresse. Här berättar jag om kommande böcker och om släpp av tidskriften Bildreportaget. Det kommer bli utlottningar och erbjudanden. Utgivningen är sporadisk och sällan blir det mer än ett brev varje månad, oftast mer sällan än så.

Kortisar från fotovärlden

Podden Fotofolket har fyllt ett år. Grattis säger jag och så uppmanar jag alla som är nyfiken på fotografer och fotografins värld att lyssna. Det är mig veterligen den enda svenskspråkiga fotopodden med regelbunden utgivning just nu. Här hittar du podden!

På tal om podd. En fotograf jag träffade under Fotoboksdagen i Örebro var Ulf Rehnholm som driver sin podd I huvudet på en konstnär. Här tar Ulf med oss som lyssnar in i projekt och tekniker. Jag har efter upptäckt mer eller mindre sträcklyssnat på podden.

Vinnarna av fotobokspriset har nu korats. Vinnaren blev Charlie Hay med boken No One Left to Blame. Priset till årets Artist Book gick till Hilma Hedin och Isak Uitto för boken 30 fotogram. Som alltid har Lars Dareberg gjort fina nomenernigsfilmer som är väl värda att titta på.

Även vinnarna i Årets bild är utsedda. Det blev storslam för Dagens Nyheters Alexander Mahmoud. Alla vinnarna och deras bilder finns här.

Arbetets museum har delat ut pris till tre dokumentärfotografer. Det är Nina Varumo, Gerry Johansson och Tomas Ohlsson som fått pris. Ninas bilder har jag skrivit om i ett gammalt Fotobrev och Gerry är en fotograf jag gärna återkommer till för inspiration. Gerry är kanske en av de som gjort flest fotoböcker av alla fotografer jag känner till.

Så klart går det fråga sig om det går att tävla i konst? Jag är skeptisk, men samtidigt är det ett sätt att uppmärksamma fotografin – kanske ändamålen helgar medlen?

På tal om fotoböcker så deltog jag på Fotoboksdagen i Örebro lördagen den 25 april. Ett väldigt fint arrangemang med utställningen av alla böcker som skickats in till Fotobokspriset, scenintervjuer och många bokbord.

Kortisar från min fotovärld

Sista helgen i juni, 27-28, deltar jag i Kulturglimtar i Ljusnarsbergs kommun. Kom och träffa mig på Kopparbergs folkets hus.

Första helgen i september, 5-6, deltar jag i Ljusstråk i Nora kommun. Kom och träffa mig i Svalbo. Under augusti kommer jag även visa några bilder på den gemensamma smakprovsutställningen i Kvarteret Bryggeriet i Nora.

Den 5 oktober kommer jag föreläsa om mina böcker i Västerås. Arrangör är senioruniversitetet. Mer info senare.

Få 50 kronors rabatt på din beställning

Under sommaren kan du som läser Fotobrevet nyttja rabattkoden fotobrevet när du handlar i min webbutik kulturproduktionen.nu. Koden ger dig 50 kronors rabatt på din beställning när du handlar för minst 100 kronor. Koden gäller till och med 15/8 2026.

kulturproduktionen.nu

Boktips: Camera Obscura Karsamåla

Fem mil från min uppväxtby i Småland ligger Karsamåla på gränsen mellan Kronoberg och Kalmar. Där finns spåren av en turistattraktion som människor närmast vallfärdade till. En besöksträdgård med djurpark som sedan 1989 fått stå för fäfot och den elva hektar stora parken har långsamt återgått. Fotografen Björn Lundblad har fotograferad denna plats och gjort en fotobok. Han har fotografera med hålkameror och därmed har boken fått namnet Camera Obscura Karsamåla. De långa exponeringstiderna gör bilderna drömska. De svartvita bilderna är tidlösa. Boken är väldigt fin både i tryck och bindning. Jag hade glädjen att sitt bredvid Björn under Fotoboksdagen i Örebro. Han hade rest upp från sitt hem i Nybro för att delta. Boken kan du köpa på hans hemsida.

Kära Bergslagen – Stripa blir nästa bok

I höstas blev jag klar med Lavens land, den andra boken i serien Kära Bergslagen. I höst planerar jag att vara klar med del tre Stripa. Nästa år, 2027, är det 50 år sedan gruvan stängde och 100 år sedan den stora Stripastrejken tog slut. Stripa blir den sista boken där jag gräver mig ner i gruvornas värld. Efter det kommer jag ta mig upp ur djupet och börja arbeta med kommande böcker i serien. Ett tema som jag vill utforska är Folkets hus-rörelsen. Jag tar gärna emot tips på Folkets hus och parker med spännande historia, med vacker inredning och gärna med fortfarande levande verksamhet. Har du tips? Skicka ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com.

Opublicerat

I natten lyser en fyr. Ofta slås jag av det tragiska i att Systembolaget är en av få institutioner i det sönderfallna folkhemmet som tillåter människor av olika slag att mötas. Utslagna och onödigt välbärgade – alla lika inför det ömma förmynderiet.

Avslutningsvis

Nu är brevet slut. Hoppas att du vill fortsätta hänga med mig och Fotobrevet. I nästa brev kommer jag bland annat att ha en utlottning där du kan vinna en bok, en vykort-serie och en print. Vill du inte få Fotobrevet igen så är det enkelt att avsluta din prenumeration.

PUBLICERAT 7 OKTOBER 2025

Hej. Nytt fotobrev.

Denna gång om den tunbjörkska hösten i Stockholm, några tankar om ett avslutat bokprojekt och vad som händer nu. Slutligen några reflektioner om en ny kamera och så klart en brevets bild.

Trevlig läsning!

Bli prenumerant

Vad ska jag göra nu – post-bok-tankar

För nästan 10 år sedan flyttade jag till Bergslagen, samma år besökte jag den första gruvmiljön, samma år blev jag fängslad av Bergslagens historia. Nu är min andra bok på temat Kära Bergslagen skickad till tryckeriet. Sedan i våras har det varit ett intensivt arbete med att skriva texter, sätta layout, korrigera texter och nu på slutet sälja boken. Sista dag att köpa boken till ett lägre pris är söndagen den 12/10. När försäljningen börjar igen kommer den kosta 420 kronor, istället för förköpspriset 360 kronor. Här kan du läsa mer och beställa boken.

Det är inte utan att jag känner en viss tomhet nu när boken är klar. Plötsligt står jag med ett blankt papper där nya bokprojekt ska formas. När Råvaruland och folkhemsrester var klar, förra hösten, visste jag att jag skulle följa upp med Lavens land. Nu är det mer oklart. Det finns två bokidéer som bubblar lite i min skalle. Egentligen finns det en tredje bok. En bok till på gruvtemat. Samtidigt har jag en ambivalens kring gruvtemat. Håller jag på att hamna i ett fack? Sen är det ironiskt att jag, som så starkt är emot exploatering av naturen, gör böcker om en verksamhet som på många sätt är ett otroligt ingrepp i naturen. Förvisso ägnar jag mig åt ruiner och jag hoppas att gruvorna förblir ruiner. Och egentligen så har jag aldrig skildrat gruvorna som gruvor utan som en spelplats för arbetarrörelsens och demokratins framväxt. Men jag är ändå ambivalent. Samtidigt finns det en bildmässig berättelse om en viss plats som jag vill göra. En grande finale på gruvtemat.

Nu när Lavens land är på tryckeriet, och innan arbetet med att skicka ut den till alla som förköpt tror jag att jag ska ägna tid åt att fundera på vad som ska hända sen. Vart leder nästa fotografiska stig? Ännu djupare ner i gruvornas värld eller ut i något helt annat. Dialogen med Bergslagen genom böcker kommer att fortsätta.

Du som ännu inte beställt, gör som hundratals andra, passa på att beställa boken innan priset höjs. Läs mer och beställ här!

Tunbjörk för hela slanten

Lars Tunbjörks utställning Landet utom sig visas nu i en stor utställning på Kulturhuset i Stockholm. Jag har ännu inte hunnit se utställningen men minns fortfarande hur mycket jag gillade den retrospektiva utställningen i Borås för flera år sedan. I samband med den nya utställningen har även Tunbjörks bok Landet utom sig kommit i nyutgåva. Och för oss som inte kan få nog av Tunbjörk sätter Stadsteatern i Stockholm upp en nyskriven pjäs med samma titel som utställning och boken. Teatern har premiär i december. Några bilder från boken finns här!

Lars hade en blick som få andra och en förmåga att se och snabbt fånga ögonblick fulla av vardagsvärme, budskap och ironi. Hans blick var på många sätt betraktarens. Han stod mitt i en händelse och var helt självklar med sin kamera, orädd, och helt stilbildande. Den stora boken Retrospektiv med Tunbjörks bilder blev jag sittande med någon timme i helgen som var, det är jäkligt bra foto alltså. Det slutade även i att jag valde att komplettera mitt bibliotek med den nya Tunbjörk-boken och boken Klassdörrar.

Tankar om en ny kamera

Ny kamera. Plötsligt föll jag för trycket att uppdatera min utrustning. Länge har jag hävdat att jag inte bryr mig om vad jag har i handen men till slut så föll jag för trycket att uppdatera min utrustning. Min gamla kamera köpte jag 2012 och nu hoppas jag att det är 2037 innan jag byter ut den nya. Valet föll på en spegellös kamera. Den stora skillnaden mellan en spegellös och en traditionell spegelreflex är sökaren. Spegelreflexen visar en ren avbildning av verkligheten, ljuset åker genom objektivet till en spegel och som sedan visas i sökaren. En spegellös kamera skickar ljuset direkt till sensorn, det som syns i sökaren är samma sak som det som syns på skärmen. Så går du i tankar att byta kamera, glöm inte att det är en stor omställning i vad sökaren ger. Och även om det känns praktiskt med en digital sökare så är äktheten i en spegelreflexkamera mycket större. I en spegelreflexkamera ser man verkligheten, i en digital sökare ser man en projektion av verkligheten. Förhoppningsvis blir det en period av tillvänjning. Men känslan av att något saknas i den digitala sökaren släpper inte taget om mig. Därför är det bra att jag har kvar den gamla kameran, när verklighetsabstinensen blir för stor.

Fotobrevets bild: Smuts

Människans strävan mot sin egen undergång. En burk, ett godispapper, en snusprilla, en fimp, en av något gör väl ingen skillnad? En förlupen spelar väl ingen roll. En förlupen, blir en grupp förlupna, blir en ansamling, blir en spegling över oss och hur även våra ickeval blir ett problem. En hatisk kommentar, en enda person som hamnar på sned, endast en blir ett problem. Ett samhälle är inte starkare än sin svagaste individ, är inte bättre än det elakaste nättroll, är inte bättre än alla vi som låter en burk eller ett godispapper falla bredvid papperskorgen.

Nu har du nått slutet

Tack för att du läst och på återhörande! Är du inte redan prenumerant så bli det gärna.

Bli prenumerant

PUBLICERAT 25 SEPTEMBER 2025

Senast jag skrev lovade jag en snar återkomst, då var det maj, nu är det september. Inte en så imponerande raskhet kanske. Ibland blir det inte som en tänkt sig. Det finns alltid saker att skylla på, nu tycker jag att mitt skäl är legitimt:

Min bok Lavens land är klar!

Boken finns att förköpa nu och fram till den 12/10 2025. Boken kommer att levereras i december. Du som förköper boken gör det till ett rejält rabatterat pris, spara 60 kronor. Det är mitt sätt att tacka för att du tror på projektet.

Boken är den andra delen i serien Kära Bergslagen. Den är en fördjupning i landskapets gruvlavar. Varje lave är porträtterad i ord och bild. I texterna har jag sammanfogat mina intryck av platsen, historiska fakta och berättelser om livet i och omkring gruvorna. Det skapar ett kubistiskt portätt där en skrapar på ytan och gräver på djupet av något storslaget. Boken porträtterar 53 gruvlavar. I mitten av boken fördjupas den fotografiska skildringen genom att utvalda gruvmiljöer lyfts fram lite extra.

Förköp boken här!

Ny fotopodd – plugga i lurarna

Många gånger har jag inte tipsat om fotopoddar i Fotobrevet. Fotografer är, tror det eller ej, mycket intressanta att lyssna på. I våras hade en ny podd premiär. Det är fotografen Rikard Landberg som skapat podden Fotofolket där han intervjuar många intressanta fotografer om att vara fotograf och om att skapa bilder. En ambitiös podd som verkligen tar en på djupet i fotografers liv. Bland de som intervjuats är Eddy van Vessel, Mats Alfredsson, Gustav Gräll, Anna Clarén och Vanni Jung Ståhle. Podden finns där poddar finns.

Dokumentär om Martin Parr på SVT Play

Fotografens blick på ett samhälle säger mycket om samhället. Martin Parrs säregna stil, humor och värme blir tydlig i dokumentären som nu finns att streama på SVT. Det finns ett släktskap i uttrycket mellan Martin Parr och Lars Tunbjörk (vars bilder nu visas på Stadshuset i Stockholm och i en ny bok. Dessutom har hans bilder blivit teater). Dokumentären om Parr hittar du här.

Utställningsreferat från Fotografiska

I våras såg jag två utställningar på Fotografiska, en är det för sent att uppleva, en hänger till den 5 oktober. Här är några tankar om de båda.

On being family

Tre av de stora, en ur varje generation, tar sig an temat familj. Utställningen var på fotografiska under våren och sommaren. En utställningen som både visar bredden i uttryck och i hur en kamera kan vara verktyg för olika berättarstilar. Fotografernas som deltog var Anna Clarén, Hannah Modig och Ewa Stackelberg.

Hannah Moddg söker sin Sivagami, finner henne, och finner en kvinna som aldrig glömde henne och hennes syster. Det är fin historia. Sivagami var Hannahs och hennes syster Heddas barnflicka när de växte upp i Indien. Efter systrarna lämnat Indien var de alltid en del av Sivagami liv. Det är ett vackert sökande, ett nedslag i ett nu, en återblick mot förr.

Ewa Stackelbergs fotogram i utställningen var associativa, det var fotografi utan kamera, det var teknik och kemi. Intressanta bilder, som att skriva med ljus, och långt bortom iden om Camera Obscura och att fånga verkligheten. Uttrycket var mer illustration än fotografi, det var analogt Photoshop, det var intuitivt. Det var ett fin komplement till Hannah och Annas dokumentär bilder.

Anna Claréns ständiga kamera, där i varje ögonblick, där för att dokumentera det som är nära. Det vardagliga, det lilla, och allt det stora som uppstår när en fluga sitter på ett bröst, när trädgårdsmöblerna möter vinter och sommar, när ljuset smiter in vid sidan av rullgardinen, när ansiktsmasken är på och när en ska blåsa ur ljusen. Det privata blir offentligt.

Summan av kardemumman. En utställning som jag hade svårt att riktigt gripas av men som ändå var fin. Bra fotografi kan i sig vara något även om tematiken inte helt fångade mig.

Hans Hammarsköld

En utställning som forfarande går att se är den retrospektiv som Fotografiska visar.

En retrospektiv utställning är allltid fint. Det får en att se på sitt eget fotografi utifrån. Hur skulle jag välja bilder till en egen, hur skulle någon välja bilder av mig? Oavsett så är Hans Hammarskiöld en ny fotografisk bekantskap.

Londonbilderna som visas är street innan street blev mainstream. De är från ett London, tio år efter kriget, ett London som sakta återskapades efter Hitlers bombningar. Det är verkligen utställningens höjdpunkt.

Ett liv som fotograf. En stil i svartvitt som håller. Det håller ihop oavsett om det är modebilder, experiment, porträtt eller bilder från London i mitten av 50-talet. Det är svärtan och kontrasterna. Det är en mästare i mörkrummet. Mörkrummet har en viktig plast i utställningen. Hans mörkrumsspellista spelas i i bakgrunden och som en stämningssättare. Utställningen är lika mycket fotografen Hammarskiöld som kopisten, jag kan känna en avundssjuka mot de som så behärskade mörkrummets hemligheter.

Vad har hänt och vad är på gång

Sedan senast har det även hänt en del på andra plan. Bland annat har jag deltagit under Ljusstråk och vid Geologins dag. Dessutom har jag lett en workshop i Stripa med ett gäng fotografer från Folkare fotoklubb. Senare i höst är det planerat att jag ska delta på Litteraturens lördag i Örebro, den 8/11. Jag tänkte även försöka boka in några julmarknader. I november ska jag även ut och föreläsa.

Kära Bergslagen – vad händer nu

Att vara klar med en bok betyder att det går att ge sig i kast med en ny bok, eller projekt. Planen framåt är just nu tvåårig och med två böcker till planerade. Dels kommer jag arbeta med en ren fotobok om Stripa gruva och dels kommer jag nu att påbörja ett helt nytt projekt som antagligen kommer kräva ett par års fotograferande och researchade. Kanske att det projektet bli en bok 2027. Hur saker sedan blir är ju oklart. Kanske att mitt fotograferande och sökande tar andra uttryck. Men Bergslagen och jag har fortfarande en del att reda ut, alltså fortsätter dialogen.

Fotobrevets bild

Kiruna. I våras var jag i Kiruna på ett besök. Senaste jag var där hade inte stadsflytten påbörjats. Det nya centrumet var en märklig plats. Kanske till och med att hela nya Kiruna är en märklig plats. Kyrkflytten blev ett internationellt jippo, en PR-kupp. Det har sagt mycket om Kiruna den senaste tiden. Mycket klokt. Trots LKAB:s massiva kampanjande har andra sidor kommit fram. Kvar i mig en dubbel känsla. Dels att allt det nya inte hunnit sätta sig och dels att man bara bevarar allt det riktigt gamla. Det mitt emellan – modernismen och Erskines många byggnader – husen och kvarteren som de flesta levt sina liv i har raderats ut. På SVT finns det en fin dokumentär om Folkets hus i Kiruna, och om hur de blev utan lokaler efter stadsflytten.

Några sista rader innan brevet är slut

Nu har du nått till slutet av detta nummer av Fotobrevet. Jag gör inga utfästelser om nästa utgivning men hoppas att det inte dröjer fyra månader. Om du läser men inte är prenumerant så bli gärna det. Gillar du brevet och vill stötta mitt fotograferande? Köp gärna mina böcker.

PUBLICERAT 7 MAJ 2025

Hej där! Nytt nummer av Fotobrevet i brevlådan igen. Denna gången blir det tankar kring några utställningar jag sett den senaste tiden. Två på Fotografiska i Stockholm och en på Fotografiskt center i Köpenhamn.

Vet du, det är ta mig tusan en mörk tid vi lever i. Den spirande våren med vitsippor, fågelsång, surrande bin och björkar som brister kan knappast förändra de instrumentella mördandet som pågår när vanvettiga människor tar sig mer makt än vad någon människa borde kunna besitta. Putin och Netanyahu med sina påhejare på den stora scenen, en lejd tonåring i gängkriget som söker kickar och cash med en pistol i handen här i Sverige. Och så torkan, denna ständiga vårtorka, en påminnelse om klimatkatastrofen även når hit till norra Europa. Krigstrummor som spelar i Kashmir. Mördandet i Jemen och Sudan. De är några av de cirka 50 pågående konflikterna i världen just nu. Addera sedan Trump och alla andra i tokhögern. Addera att Sveriges svassat så för sultanen i Ankara, denna lättkränkta despot, som griper journalister och arrangerar skenrättegångar. Du som tror på fri journalistik och vill stå upp för rätten att granska makten skulle exempelvis kunna skänka pengar till Reportrar utan gränser, till fonden som Dagens ETC startat kring Joakim Medin eller så köper du Joakims böcker, böckerna som retar gallfeber på Erdogan. #journalistikäringetbrott

Innehållet i Fotobrevet 040:

• Prissänkning på min bok – två för en kampanjen fortsätter

• Färgexplosion i form av ToiletFotoPaperGrafiska

• Tankar från Kungarna av Blomstermåla

• In the past we made history, eller när solidariteten dog

• Så fortgår arbetet med Lavens land
  

REKLAM

Prissänkning och bok på köpet!

Nu sänker jag priset på Kära Bergslagen: Råvaruland och folkhemsrester till 375 kr.Dessutom skickar jag med min bok 202053: Fotografi och poesi från pandemins första år helt gratis! Erbjudandet gäller på kulturproduktionen.nu. Frakt tillkommer om du inte väljer upphämtning.

Köp boken här!

PÅ UTSTÄLLNING

Fotografiska levererar (äntligen)

Just nu visar Fotografiska flera fantastiska utställningar, faktiskt är det så bra att jag nästan blev överväldigad, vilket inte så ofta händer. Entrépengen på 200 kronor känns nästan billig. Just nu visas ToiletFotoPaperGrafiska och Kungarna Blomstermåla båda visas till den 8 juni, och så visas On being family (visas till 31 augusti) och Ett liv i högdager (visas till 5 oktober). Tankar om de två förstnämnda kommer jag avhandla idag och de två andra i kommande brev.

ToiletFotoPaperGrafiska (Toiletpaper)

Färgrikt, vulgärt, Warholskt, köttigt, tydligt, underbart och grällt. Antikommersiellt och überkommersiellt. Konceptuellt så det förslår, men det funkar. Fotografier som är färgsmockor, ljudkulisser som är absurda och oväntade, installationer och stora utskurna bilder som hänger från taket.

En utställning som är helt perfekt för Fotografiska, den är så som Fotografiska vill vara, och för en gångs skull känns det inte överproducerat, det är en totalutställning, och istället för att utställningen tar överhand över fotografiet så går de hand i hand. Det är absurt och det är lekfullt. Vissa bilder fastnar, men det som främst fastnar är den totala upplevelsen. Från den blöta vindpinade katten, till bananbassängen och möblerna som bär de tryckta fotografierna. Den italienska konstnärsduon Maurizio Cattelan och Pierpaolo Ferrari gör allt i kameran, de bygger kulisser och miljöer, allt är fångat i en bild, inget Photoshop, bara ren konst. Allt leker med reklamens uttryck, allt är till salu, det kommersiella uttrycket som konst, konst som kommersiella produkter. Den stora konsten är egentligen inte de enskilda bilder utan den totala upplevelsen.

Kungarna av Blomstermåla (Vanni Jung Ståhle)

Efter Toiletpapers färgexplosion är det skönt att välkomnas in till Blomstermåla, eller är det välkommen till Vanni Jung Ståhles syn på den hemort hon lämnat, hennes syn på de som blev kvar? Det är svårt att inte känna att det finns en viss exotifiering av människorna och platsen. Nästan som att det är en antropologisk studie av en art som representerar något annat än medelklassens Normsverige. Men det kan också ligga i min, betraktarens tolkning, av bilderna och människorna på dem. Eller är det platsen, ett museum för medelklassen, som får det att skava?

Det finns något välbekant i människorna i Blomstermåla, de kunde varit jag, de är kanske till och med är jag. Det kunde också varit jag 2010 som åkte tillbaka till min hemby i Småland och gjorde samma bilder. Eller så gjorde jag de bilderna på festerna vi själva hade i min ungdom, fast utan Vannis fotografiska skicklighet men utan att ha utifrånperspektivet.

Jag känner inte det innanförskap som fotografen beskriver att hon känner, jag ser det mer som att hon betraktar Blomstermåla utifrån, hon är på besök, hennes urbana blick målar en schablon. Men det finns också värme och respekt, det finns ett förtroende för fotografen hos de som låter sig avbildas, hos de som väljer att släppa in henne och kameran. Frågan är om värmen och respekten når den urbana publiken eller om den bara blir något för medelklassens Normsverige att gotta sig i? Kan bilderna nå bortom schablonerna? När jag tjuvlyssnade på andras kommentar i utställningsrummet kändes det mer som att schablonerna förstärktes än utmanades.

Jag är alltså kluven till utställnings narrativ och hur Blomstermåla framställs, eller kanske till det jag läser i utställning. Jag är däremot inte alls kluven till berättelsen, jag är helt säker på att den är sann för Vanni, och fotografer äger sin berättelse. Och utställningen gör avtryck, den fastnar för den tvingar mig att fundera. Dessutom är det bra fotografi, det är bilder som vågar sig bortom perfektion och skärpa, de tar sig dit utan att alls bli effektsökande. Jag är avundsjuk på bildspråket, på att kunna hantera det utan att det känns sökt, bildspråket är intuitivt och inte alls så maskinellt som mitt eget bildspråk tenderar att vara. Utställningen är så värd att se, antingen bortser du från schablonerna eller så tar du med dig mitt ord om att vi på landsbygden är precis som alla andra – lika vanliga och lika unika.

Att jag måste tänka, formulera mig, känna något, är kanske ändå det bästa betyget en utställning kan få?

Fler tankar från fotoutställningar kan komma direkt till din brevlåda. Bli prenumerant.

PÅ UTSTÄLLNING

Den sista solidariteten

På fotografisk center i Köpenhamn visades tidigare i vår In the past we made history. En utställning om de platser som härbärgerat flyktingarna som kom till Danmark i samband med massflykten från Syrien 2015 och under tidigare flyktingvågor. Det är på ett sätt en dokumentation om en flyktingpolitik som fortfarande var human, som tog emot människor som flydde krig. Det är också en berättelse om krisande myndigheter som lät människor bo på platser som kanske skulle rivits eller sanerats för länge sedan. I en svensk kontext skulle det också vara berättelsen om skrupelfria entreprenörer som tjänade grova pengar på människors nöd.

Jag tänker på vad gjorde egentligen flyktingvågen med oss? Var den den som fick fröet av högerextremism att gå från en grodd till en skog av främlingshat, avhumanisering och rasistisk politik. Idag är mottagandet i Sverige och i Danmark på EUs lägsta nivåer och färre ska de “främmande” bli genom unken utvandringspolitik. Var det den sista gnuttan samhällelig solidaritet som dog efter flyktingvågen i mitten på 10-talet? Nu är solidariteten en syssla för frivilligorganisationer medan samhället väver sina identitet kring det som enar och mot de främmande. Nationen och vilka som tillhör den låter sig definieras av ren rasism.

Utställningen tar verkligen tag i mig och mina tankar. Det är fotograferna Kent Klich och Tina Enghoff som skapat utställning som består av fotografi och videoverk. I framställande har de samarbetat med Anastasija (Nastija) Kiake.

Utöver utställnings tema som skapar både tankar och känslor tar jag med mig fotografierna. Stora svartvita bilder, dokumentation av platser som härbärgerade människorna som kom. Fotografiet är ren perfektionen, avskalat och betagande. Bilderna avhumanisera platser som faktiskt stod för humanism. Bilderna hanterar rum och detaljer i rum, ytor på vilka människor levde. Jag blir även glad för att fotografin vågar vara oppositionell. Den vågar skrapa av den flagnande färgen och visa samhällets dåliga sidor. Från 31 maj till 12 oktober visas utställningen på Havremagasinet i Boden.

LAVENS LAND

Arbetet med boken tuffar på. Textskrivandet är det som verkligen kommer ta den mesta tiden framöver. För att texterna ska bli som jag vill kommer jag ge mig ut på några resor för att besöka flesta av lavarna igen. Kameran kommer givetvis vara med men fokus kommer på skrivandet. Texterna är tänkt att vara korta, beskriva känslan av platsen och sen krydda med sånt i gruvans eller ortens historia som fastnar när jag gräver i arkiven. Boken är en formmässig utmaning både fotografiskt och textmässigt.

För att ge en bild av vad jag vill skapa textmässigt kommer nedan här ett smakprov för hur jag tänker just nu. Kanske att jag ändrar mig? Men Fotobrevet är ju ett nedslag i nuet och ett sätt öppna upp till hur jag skapar.

“…Genom gruvområdet går en kullerstensbelagd allé, den är ståtligt, en boulevard genom gruvområdet. En gång bar den namnet Centralvägen. Den går från Jakobina laven till Centrallaven, förbi makalösa maskinhuset, centralens gruvstuga och Mojsen. Maskinhuset som har använts som konsthall är i sig själv ett konstverk med sina fönsterbeklädda fasader och tak. Kontrasten mellan de stora maskinerna och det otroliga ljusinsläppet är magisk. De jättelika maskinerna, som skickade 50 000 volt rakt ner i underjorden, är på något sätt symboler för det vi då trodde var människans seger över naturen. Idag är det uppenbart att naturen slår tillbaka…”

Nu har du kommit till slutet. Nästa brev kommer när du minst anar det. Du får gärna skicka vidare brevet till någon du känner eller på andra sätt sprida ordet om att det finns.

PUBLICERAT 21 APRIL 2025

Nytt fotobrev, det håller på att bli en vana (igen). Hoppas att det är något du uppskattar. När världen blir mer och mer en plats för dårar och stridspittar kan jag rekommendera att bli medlem i Svenska Freds. Det är mitt i stormen som det behövs organisationer som står upp för humanism och fred.

Hur hamnade vi i en situation där vi som tror på fred på jorden blev de extrema medan de som tror på kapprustning och militarisering är de normala?

Brevets innehåll:

• Stipendium för att slutföra Lavens land

• Etiska riktlinjer när äkthet ifrågasätts

• Utblick: Smått och gott från fotovärlden

• Bokkampanj

• Nyheter och Ljusstråk 2025

• Opublicerat

NYHET

Nu ska det skrivas – jag har fått stipendium

Jag har beviljats ett stipendium av Region Örebro för att kunna färdigställa arbetet med min nästa bok, Lavens land, vilken är den andra i serien Kära Bergslagen. Boken är en dokumentation av Bergslagens gruvlavar. Stipendiet kommer jag använda för att skriva texter, ta mig tid att leta i arkiv och böcker samt återbesöka till flera av lavarna för att samla intryck. Jag är tacksam för stipendiet. Lavens land är tänkt att komma ut hösten 2025 eller våren 2026.

Tack för att du läser Fotobrevet. Dela det gärna så att fler kanske läser och prenumererar.

ETISKA RIKTLINJER

När äktheten ifrågasätts skriver jag etiska riktlinjer

När jag förläste för ett tag sedan var det en man som hade svårt att tro att en bild från sin hemort inte var två ihopklippta bilder. Mannen var själv aktiv i den lokala fotoklubben och mycket kunnig om fotografi. Det fick mig att fundera över fotografins värde när en bild så lätt ifrågasätts. Å ena sidan behöver vi att människor är kritiska till källor och bilder, å andra sidan om folk på instinkt ifrågasätter äkthet vad händer då med tilltron till fotografin och slutligen till varandra. Självklart kan man se det som beröm, att en fotokunnig person blir avundsjuk på en bildvinkel jag hittat. Men det fick mig också att tänka att vi kanske snart är där då vi måste svära bildens äkthet, dela med oss av exakta positioner för vad vi stod när bilden tog, vilken brännvidd som användes och vilken vinkel jag riktade kameran åt. Det vore så klart inte görbart eller åtminstone helt kreativtets dödande. Däremot tror jag det är bra att som fotograf fundera över sina principer när det gäller redigering av bilder.

Etiska riktlinjer

• Jag tillåter mig att framkalla bilder likt traditionella metoder (ljusa upp och mörka ner, ändra färgtemperatur och korrigera färger för att samspela i en känsla, beskära, skärpa upp, göra svartvit och liknande)

• Jag tillåter mig att ta bort objekt som för bilden är oväsentliga och som jag kunde ha tagit bort vid fotograferingstillfället eller hade kunnat undvika att få med om jag tagit ett halvt steg. Eller ta bort rörliga objekt som hade försvunnit av sig själv i nästa ögonblick.

• Jag tillåter mig att ta bort sensor- och linsdamm

• Jag tillåter mig bildpåverkan före eller i samband med fotografering: dubbelexponeringar, rörelseoskärpa, filter med mera.

• Jag tillåter mig att göra dip- och triptyker.

Kanske att det är bra att vi som fotografer är tydliga med var våra gränser går för att göra vårt bildskapande. Jag som främst jobbar dokumentärt för på ett sätt, andra gör på sitt sätt. Oavsett vilket kan det kanske vara bra att sätta sina egna etiska riktlinjer.

Sen kan jag så klart själv bryta mot mina etiska riktlinjer men då kommer jag att redovisa det.

Vad tycker du? Är det bra eller dåligt att redovisa sina egna etiska riktlinjer?

Missa inte nästa brev! Bli prenumerant!

KAMPANJ

Köp en bok – få två

Fortsatt så bjuder jag alla som köper Kära Bergslagen: Råvaruland och Folkhemsrester på ett exemplar av min bok 202053: Fotografi och poesi från pandemins första år. Så in på kulturproduktionen.nu och köp två böcker för priset av en. Att köpa mina böcker är det bästa sättet för att stödja mitt arbete.

Köp böckerna här!

UTBLICK

Nytt och värt att veta

I Nordmark pod intervjuas fotografen Gustav Gräll, en hel del foton och en hel del om svensk landsbygd. Gustavs bilder finner du på hans hemsida.

Den svenska fotosurrealisten Erik Johansson öppnar nu ett eget konstcenter på gården han växte upp utanför Götene. Där kommer den världskända konstnären att visa sina och andras bilder. Kul att det skapas fler platser för konst och kultur trots att kulturen behandlas som något tärande av den sittande regeringen.

Precis som tidigare år gjorde Lars Dareberg filmer om de fotografer och böcker som nominerades till Fotobokspriset. Priset 2025 vann Ela Polkowska men filmerna med alla nominerade är värda att titta på. Filmerna om de fem nominerade finns här!

Den fjärde boken i Karl Ove Knausgårds Morgonstjärna serie heter Nattens skola och är förutom en bra bok (likt de andra tre) också en väldigt bra skildring av en fotograf konstnärliga liv. Det är sällan en stöter på fotografer i romanernas värld, här blir det en trovärdig skildring. Klart värd att läsa eller lyssna på.

NYHET

Jag medverkar i Ljusstråk 2025

Nu är det klart att jag kommer ställa ut i Svalbo under årets Ljusstråk. En kul utmaning kommer att bli att ställa ut i ett tält. Jag har gjort det tidigare och tror nog att det kommer bli bra. Det kräver dock en del planering och planering är alltid kul. Hoppas att vi ses i Svalbo den första helgen september. Mer information om Ljusstråk hittar du här.

OPUBLICERAT

På tur i Funäsfjällen

Vintertid lägger jag många timmar i skidspåren, ofta avslutar jag säsongen med en resa till Funäsdalen. Säsongen som gick slutade i cirka 570 kilometer fördelat på 31 skiddagar. Bilden är fotograferad i Ramundberget och för mig fungerar den som perfekt inspiration till nästa säsong.

Nu har du nått slutet

Vad brevet ska handla om nästa gång växer långsamt fram. Det kommer när det kommer. På återhörande.

PUBLICERAT 17 MARS 2023

Vad hände med vintern? För mig som älskar att åka skidor blev det ett riktigt praktfiasko. Men det ger å andra sidan tid åt fotografi och att skriva Fotobrevet.

• Hänt sen sist – nyheter från min front

• Fem år sen corona – boken som minns allt

• Cato Lein och tankar inför Fotobokspriset

• Opublicerat från Stripa

Hänt sen sist: Två föreläsningar, ett lyckat vinterspår och slutsåld bok

Tack till alla som kom till vinterspår och till er som var på mina föreläsningar i Avesta och Fagersta. Det är kul att möta intresserade läsare och blivande läsare. Det märks att Bergslagen engagerar i Bergslagen. Mitt utifrån perspektiv på landskapet kanske öppnar ögonen för de som bott här längre än jag.

Just nu har jag inga framtida föreläsningar inplanerade. Tipsa gärna arrangörer om mig så kanske det kan bli så att jag kommer till en plats nära dig.

Vinterspår blev väldigt lyckat i år, Kulturproduktionen gjorde gemensam sak och blandet fotografi med textil.

Under Vinterspår såldes det sista exemplaret av Oviksfjällen: En resa från Storsjöns strand till fjällets topp. Att ha sålt slut på en första upplaga anses i vissa kretsar gör en till författare. Det spelar inte så stor roll men jag är stolt som en tupp över boken och att den nu är helt slutsåld.

Fem år sedan corona – permanent prissänkning på 202053

I dagarna var det fem år sedan coronan förlamade landet och världen. Hur var det att leva med ett osynligt hot? Hur var det att ha döden så närvarande i vardagen? Det behandlar min bok 202053: Fotografi och poesi från pandemins första år. Nu gör jag en permanent prissänkning på boken. Boken har varit svårsåld, kanske lite smal, men den är faktiskt bra. Kanske den bästa av mina tre böcker.

Om du beställer Kära Bergslagen: Råvaruland och Folkhemsrester så skickas 202053 med som en gåva under en tid fram över.

Snart dags för fotobokspriset – tankar om fjolårsvinnaren Cato Lein

Eija Hetekivi, Ela Polkowska, Julian Slagman, Maja Daniels och Kent Klich är nominerade till årets fotobokspris. Stort grattis till dem. Det är fint att fotoförfattarna ger fotoboken den kulturella plats som den förtjänar. För vissa är kanske en fotobok något enkelt, det är ju bara bilder, men en bra fotobok är en stark berättelse och minst lika komplex som en roman eller en reportagebok. Efter förra årets skandal kring Cato Lein (fjolårsvinnaren) så har jag ägnat några tankar åt honom och om fotografiet autenticitet.

Hur ska jag egentligen känna inför Northern Silence, boken av Cato Lein som vann priset i fjol, men som sedan blev av med priset efter att det uppdagats att fler bilder i boken var av annan upphovsman. Självklart ska man inte sno andras bilder och kalla dem sina egna. Men å andra sidan är boken Northern Silence en fantastisk bokupplevelse. Det grova kornet, känslan av att bilderna kommer direkt från mörkrummet, en känsla som förstärks av det grova pappersvalet, mixen av ansikten och karga landskap som ibland löser upp sig i kornet och det kontrastrika. Det är helt enkelt en fin bok. En bok som mer är en känsla av ett landskap och människorna som lever i landskapet än en dokumentär skildring av Nordnorge.

Men så var det just att några bilder är stulna. Cato fann etnografen Ernst Manker bilder på en loppis och tyckte att de hade något som skulle höja boken. Det gör ju inte boken sämre men det kastar förutsättningarna för boken över bord. Cato vill skildra hans barndoms landskap, hans syn på landskapet och människorna. När han gör det med andras bilder så går ju boken sönder.

Hur ska man ska känna för en skandalomsusad bok? Där är jag kluven. För oavsett vilka övertramp Cato Lein gjort så kvarstår det faktum att han är en fantastisk fotograf. Lite på samma sätt som att Terje Hellesø i stressen över att få till en bild på lodjur i Mullsjös skogar tog till Photoshop för att klippa in lodjur från andra fotografer i sina bilder. Såklart ett grovt övertramp. Fortsatt är dock Terje en av de mest intressanta naturfotograferna, han har flyttat fler gränser inom naturfotografin än någon annan. Så vad är kontentan. Folk gör dumma saker. Så har det alltid varit. Visst har Cato Lein och Terje Hellesø skadat sig själva och kanske även naggat lite på fotografin rykte. Men när världsledare startar krig, driver på klimatförändringar och gör allt för att slita i sär samhällen och gemenskaper då är en stulen bild eller ett inklippt lodjur ingen större sak.

Nu blickar vi framåt. Passa på att beställa de böcker du är intresserad av. Vinnaren av fotobokspriset 2025 meddelas 19 mars under Fotoboksgalan.

Tipskavalkad

Fotoboksdagen i Örebro är något jag själv kommer missa men jag vill ändå tipsa. Har du möjlighet att ta dig till kulturkvarteret i Örebro den 29 mars så ta den. Där kommer du träffa många fotoboksförfattare.

I dagarna har vinnarna i tävlingen Årets bild korats. Där finns mycket bra bildjournalistik att ta del av.

Snart är odlingssäsongen här, därför vill jag tipsa om ett bildreportage jag gjorde för några år sedan. Jag dokumenterade de rester som var kvar efter förra sommarens odling. Bildserien heter Till kretsloppet och förruttnelsen.

Opublicerat | Stripa gruva ligger blottad

Stripa gruva har tidigare nämnts i Fotobrevet, det är en plats fylld av fotoinspiration och historia; Sveriges historia, Bergslagens historia och historien om byn där jag bor. Efter att slyn fått gro och ta fäste under många år har nu området röjts och med det kommer helt nya objekt och detaljer fram. Gamla maskiner, krossar och byggnader framträder på ett annat sätt. Nya bildvinklar blir möjliga och för mig som fotograferat i Stripa oräkneliga gånger de senaste åtta åren blir det nästan som en ny upplevelse. Ett axplock av bilder från en fotografering en marsmorgon 2025.

Fotobrevet 038 har nått sitt slut. Är du inte prenumerant så bli gärna det.

PUBLICERAT 26 FEBRUARI 2025

Hur många gånger kan något återuppstå? Jag gör nu ett nytt försök med Fotobrevet. I detta nummer kan du läsa om:

• Tips på bra fotopoddar

• Bokrea på kulturproduktionen.nu

• Kommande föreläsningar, evenemang och publiceringar

• Uppdatering kring min nästa bok Lavens land

• Nyexponerat: Nysnö utanför sovrumsfönstret

God läsning och så hörs vi när vi hörs!

Med vänliga hälsningar

Fotograf Björn Dahlfors

Underbara poddar om fotografi

Svenska fotografers förbund har startat ett projekt där de intervjuar fotografer i poddformat. Podden heter Fotografiska liv. Intervjuerna är cirka en timme och handlar om vad fotograferna gör idag, vad de gjort i sin karriär, deras arkiv, vad de har på gång och hur de ser på framtidens fotografi. Fram tills nu har 20 fotografer intervjuats, förbundets mål är att intervjua 100. Alla intervjuerna görs av Jenny Morelli (chefredaktör för tidningen Fotografisk tidskrift) och Anna Näslund (fotohistoriker). Intervjuerna kommer att finnas i Kungliga bibliotekets mediedatabas för framtida fotohistorisk forskning.

Fotografer som Alexande Mahmoud, Anna Clarén, Bruno Ehrs, Gerry Johansson, Ewa Stackelberg med flera. Så plugga i proppar i öronen och lyssna.

Även fotografen Göran Segeholm har startat upp en podd som hänger ihop med hans utbildningsportal Bildspråket. Där kan du bland annat höra en intervju med Micke Berg.

Kulturproduktionens bokrea

Fynda böcker och vykortsserier för så lite som halva priset till 16 mars. Alla erbjudanden finner du här!

• Kära Bergslagen: Råvaruland och folkhemsrester 350 kr (ord. pris 400 kr)

• 202053: Fotografi och poesi från pandemins första år 90 kr (ord. 180 kr)

• Vykortsserierna Oviksfjällen och Svenska landskap för 50 kr (ord. pris 100 kr)

Till bokrean!

Evenemang och andra nyheter

Två föreläsningar på två dagar:

• Den 11/3 klockan 18.30 föreläser jag på Avesta bibliotek

• Den 12/3 klockan 18.00 föreläser jag på Bruksmuseet i Fagersta

Välkommen dit om du är eller bor i närheten. Vill du att jag ska komma till en plats nära dig så får du gärna tipsa om mig. Info finns på karabergslagen.se

• Helgen 1-2/3 är det Vinterspår i Lindesbergs kommun, en konstrunda för kommunens kreatörer. Jag finns som vanligt i Stripa gruva. Välkommen dit. Öppet mellan 10-16.

Mina från boken Kära Bergslagen Råvaruland och folkhemsrester kommer finnas med i nästa nummer av tidskriften Periferi som kommer ut våren 2025. Mer att läsa om tidskriften finns här!

Uppdatering kring nästa bok: Lavens land

Min nästa bok Lavens land, som är en porträttsamling av Bergslagens alla gamla gruvlavar, är nu i produktion. Jag vet inte när den kommer finnas tillgänglig men det som nu återstår är att skriva texter till varje lave. Alla bilderna är fotograferade. Det jag står och väger mellan i utformningen är om jag ska göra ett kapitel i mitten fler av mina insamlade gruvbilder eller inte. Efter den kreativa uttömningen som det är att göra en bok så börjar jag åter hitta inspirationen att ta tag i nästa projekt.

I framtida brev kommer du kunna läsa mer om kommande bok.

Nyexponerat

Nysnö utanför sovrumsfönstret. I höstas gjorde vi lite renoveringar i huset och innan vi hade hunnit flytta in i vårt nya sovrum passade jag på att ta bilden.

Avslutningsvis vill jag tacka för din tid. På återhörande. Och glöm inte bort att bästa sättet att stötta mig är genom att köpa mina böcker (böcker som nu finns på rea)

PUBLICERAT 29 SEPTEMBER 2024

Nu är äntligen Fotobrevet tillbaka. Precis som innan tänker jag att det ska handla om de bilder jag gör och bilder som andra gör och som jag gillar. Hoppas detta första brev ska ge mycket trevlig läsning.

Frekvensen för återuppståndna Fotobrevet är planerad till en gång per månad (tidigare var tredje vecka).

Brevets innehåll

• Sista chansen att köpa min nya bok till förköpspris

• När arbetare får synas på museum – jag har sett Vi som arbetar med våra kroppar

• Frågor och svar om Råvaruland och folkhemsrester

• Tips för dig som älskar fotografi

• Bildsvep från Malmö

• Hjälp mig att nå ut

Rabatt fram till och med måndag 30/9

Gör som ett hundratal tidigare gjort, förköp min nya bok Kära Bergslagen: Råvaruland och folkhemsrester. Du som förköper boken får 70 kronor rabatt, deltar i utlottningen av signerade fotografier och stöttar mig som fotograf. Du köper denna och andra böcker via min och min frus nya webbutik som heter kulturproduktionen.nu.

Förköp boken här!

När arbetare får synas på museum

Alla människor blir vackra av arbete så sade fotografen Jean Hermansson i dokumentären Himlens mörkrum. Arbetare är idag en grupp som sällan får särskilt mycket utrymme i media eller det offentliga samtalet. Istället är det influerare, finansvalpar, kändisar, konstnärer, programmerare, ingenjörer och tjänstemän av olika slag som dominerar berättelsen om Sverige idag, det trots att det är undersköterskor, busschaufförer, bagare, slaktare, svetsare, montörer och alla andra i LO-kollektivet som faktiskt får samhället att fungera. Två miljoner människor i Sverige har ett kroppsarbete. Om inte kroppsarbetarna går till jobbet stannar Sverige.

I sommar såg jag utställningen Vi som arbetar med våra kroppar i värmländska Långban. En utställning där arbetare porträtterats av Elisabeth Olsson och där Annica Carlsson Bergdahl skrivit texter. Vi möter 33 arbetare som får berätta om sin vardag och sina liv, de får prata om klass och organisering. De får prata om sånt som det offentliga samtalet slutat att handla om.

Annat var det på 1960- och 1970-talen, då var klass och arbetares villkor viktiga. Två böcker i min bokhylla är bara några av alla böcker om och med arbetare som kom då. Vi som arbetar med våra  kroppar förvaltar arvet från böcker som Gruva med bilder av Odd Uhrbom och text av Sara Lidman och Nere på verkstadsgolvet med bilder av Jean Hermansson och text av Folke Israelsson.

Vi som arbetar med våra kroppar tar vid där de andra två böckerna slutar. Alla tre är respektfulla porträtt av människor vars kroppar är deras utkomst. Det är böcker där de utan röst får tala, de får tala om sitt arbete och om hur arbetet sakta bryter ner dem, men också om stolthet och om kamp.

Utställningen Vi som arbetar med våra kroppar består dels av filmade intervjuer men också av riktigt stora bilder, bilder i ett format som inger den respekt arbetare förtjänar, bilder där vanliga människor med vanliga kroppar gör vanliga samhällsbärande jobb. Uppblandat med bilderna finns föremål så som sågklingor, knivar, engångsartiklar, sandaler, hjälmar och annat som är en del av vardagen för kroppsarbetande människor. Den som vill kan även dela med sig av sina berättelser om sitt arbetande liv. Det är en stark utställning. En utställning som självklart får en att själv tänka på sitt arbete och den hårda kontorsröv som växer fram.

Och det som Jean Hermansson sa i dokumentären om att människor blir vackra av arbete, det stämmer, människorna på bilderna i Vi som arbetar med våra kroppar är vackra – men framförallt viktiga.

Får du möjligheten att se utställning så gör det, just nu visas den på Regionmuseet Skåne i Kristianstad. Får du inte den möjligheten så kan du besöka hemsidan eller beställa från Carlssons Bokförlag.

Jag svarar på 10 frågor om Råvaruland och folkhemsrester

Jag bad ChatGPT att ställa tio frågor om min Kära Bergslagen: Råvaruland och folkhemsrester. Så nedan finns allt ChatGPT och kanske även du vill veta om boken.

Hur kom du först på idén att skapa en fotobok om Bergslagen, och vad betydde regionen för dig innan du började fotografera där?

Innan jag började fotografera i Bergslagen hade jag ingen som helst relation till området. Ett nytt jobb gjorde att vi hamnade i Nora. Och som alltid när jag flyttar till en ny plats vill jag göra den till min. När vi flyttade till Bergslagen var det samma sak. Kameran är ett utmärkt verktyg för att lära känna en plats. Det tvingar en att se landskapet för att kunna göra bilder av det. Att det skulle bli en fotobok var något som växte fram i takt med att jag lärde känna bygden och bygdens historia.



Du beskriver dina bilder som ”dokumentärpoetiska.” Vad innebär det begreppet för dig, och hur balanserar du mellan dokumentation och poesi i dina bilder?

Bilderna i boken är lågmälda, oftast fotograferade rakt framifrån och i en bildstil som är väldigt dokumentär. I boken finns det 17 kortare texter som kompletterar bilderna. Det är små korta reflektioner och sammanfattningar av saker jag sett, läst och upplevt. Texterna lånar mycket form och känsla från poesin men innehållet är ofta skaligt och dokumentärt. Så egentligen är det en ordlek med stor betydelse för att definiera det jag gör.

Läs resten av intervjun här!

Tips för dig som älskar fotografi

• För att haka på temat med arbetare och fotografi. Författaren Folke Isaksson som skrev i många av de böcker där Jean Hermansson (ofta omnämnd i Fotobrevet) har förärats med en hemsida. Hans arvingar har där generöst publicerat inscannade versioner av de böcker han publicerat – där ibland klassikern Nere på verkstadsgolvet.

• Fotografen och läraren Göran Segerholm har återigen börjat podda. Fram tills nu finns tre fina intervjuer med Anna Clarén, Mats Wiksten och Micke Berg. In och lyssna i Soundcloud. Han repriserar även några gamla avsnitt från hans förra podd Bildradion. Och på tal om Göran så är även hans nyhetsbrev mycket läsbart, det går att prenumerera på här!

• En fotograf som gör väldigt fina diptyker, triptyker och bildserier är Joakim Möller. Följ honom på instagram och förundras över fin fotografi.

Bildsvep från Malmö

Sveriges trea, Sveriges varmaste. Lycrafria cykelpendlare. Solidaritet med alla som dör i Israels utrotningskrig.

Hjälp mig och mina böcker att nå ut

• Tipsa gallerier, utställningslokaler och caféer om mig, jag gör gärna utställningar

• Besök ditt bibliotek och be dem köpa in min böcker

• Tips föreningar, företag och organisationer om att det går att anlita mig som föredragshållare, det jag berättar om är mina böcker och mina bilder

• Följ mig och tipsa andra om mina sociala medier-konton

Tack för att du läst, hoppas det gett dig något. Nästa fotobrev skickas i slutet av oktober.

PUBLICERAT 25 JANUARI 2025

Hej kära fotobrevsläsare. Det har gått ett tag sedan sist. Med nyåret brukar jag ägna tid åt att fundera över hur jag ska utveckla mitt fotograferande. Jag känner att jag lite hamnat i en återvändsgränd fotografiskt och att jag har för många bollar i luften. Därför kommer det bli en del förändringar under 2024 och det med målet att färdigställa min tredje fotobok Kära Bergslagen – Råvaruland och folkhemsrester.

Vi hörs!

Thanks for reading Fotobrevet! Subscribe for free to receive new posts and support my work.

Så blir mitt 2024

Kära Bergslagen

Arbetet med boken Kära Bergslagen – Råvaruland och folkhemsrester kommer att intensifieras under våren med både konkret bokarbete och med uppbyggnaden av varumärket Kära Bergslagen som kommer vara den sammanhållande rubriken för kommande fotoböcker. Under våren kommer jag berätta fler nyheter kring Kära Bergslagen. En nyhet är att det finns ett registrerat instagramkonto som du kan besöka @karabergslagen.

bjorndahlfors.se

Min hemsida bjorndahlfors.se kommer övergå till att bli mer av en portfolio med fokus på sånt som rör mitt fotograferande i stort. Därför kommer bildreportagen fasas ut. Jag har nyss startat ett nytt instagramkonto @fotografbjorndahlfors som du gärna får följa (mitt gamla konto @bjorndahlfors är låst). Även Facebooksidan Fotograf Björn Dahlfors kommer leva vidare.

Fotobrevet

Arbete med Fotobrevet kommer att bromsas för att ge mig tid att arbeta med Kära Bergslagen. Utgivningen kommer bli mer sporadisk. Brevet kommer få mer fokus att bjuda på unika bildreportage (som kommer försvinna från min hemsida) och berätta nyheter om mitt fotograferande. Även fortsättningsvis kommer jag ibland skriva recensioner eller tipsa om fotografi jag tycker om. Så sluta inte prenumerera!

Utställningar

Jag kommer att delta i Vinterspår, den återkommande konstrundan i Lindesbergs kommun. Där ska jag visa min utställning Kära Bergslagen. Platsen är Stripa Gruva. Vinterspår 2024 är första helgen i mars. Här kan du ladda ner årets broschyr.

Jag planerar även att delta i Ljusstråk den första helgen i september.

Som alltid letar jag utställningslokaler så du får gärna tipsa gallerier och andra utställningsplatser om mig och mina bilder.

BOKREA

Köp Oviksfjällen – få 202053 på köpet

Under 2024 kommer jag ge ut min bok Kära Bergslagen – Råvaruland och folkhemsrester.

➤ Nu kan du köpa båda mina två tidigare böcker Oviksfjällen och 202053 till priset av boken om Oviksfjällen 499 kronor inklusive frakt (ordinarie pris 719 kr). Det finns endast fem exemplar kvar av boken om Oviksfjällen så passa på nu!

➤ Vill du bara köpa 202053 kan du nu göra det för 150 kr inklusive frakt (ordinarie pris 220 kr)

➤ Beställ genom att skicka ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com

Erbjudandet gäller till och med 11/2 2024 eller så långt lagret räcker.

ANNONS:

Halva priset på hållbara kläder

Min fru Kim syr kläder av second hand-tyger. Småskaligt och hållbart mode helt enkelt. Just nu rear hon ut plagg till halva priset.

➤ Kolla in alla erbjudanden här!

Bildreportage: Bergslagsvinter

Älskade snö. Hoppet växer med snövallarna. Glädjen i att svinga sin skyffel. Skidspåren som leder mig. Bergslagsvinter. Min första riktiga Bergslagsvinter. Grannens insnöade bil. Jag skottar fram gångar i snön. Jag gråter med tövädret. Längtar norrut. Gapar efter mycket. Blir girig. Vill ha fimbulvinter. Vill inte tvingas att fånga vinterdagen.

Nu har brevet nått sitt slut. Tack för att du läst och på återhörande senare i vår.

PUBLICERAT 14 DECEMBER 2023

Kamrater.

Årets sista Fotobrevet är här. Det blir ett kort brev.

Jag blickar ut i nyhetsflödet, och mörkret ligger djupt som en novembernatt. Men det finns stjärnor att tyda i den fackliga kampen mot Tesla och i alla de som höjer sin röst mot folkmordet som pågår i Gaza. Jag tittar ut genom mitt fönster och ser en ljuvlig vinter. Snön ligger decimeterdjup, och sjöarna är frusna. Ögat och själen kan få vila i den vinterljuva nejden. Kanske är detta den sista riktiga vintern? Jag är inte imponerad av vad världens ledare åstadkom i det nya klimatavtalet. Löften är en sak – att förverkliga dem är en helt annan. Jag önskar att 2024 blir ett upplysningens år, ett år då vapnen faller till marken, då samtalen blir nyfikna och då människan tar ett språng upp ur den sörja av reaktionära idéer som vi just nu krälar i.

God Jul och Gott Nytt År

Önskar Fotograf Björn Dahlfors

Fotografiska händelser från 2023

• Arbetet med min nya bok har tagit fart. Arbetstiteln är Kära Bergslagen – råvaruland och folkhemsrester

• Min första stora egenproducerade separatutställning Kära Bergslagen visade i somras på Persson Magasin

• Deltagit i två konstrundor här i Bergslagen: Vinterspår och Ljusstråk

• Uppmärksammats i flera olika medier i samband med utställningen Kära Bergslagen och det nya bokprojektet

• Ställt ut 27 nya bilder i Gerillagalleriet

• Sett ett dussintal fotoutställningar som du kan läsa om i tidigare brev

Fem fotoböcker att lägga under granen

Här är fem böcker jag själv gillar och som jag tycker du kan köpa till en kär vän eller en familjemedlem som tycker om bra fotografi.

1. Malmberget – Erik Holmstedt

En bok om ett samhälle som försvunnit tillförmån för fortsatt gruvdrift. En väldigt fin bok med en av mina favoritfotografer Erik Holmstedt. Du kan köpa den här.

2. Älven – Mia Rogersdotter Gran

En bok som jag verkligen föll för när jag den kom. En bok om den reglerade Luleälven. Vill du komplettera med en bok till så tycker jag att Jannete Hentati Älven i mig står i perfekt dialog med Mias Älven. Så här är faktiskt mitt tips att köpa två böcker. Vill du maximera Luleälven-temat så är Mikael Niemis Fallvatten ett tredje tips (men tre böcker fodrar att mottagaren ätit många pepparkakor).

3. Den stilla säsongen – Patrik Larsson

När turisterna försvinner och turistanläggningarna stänger förvandlas landskapet. Patrik Larsson har skildrat det väldigt fint i sin bok.

4. Himlens mörkrum – Jean Hermansson

En av Sveriges främsta fotografer var Jean Hermansson. Hans sätt att skildra den arbetande människan gör mig så varm. Boken är full av fantastiska porträttbilder av, främst män, som arbetar. Du kan även slå till på filmen med samma titel. Nils Petter Löfstedt har gjort ett strålande jobb med att ge Jean Hermanssons bilder ett nytt liv. Köp boken här!

5. Retrospective – Lars Tunbjörk

En rejäl pjäs som borde vara en självklarhet i varje fotoälskares bibliotek. Tunbjörk är kanske den mest erkända svenska fotografen. Här finns humor, allvar och politik. Idag finns bara den engelska versionen att köpa. Men oavsett språk på texterna så är ju bildspråket globalt och bilderna kvalitet lider inte av att texterna är på engelska.

Opublicerat | Snögubben

Tack för att du läst. Ha nu en riktigt god jul så hörs vi igen 2024. Nästa nummer av fotobrevet planerar jag att skicka 4/1 2024.

PUBLICERAT 23 NOVEMBER 2023

Kamrater och fotobrevsläsare!

Nytt nummer av fotobrevet, och det är som alltid kul att knåpa ihop ett innehåll som jag hoppas kan intressera och engagera dig.

I en tid då nyheternas rapporter från både när och fjärran sänker ens sinnesstämning är det svårt att låta bli att skriva några rader om hur det känns att leva i vår tid. Att vara fotograf handlar för mig om att bearbeta världen, att bryta ner tankar och händelser till begripliga fragment och klara tankar. Senaste tiden har jag oroat mig för demokratin i Sverige.

I fotobrevet #33:

• Tankar om demokratin i Sverige

• Jens Assur får mig att längta ut

• Ode till fjällen och unikt album med fjällbilder

• Opublicerat | Diptyk från en omtumlande höst

Tankar om demokratin i Sverige

Gång på gång hör vi hur ledande politiker i Sverige kallar de som protesterar mot statens politik för bråkstakar och ett hot mot demokratin. De som i själva verket hotar demokratin är de som inte kan hantera att människor använder sin yttrandefrihet för att protestera mot den politik som de anser är skadlig. Som ledande politiker i ett demokratiskt land bör man vara glad över att folk bråkar och protesterar. Motsatsen är farligt nära diktatur. Att man som politiker ens antyder att vi som medborgare bör ägna oss åt självcensur är så jävla skrämmande att jag på riktigt är rädd för att delar av demokratin är hotad. Demokrati handlar inte om att ha lugn och ro, det handlar om att skapa möjligheter för alla att påverka det samhälle man lever i. En tyst och timid befolkning är inte en befolkning som lever i en demokrati. Den representativa demokratin är bara ett medel för styrning av en demokrati. Men att tro att den representativa församlingen och det som pågår där är demokratins grundpelare, det är på allvar att avveckla demokratin. Demokratin är det som flödar i folkrörelser, i Idrottssverige, vid köksbord, i fikarummet, genom medbestämmande lagen, i kulturen, på puben och på alla andra ställen där människor möts och skapar något tillsammans. Demokrati är att ta sin röst, sin kropp och sina plakat för att visa att man fan inte håller med. Demokrati är något mycket större än en röstsedel vart fjärde år. Det är skrämmande att Sveriges statsminister inte verkar dela min uppfattning.

Jens Assurs praktutställning på Liljevalchs

En världsomsegling i ett 70-tal bilder. Jens Assur delar med sig av en fotografs semesterbilder i sin stora utställning på Liljevalchs i Stockholm. Bilder med vilka han vill inspirera andra att komma ut; och lyfta den unika allemansrätten; och rätten till naturen som en plats för att förverkliga sig själv utan att förstöra den miljö man besöker. Ämnet känns angeläget och viktigt men går verkligen budskapet fram? Nja, det når fram någorlunda när jag sätter mig och ser den 21 minuter långa dokumentären om projektet. Men det når inte fram i utställningshallen. Jag hade väldigt stora förväntningar på utställningen och blev nog lite besviken. Det jag tar med mig är en känsla av att vilja ut i naturen.

Titeln på utställningen är Privat natur, det är en typ av ordlek då många bilder är av just privat natur, samtidigt som familjens upplevelser kan få en att tänka att de har den natur de vistas i för sig själva.

Fotografiskt är det både modigt och välgjort. Projektet är troget det svartvita uttrycket. Genomgående finns ett berättande som medvetet låter betydelsebärande element försvinna ur bild. Det är en lek med regler utan att på riktigt utmana några konventioner. Det är mycket i utställningen som är vackert. Och stilisten Assur är närvarande med sin fulländning i komposition. Men jag blir inte särskilt berörd. Kanske är det för att jag håller med Jens om de frågor han ställer, samtidigt som det skaver något enormt i att han helt utelämnar alla övergrepp på naturen som sker just för att människan tar sig rättigheter. Jag kan få en känsla av att naturen i Assurs projekt är mer en resurs som finns för att tillfredsställa människans behov snarare än den komplexa organism som möjliggör just vår existens. Rovdriften och klimatförändringarna håller på allvar på att sätta mänskligheten i sin värsta kris, ett ämne som lämnas därhän.

Att prata om allemansrätten samtidigt som varje resmål och varje bild visar miljöer som bara några få privilegierade människor har tillgång till blir också problematiskt. Den närmaste naturen är den viktigaste att värna, där har vanligt folk möjlighet att vara. Att bevara den stadsnära naturen och lyfta den och dess kvaliteter är det som är viktigt i debatten om rätten att vara i någon typ av natur.

Till utställningen finns en katalog. Där finns ännu fler bilder från projektet och där finns även texter om temat skrivna av bland annat idéhistorikern Sverker Sörlin. Tyvärr är inte deras resonemang en del av utställningen.

Men det som mest biter sig fast är till naturen, till fjällen, till skogen. Jag känner igen det familjen Assur strävar efter i deras utforskande av stränder, skidområden och fjällhedar. Att inspirera var en del av syftet men utställningen så där kan jag se att han lyckas.

Utställningen hänger till den 7 januari på Liljevalchs i Stockholm.

Ode till fjällen

Horisonter. Böljande horisonter. Aggressiva horisonter. Stigar, leder och otrampade hedar. Ryggen mot en solvarm sten. Kaffe. Mygginferno. Frystorkad mat. Ljudet av klövar och klockor. Ensamheten. Det otvungna småpratet med andra vandrare. Höstglöd. Djupsnö. Skidspår. Att dricka vatten ur porlande bäckar. Väderväxlingar. Den snabba lämmeln. Spåren av björn. Bara en tältduk mellan dig och evigheten. Stjärnklara nätter. Dimma tätare än gröt. Norrsken som dansar. Fjällripan som smälter in i landskapet. Bergväggar och snölegor; smältande glaciärer. Grus och blockterräng. Ånger över att jag slutat sova i tält. Videsnår och fjällbjörk. Obekvämligheten. Enkelheten. Nedkopplingen. Tystnaden.

Album: Svartvita fjällbilder

Opublicerat | Diptyk från en omtumlande höst

Klackar lämnar spår i ljudvågorna. Ett eko av överklass i den bestämda klackisättningen. Humlegårdens gatlampor är som smycken i novembermörkret. Trafiken från Sturegatan tränger in i mitt hotellrum. En helikopter cirkulerar. Blåljus rusar genom staden. Jag hör inte hemma här. När jag blundar ser jag något annat. En sten är i rullning. Jag har tappat kontakten, jag irrar runt, håller fast i somligt, offrar desto mer. Månadslönens trygghet, en boja. Dyra vanor istället för glada dagar.

Nu har Fotobrevet nått sina sista rader. Gillar du det du läser så dela gärna innehållet. Är du inte prenumerant så bli gärna det! Nästa brev kommer till dig den 14 december.

PUBLICERAT 2 NOVEMBER 2023

Kära vänner.

När jag skriver detta brevet faller snöflingor utanför mitt fönster. Världens ondska har paralyserat mig. Ett influensavirus har tryckt ner mig i sängen. Neddragningar på mitt lönearbete har gett mig en klump i magen. Ett bilköp har gjort mig mer gråhårig. Så sedan sist har livet handlat väldigt lite om fotografi.

Bilderna i brevet har alla ett urbant tema.

Brevets innehåll

• Ode till världen

• Nästa utställning på gång

• Album: Urbana bildfynd

• Opublicerat Höst

Ode till världen

Det växer vildhallon i den gamla stenmuren. Ingen sitter i Brogrens park. Svanar som fryser fast. Ondskan i världen. Religionernas kamp och all helig människoslakt. Jag minns igelkottar; jag minns solidaritet. Nyheterna är ekon från den mörka tiden. Vildhallonen som smakar bättre än de odlade. Tiden innan demokratin sträcker ut sina händer och försöker dra ner oss. Konservativa och fundamentalistiska idéer är mörkrets idéer. Och sen överhetens hat. Smutsigt. Splittringen som politiskt mål. Jag minns igelkottar; jag minns solidaritet. Svanarna flyger. Vårens knoppar. Mjuka snöfall. Världens kvarvarande skönhet bleknar bort i skuggan av reaktionära idéer. Stenmurar som sakta sjunker i lerjorden. Jag sätter mig i Brogrens park. Ser ekollonen falla. Kämpar mig upp mot ljuset. Falla handlöst ner i apati. Billströms försvar av folkrättsbrott. Överhetens hat och inbillade förträfflighet. Den sjuka debatten. Den patriarkala världsordningen. Vildhallon växer i den sjunkande stenmuren. Jag fryser i Brogrens park. Magen värker; själen värker; världen blöder. Orättvisor blir krutdurkar; orättvisor exploateras av mörkermän. De korta formatens slakt av hela sansade tankar. Medierna ger bara de slagkraftiga utrymme. Hatet som växer ur förenklade resonemang. Samtalen som blivit infekterade kommentarsfält, det ständiga åsiktskriget. Den annalkande klimatkollapsen och politikernas ovilja att göra något. Världen gör mig besviken och vildhallonen tar över. Jag dränker mig i feelgood-romaner för att få lite hopp.

Nästa utställning: Vinterspår i Stripa

Första helgen i mars är det åter dags för Vinterspår i Lindesbergs kommun. Självklart kommer jag medverka och det jag kommer visa är en variant av utställningen Kära Bergslagen. Hoppas vi ses där!

Album: Urbana fynd

Stadens är fulla av scener och uttryck. När jag skaver sulor bland shoppingstråk och höga hus söker jag efter bilder.

Opublicerat: Höst

Från en knopp om våren till ett färgfyrverkeri. Snart står alla träden nakna. De väntar på vintern. De laddar om.

Nu har vi nått brevet slut. Tack för att du läst. Nästa brev skickas den 23 november. Tipsa gärna andra om Fotobrevet!

PUBLICERAT 12 OKTOBER 2023

Hej.

Fotobrevet denna gång behandlar två utställningar. I Stockholm har har sett Erik Holmstedts och Anders Alms “Gruva” och på Närkeslätten har jag sett Roine Magnussons senaste projekt “Just under himlen”. Jag har även publicerat ett nytt bildreportage från min senaste tur i Bergslagen och slutligen så bjuder jag på en färsk opublicerad bild från Södermalm.

Hoppas du kommer gilla brevet, som vanligt blir jag glad för tillrop, kommentarer och om du delar vidare brevet så att det når fler.

Varma hälsningar,

Fotograf Björn Dahlfors

Gruva och människa – Holmstedt och Alms skildrar städer som flyttar

Södermalm en fredag. På CFF:s galleri visas denna dag Erik Holmstedt och Anders Alms utställning "Gruva". Två fotografer som har fotograferat varsin gruvstad i Norrbotten. Alm skildrar sitt Kiruna, Holmstedt sitt Malmberget. Gemensamt för städerna är att de flyttas för att malmbrytningen ska kunna fortsätta. Men medan Kiruna blir kvar, raderas hela Malmberget ut. Utställningen är en blandning av lugn melankoli och kontrastrika livfulla bilder.

Jag har tidigare skrivit om Erik Holmstedt här i Fotobrevet, hans bilder har lite av samma temperament som mina bilder, och hans Malmberget har likheter med det Bergslagen jag försöker skildra i min kommande bok "Kära Bergslagen – Råvaruland och folkhemsresor". Det var Eriks bilder som fick mig att vilja se utställningen. Efter promenerade jag till Konst-ig bokhandel och köpte ett exemplar av Holmstedts nya bok Malmberget.

I Holmstedts del av lokalen möter jag en stängd skola som sakta bäddas in i ett lappländskt snöfall, ett stängsel runt den stora gropen mitt i samhället och hem som människor tvingats lämna när gruvan ska expandera. Malmberget stänger och folk flyttas ner till Gällivare.

I Anders Alms bilder möter jag en man som jag direkt kopplar ihop med Jon-Ante i Ann-Helén Laestadius bok "Straff", helt irrationellt, men det är sånt som bilder kan göra med ens hjärna. En annan bild jag tycker mycket om är bilden där gruvlaven på Kiirunavaara skymtar förbi; jag tänker på alla de gruvlavar jag besökt under sommaren i arbetet med "Kära Bergslagen".

I utställningen möts Holmstedts precision och Alms snabba ögonblicksbilder. Det svartvita dramatiska i Alms bilder möter den lågmälda färgskalan i Holmstedts bilder. Mixen både tar och ger energi till utställningen. Den svartvita delen dominerar rummet på något sätt, vilket skapar en obalans för mig. Kanske hade fotograferna kunnat vinna på att blanda bilderna, kanske skulle kontrastverkan kännas mer kompletterande än konkurrerande? Det är klurigt med ett rum och två uttryck, framför allt i ett ganska litet rum där varje bild är påtaglig hela tiden. Trots obalansen tar jag med mig en bra känsla och en nyupptäckt bildvärld i Anders Alms. Även Alms bok Grouse city fick följa med hem.

Utställningen går att se fram till den 22 oktober.

Lavar, Folkens hus och puttrande småstäder – en ballad från Bergslagen

I arbetet med min bok Kära Bergslagen gör jag resor för att se, samla in och fotografera. I september 2023 tog jag en tur i norra och östra delarna av Bergslagen.

I bildreportaget besöker jag Ludvika, Tuna-Hästberg, Idkerberget, Säter, Hedemora, Intrånget, Garpenberg och Fagersta.

Främst var sökaren inställd på att fotografera gruvlavar och Folkets hus. Men också att se byar och småstäder, känna på en stämning och vandra bland hus och i människor vardag.

Fler bilder i reportaget!

Hoppas du gillar Fotobrevet. Är du inte prenumerant så bli gärna det.

Magnussons modiga minimalism

Norra Närkes slingrande ekkantade landsvägar. Helgutflykt till Tysslingens naturcentrum och Roine Magnussons utställning ”Just under himlen”. ”Just under himlen” är Magnussons senaste bilder och bokprojekt. Det är en minimalistisk serie bilder som är mycket repetitiv, och det är de små förändringarna som utgör seriens nyanser. Serien beskriver Magnusson själv så här:

”Just under himlen” är en bildserie om livet, om mitt liv. Eller rättare sagt, en del av mitt liv. Separationer från både en person jag tyckt mycket om, flera goda vänner och min hund Siri, som samtidigt lämnade jordelivet. Det var en period med mycket svärta, en period som fick mig att stanna upp, en period där grenar fick ta plats. Grenarna utgjorde terapi, ett sätt att ta sig igenom. Polaroidfilm var det givna valet av medium, dels för att man kunde skapa en bild direkt, dels för att det plötsligt blev en fysisk process. Med tiden blev bilderna starkare och starkare för mig, viktigare och viktigare. Det blev något mänskligt, något som kändes väldigt nära för mig. Och jag ser på grenarna högt upp just under himlen på ett helt nytt sätt. Originalen fotograferades med Polaroid 64, verken är gjorda som Silvergelatin i mörkrum.

Att göra naturen till avskalad grafik är otroligt tilltalande och samtidigt en relativt enkel, men samtidigt svår, konst. Precis som för många andra just nu har den analoga tekniken blivit en del av berättelsen om själva bilden. Jag kan störa mig på att teknikvalet och teknikens egenskaper blir en del av själva bilden, som om en bild är mer värd om den är gjord på film. Kan fotografin någonsin få vara teknikneutral? Eller är tekniken avgörande för uttrycket? Om tekniken är viktigare än verken, så är det kanske det som gör att fotografi har så svårt att bli accepterat som konst?

Jag gillar verkligen bildserien, och jag uppskattar att Roine nästan alltid vågar pröva nytt och omstöpa sig själv som bildskapare. Tyvärr finns det en obalans i rummet. De minimalistiska silvergelatinbilderna konkurrerar om uppmärksamheten med de kraftfulla bilderna från andra projekt. För att kunna stanna i de minimalistiska, enkla bilderna behöver man hela tiden skärma av sig från de övriga bilderna i rummet. Modet Roine har att fördjupa sig i ett tema når inte riktigt fram i denna utställning. Synd, tycker jag.

Opublicerat | Femtio fönster och en flagga

Som fotograf lönar det sig att ibland höja blicken och söka detaljer. På en fasad av fönster vajar en lite flagga och bryter av upprepning av lika dana fönster.

Nu har du nått slutet av Fotobrevet. Nästa brev skickas om tre veckor, den 2/11. Till dess hoppas jag att du har det fint och så får du gärna tipsa dina vänner om Fotobrevet.

PUBLICERAT 21 SEPTEMBER 2023

Kamrater. Nytt fotobrev och denna gången tar jag mer er på min inre resa genom en utställning, bjuder på tanker från sommaren och avslutar med en bild från senaste insamlingsresan i norra Bergslagen.

Fotobrevet #030 innehåller:

• Dum och förälskad – tankar om demokrati och folklighet

• Kära Bergslagen • Nu startar bokarbetet

• 202053 • Vågar jag bli refuserad

• Opublicerat: Dubbellaven i Idkerberget

• Nyheter och tips

Bästa fotohälsningar,

Björn Dahlfors

Dum och förälskad – tankar om demokrati och folklighet

Sensommarvarm Göteborgskväll. September. Avenyns knökade uteserveringar. Lugnet på konstmuseet. Hasselbladcenter visar Källström & Fäldt retrospektiva utställning.

Först känner jag mig dum i hela huvudet som inte förstår. Jag tappar fokus från konsten och börjar intressera mig för formen. Efter en stund börjar projekten nå mig. Sen blir jag lite förälskad. Med mig hem har jag deras mastodontverk, utställningskatalogen Källström & Fäldt.

Först tänker att det är modigt att ha så höga trösklar till sin utställning och sen tänker jag att även jag har relativt höga trösklar ibland. Jag undrar om det går att kombinera samhällskritik och djup med tillgänglighet utan att det blir övertydligt. Och är det ett problem att samhällskritik är övertydlig? Jag tänker på att folk faktiskt dansade pardans till Björn Afzelius musik. En bugg till mästerverket Juanita och ord som “de förlorade för fascisterna var starka”. Jag tar med mig många frågor och känslor från Klara Källström och Thobias Fäldts utställning på Hasselbladscenter i Göteborg.

Med någon veckas distans till utställningen tänker jag att folkligt faktiskt inte är så dumt. Samtidigt finns det något sunt Afzeliuskt i Källström och Fälts verk. Verken om hur Jaffa såg ut före bosättningar och sionism; och det om den amerikanska imperialismen som ville och vill sätta klorna i Kuba men som bet och biter sig själv i svansen; och om hur makten avhumaniserade Julian Assange genom att förinta det viktiga som Wikileaks avslöjande. Hans personliga klander och tillkortakommanden användes för att avväpna en rörelse som granskar makten.

Det behövs konstnärer som Källström och Fäldt. Konstnärer blottlägger och speglar samhället. Det är faktiskt ganska skrämmande att demokratiska samhällen inte klarar av visselblåsare. Det är oroväckande att inskränkningar av yttrandefrihet, den egna tankesfären och organisationsfriheten får pågå. Att varje inskränkning av demokratin kan förklaras med försvaret från abstrakta yttre hot. Vi får veta att demokratin skyddas genom att inskränkas. Demokratiska samhällen blir repressiva. Därför måste demokratiska samhällen ha aktivister, konstnärer och journalister som med granskande blick kan punktmarkera våra ledare så att de återigen riskerar mer än de kan vinna på att inskränka fri- och rättigheter. Vi lever i repressionens tid och det sätter munkavle på många av oss.

Källström och Fäldt utställningen spänner över flera olika projekt och det är den valda formen som får det att hålla ihop. Utställningen består av deras arkiv och det ger en stor inblick i deras skapade. Att alla bilder presenteras i ett litet format uppklistrat på ett A4 gör att helheten ofta får trumfa de enskilda bilderna. Det som sticker ut i storlek är projiceringar av vissa utvalda delar. Lekfullt och annorlunda blir det tack vare att de använder gamla overheadprojektorer. Det surrar som i skolsalarna från min barndom. Det är effektfullt när de måste släckas ner för att förhindra överhettning. Jag blir sugen på att samla på mig några för att kunna använda i kommande utställningar.

Källström och Fälts uttrycksform för sina projekt är böcker. Och centralt i utställningen är utställningskatalogen som skapas i utställningshallen. Rader av lådor innehållandes de olika boksidorna sätts samma på plats av konstnärerna själva. Själva bokbindningen görs med bokskruvar.

Utställningen hänger fram till den 24 september. Så passa på att se den om du har möjlighet. Var dock beredd på att ge den tid – den kräver och förtjänar tid.

Här kan du läsa mer om duon och se flera av deras projekt.

Tack för att du läser Fotobrevet. Om du gillar det du läser så dela gärna med andra.

Share

Kära Bergslagen • Nu startar bokarbetet

Kära Bergslagen blev verkligen en succé. Uppskattningsvis har mellan 450-500 personer sett den. Jag har fått mycket beröm och reflektioner i så väl mejlkorgen, som i sociala medier och i fysiska livet. Både vernissagen och finissagen ledde till fina samtal om bilderna, texterna och om vad Bergslagen varit och ska bli.

Extra glad är jag över att så många lagt en stund vid verket Arkivet. I verket fick besökarna själva bläddra bland det digra urvalet till utställningen (cirka 300 bilder) och själva välja sina favoriter som de tycker ska finnas med i boken. Det blev rätt många bilder och dessutom många fina kommentarer och motiveringar. Lärdom: Interaktion skapar engagemang.

Nu när kvällarna blir kortare ska jag på allvar ta tag i boken. Min plan är att den ska vara klar 2024. Förra veckan reste jag runt för att fotografera gruvlavar, folkets hus och samhällen. En mening som varvar i mitt huvud är: Kapitalet reste gruvlavar, folket reste Folkets hus. Tänkvärt är att det är fler Folkets hus som lever än det är gruvlavar som hissar bergkross och folk ur avgrunden.

202053 • Vågar jag bli refuserad

I år deltog jag i Ljusstråk för femte gången. Jag valde att ställa ut 202053 igen, det är tredje gången verket visas. 202053 är mitt bokprojekt med en bild och en text för varje vecka under första pandemiåret 2020. Under helgen var det cirka 300 personer som besökte oss i Hammarby och många otroligt fina samtal blev det. Flera personer som jag pratade med kände igen projektet sedan innan men valde ändå att ge sig i kast med det igen. Det jag verkligen älskar med verket är att de som ger sig i kast med verket ofta blir kvar länge framför bilderna och texterna. Sen blir det gärna samtal om livet under pandemin, om livet i stort och om hur snabbt man glömmer. Även om vi snart går in i 2024 så känns det som att 202053 fortfarande berör. Det kanske var därför flera av varandra oberoende uttryckte att utställningen borde visas för en stor publik. Jag måste bara våga bli refuserad.

Vill du köpa boken så swisha 220 kr till 0709381440. Skriv din adress så är boken snart i din brevlåda.

Att ställa ut, möta människor och prata om allt från konsten till livet är så otroligt inspirerande. Tack för alla fina samtal.

Opublicerat | Diptyk: Dubbellaven i Idkerberget

I arbetet med min bok Kära Bergslagen – Råvaruland och folkhemsrester har jag rest i norra och östra Bergslagen för att fotografera gruvlavar, folkets hus och miljöer. De dubbla gruvlavarna i Idkerberget blev ett stopp på min resa.

Nyheter och tips

Hitta udda utflyktsmål

När jag ger mig ut för att fotografera har jag ofta gjort en hel del efterforskningar av platsen jag ska besöka. Ofta brukar jag både googla efter fakta och bilder, kolla på kartor och googles gatuvyer. Nyligen, i jakt på fakta och inspirationsbilder, upptäckte jag sajten Udda utflykter som drivs av fotografen Björn Granstrand. Det är en guide till lite mer udda besöksmål i vårt land.

#Gerillagalleriet har slagit till igen

Förra veckan fyllde jag på i #gerillagalleriet genom att sätta upp sju nya verk på sju nya platser.

En utsökt fotobokhandel i Göteborg

På konstmuseets i Göteborg finns en väldigt bra butik med ett väldigt stort utbud av fotoböcker. Så är du i Göteborg – gå dit och botanisera!

Nu har vi nått slutet på Fotobrevet. Nästa nummer skickas om tre veckor den 12 oktober. Är du inte prenumerant så bli gärna det!

PUBLICERAT 31 AUGUSTI 2023

Hej kamrater.

Ett nytt fotobrev är här. Ett nytt fotobrev är i din brevlåda.

Läs om:

• Förberedelser inför Ljusstråk och mina tips på vad du ska se

• Inspiration från Den stilla säsongen

• Inbjudan till finissage

• Köp 202053 – få vykort på köpet

• Opublicerat från Slussen

Varma fotohälsningar

Björn Dahlfors

Share

Ljusstråkshelgen är här!

Bråda dagar. I helgen är det Ljusstråk. Efter kval föll mitt val på att visa mitt verk 202053. För att inte återupprepa mig ska jag göra det på ett nytt sätt. Jag valt ut sju bilder ur projektet som jag skrivit ut i en större storlek och kommer denna gång fästa allt på en stor canvas. Tidigare gånger jag visat verket har alla bilder varit i nästan samma storlek som ett stort kollage tillsammans med texterna. Verket är fortfarande ett kollage de stora bilderna tror jag kommer skapa en annan dynamik. Från att ha gett alla bilder samma utrymme kommer vissa skrika om uppmärksamhet. Det ska bli intressant att se hur publiken läser verket i dess nya form.

Vill du se hur det blev så får du gärna komma förbi mig i Hammarby Bygdegård nu i helgen. Öppet mellan 10.00 och 17.00, både lördag och söndag. Utöver mig hittar du även konstnärerna Åsa Falk och Christine Tomtlund.

Förutom 202053 kommer jag även ha med en låda rea-bilder. Och istället för att betala mig så ger du ett bidrag på 500 kr till Naturskyddsföreningen.

Fyra tips (utöver det obligatoriska besöket i Hammarby 😀)

• I Pershyttan ställer fotograferna Nova Göthlin och Anna Ljungkvist. En utställning jag faktiskt är bitter över att missa.

• På Kafé Strandstugan i Nora visar Hans Jonasson upp sina blombilder, klart värt ett besök.

• Prästen och konstnären Mats Hermansson visar sin ikoner målade på pressening. Han ställer ut i Nora Kyrka.

• Sista tipset är Peter Ekström som ritar serierutorna Tant röd, han hittar du på Järle byväg 15.

Inspiration i den stilla säsongen

Augustikvällsmörker. Bingoropen färdas i tystnaden. Potatisen är upptagen och jag nyduschad. Med en stund kvar till sänggång sätter jag mig med Patrik Larssons Den stilla säsongen.

Inspiration har många ansikten. Ibland finns inspirationen i det som är långt ifrån ens egen bildvärld och ibland finns den bland de som förfinat sitt bildberättande inom ens egen genre.

Patrik Larssons Den stilla säsongen är inom ramen för min genre. Den lite melankoliska bildstilen. Bilder som skildrar människan genom att inte visa människan. Två andra som rör sig i vårt uttrycksspann är Erik Holmstedt och Mia Rogersdotter Gran, som jag båda skrivit om tidigare. Och på tal om Erik så är han nu aktuell med utställningen Gruva i Stockholm på Centrum för fotografi. I texten till utställningen tycker jag man sätter fingret på vår typ av genre ”Hans fotografier skildrar inga människor utan endast de spår de lämnar efter sig”.

Tillbaka till Patrik Larsson. Länge har jag tänkt att skriva om Larsson bok Den stilla säsongen. Den har fått marinera i mitt huvud och i min bokhylla. Själv hade jag Patrik som lärare på Ålands folkhögskola för tjugo år sedan.

I boken visar Patrik bilder från Sverige, bilder på platser som under sommaren sjuder som städernas centrum, men som på vintern helt sätts på paus. Lekplatser, campingar, stränder, uteserveringar och kustsamhällen.

För mig säger Patriks bilder något om vårt överflöd och vårt behov av att fly vardagen. Hade vi varit lyckliga där vi bor hade vi kanske inte haft platser som endast fyller en funktion som flykt hemifrån. Samtidigt kanske det är en symbol för det goda livet. Ett liv där en har råd att ha semester.

Bokens tema är tydligt och Partik är noga med att det inte är övergivna platser utan platser som går i dvala. Det gör att bilderna skiljer sig från den uppsjö av bilder som bara vill skildra det trasiga och sönderfallande landet. Personligen försöker jag gå en balansgång när jag skildrar Bergslagen. Här finns mängder av övergiva hus och industrier. Och att dokumentera det utan att odla den osunda övergivet-turismen är svårt. För mig så är det en självklarhet att inte gå in i hus eller industrier även om de står öppna. Men i jakten på likes är det inte lika självklart alla. Många gånger är det de som söker nya unika bilder som också är de som forcerar låsta dörrar.

Det som får mig att gilla Den stilla säsongen är att det mitt i den tydliga melankolin ändå finns något levande. Minigolfbanorna är i gott skick, likaså lekplatser och campingar. Uppdaterade skyltar och nymålade sittplatser. Och samtidigt så gnager något i mig. Jag sitter och funderar över hur vi lever våra liv i ett överflöd av resurser.

Vill du själv köpa Patriks bok så gör det via hans hemsida eller på Neva books.

Nunan i tidningen och digital bekräftelse

Sedan vi hördes sist har mitt projekt Kära Bergslagen fått uppmärksamhet av både Nerikes Allehanda och Örebro Läns Tidning. Kul tycker jag. Ännu roligare är dock att det är så många som hört av sig med berömmande ord, tips och tankar om utställningen via e-post, sociala medier och faktiskt i verkliga livet.

Har du inte sett Kära Bergslagen så finns möjligheten i helgen 2-3/9 och nästa helg 9-10/9. Den 10/9 är det dessutom finissage. Utställningen hänger på Perssons Magasin i Löa.

Du har väl köpt min bok?

Inte? Gör det nu! Swisha 175 kr till 0709381440 så kommer 202053 hem till dig med posten. Skriv din adress i meddelandefältet. Mottagare är Björn Dahlfors.

Just nu skickar jag även med ett tiopack vykort med bilder från antingen Oviksfjällen eller Svenska landskap. (Erbjudandet gäller till den 20/9 eller så långt lagret räcker)

Ordinarie pris för bok + vykortserie är 345 kronor. Erbjudandet gäller till den 20/9 2023 eller så långt lagret räcker.

Vill du läsa mer om boken så gör du det här!

Välkommen på finissage!

Den 10/9 är det finissage för Kära Bergslagen. Kom till Persson Magasin och häng med mig! Öppet mellan 11-16.

Opublicerat | Kväll vid Slussen

Nu har du nått slutet. Tack för att du läst. Nästa brev går iväg den 21 september. Är du inte prenumerant så bli gärna det. Är du prenumerant får du gärna tipsa dina vänner.

PUBLICERAT 10 AUGUSTI 2023

Fotobrevsvänner!

Äntligen är det den tredje torsdagen och ett nytt brev är här. Kanske att brevet denna gång är lite tungsint. Men när frågorna hopar sig kan det ibland vara skönt att lätta på tungsinnet.

Du kan läsa om:

• varför jag anser att klimatkrisen redan är här

• tankar från vernissagen och färdigställandet av utställningen

• Om Älven i mig

• Se ett bildreportage från Flögfors

• En radda tips för augusti

Varma fotohälsningar

Björn Dahlfors

Krisen är här – nu!

En tanke har surrat i mitt huvud en längre tid. Jag har irriterat mig över klimatretoriken. Det är märkligt att regeringar och företag dels ignorerar allvaret i klimatförändringarna och dels att de använder ett språkbruk som gör att det låter som att det är en stundande kris. Att klimatkrisen är en möjlighet snarare än existentiell. Jag bävar för denna enfald. Alla miljoners miljoner som plöjs ner i att sprida budskapet om att vi kan fortsätta leva som om inget hänt och om vi bara konsumerar “grönt” eller “hållbart” så ordnar sig allt, det ända som ordnar sig är vinsterna för de rikaste. Att de rika har mage att kidnappa miljörörelsens språk för att sedan suga meningen ur orden.

I verkligheten är vi mitt i klimatkrisen. Det är faktiskt kaos. Europa har brunnit igen. Torkan i södra Europa är mer eller mindre permanent och här har vi haft en sommar som började i torka för att övergå i regnkaos med enorma skador som följd i Sverige och Norge. Juni var den varmaste månaden som uppmätts på planeten. I södra Europa har det börjat uppstå konflikter kring bristen på rent vatten. Jag tänker på Maja Lundes Blå och på alla hennes tre andra böcker som på ett skönlitterärt sätt hantera klimatkrisen, artutrotningen och samhällskollapsen i dess spår. Det är bra böcker med starka historier som verkligen alla borde ta till sig. Det är inte dystopiskt utan snarare troliga scenarios för vår framtida levnad.

Så vi är alltså mitt i klimatkrisen. Och klimatkrisen är existentiell även här i Sverige. Hur kan det då komma sig att varken medier eller politiker eller en stor andel av befolkningen inte verkar förstå allvaret. Följderna av höjda medeltemperaturer och kollapsade ekosystem är redan här.

Kära Bergslagen utställningen som ska bli en bok

Tomheten. Att göra en utställning är både utmattande och roligt. Äntligen hänger bilderna på plats och utställningen Kära Bergslagen möter alla som stannar till på Perssons Magasin i Löa.

Veckan innan vernissagen blev väldigt intensiv med en panikfotografering, utskrifter, inramningar, fixande och tänkande. Från att få till upphängningen till att komma ihåg minsta lilla sak. När jag väl var i lokalen så upptäckte jag dels att jag hade glömt en gruvlave till Lavens land och så lyckades jag kasta en bild i golvet men resultatet att glaset gick i bitar.

Efter att ha jobbat med utställningen till och från hela sommaren har det nu infunnit sig en tomhet och en lycka. Jag känner redan nu att jag vill göra förbättringar av utställningen och jag planerar för att den ska kunna återuppstå i en annan miljö lite senare. Om du själv är intresserad, eller känner till någon som kanske är intresserad så tipsa gärna.

Det som händer nu med projektet är att jag ska börja planera för att göra boken med samma titel som utställningen: Kära Bergslagen. Grundarbetet för boken finns i utställningen. Kära Bergslagen – Råvaruland och Folkhemsrester kommer bli min tredje bok och jag planerar att vara klar med den till nästa sommar. Precis som de två tidigare kommer jag att ge ut på eget förlag. En ny grej jag ska pröva denna gång är att förutom förköp även ge dig och andra möjligheten att sponsra boken lite extra och som tack få namnet på bokens tacksida. Vill du påverka urvalet till boken så finns möjligheten under utställningen.

Mer uppdateringar kring projektet kommer senare. Vill du redan nu anmäla ditt intresse så gör det på min hemsida.

Lästips: Lindesberg – Vem vill vara i småstadens barm

Vatten, Älven i mig och ett bildreportage från Flögfors

Jag har just läst Älven i mig av Janette Hentati. Så. Bra. Bok.

Genom att färdas fram och tillbaka längs Luleälv, stora och lilla, söker författaren sitt ursprung. Hon utforskar älven som blivit kvar efter regleringen. Hur naturen nästan alltid är där för att tjäna människans behov. Människans invasiva behov. Hennes släkt är fylld av Vattenfallare, hennes mor är uppvuxen i Messaure, samhället som byggdes för att ge kraftverksarbetarna hem, hennes morfar var med och dämde Luleälv på flera ställen. En bok om kluvenheten inför sin egen släkthistoria och kärleken till den vilda älv hon aldrig fick uppleva.

Hon möter människor, besöker platser och ger sig hän åt att gräva i historien och nutiden. Ett angreppsätt för berättande som jag känner igen och inspireras av. När jag skriver dessa rader har jag precis avslutat boken, kanske att jag inte hunnit tänka klart. Men Luleälv är även en älv som finns i mig, i fotobrevet nummer 10 skrev jag om Luleälv, då lyfter jag tre böcker som verkligen fångat mig, tre böcker om älven. Till listan lägger jag nu även Älven i mig. Den dämda Luleälven flyter faktiskt också genom Bergslagen i form av Harsprångslinjen, den kraftledning som transporterar elen från Luleälv till Hallsberg.

Jag tycker vattenkraften är svår. Samtidigt som energin är fossilfri och vattnet utgör ett slutet kretslopp här på planeten så är kraftverksdammarna och torrfårorna enorma ingrepp i landskapet. Ingrepp som påverkat människor och natur. Vi behöver så klart el. Vi behöver energi som inte är fossil. Men behöver vi verkligen mer el. Behöver vi verkligen mer hela tiden? Kan inte rinnande vatten vara mer än potentiell elkraft?

Ett av de större kraftverken i mina trakter är det i Flögfors. Här är Storån dämd och det som en gång måste varit en mäktig fors leds idag i ett rör ner till turbinen. Där omvandlas vattnets kraft till skärmtid. Som en del i arbetet med Kära Bergslagen besökte jag Flögfors för ett tag sedan.

Lästips: Skuggscener – Flyktiga avbilder i den hårda asfalten

Tips för augustikvällar…

… det är dags för alla att bilda sig om samernas liv och historia. Främst ska du läsa Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit. Men du ska också läsa Ann-Helén Laestadius två böcker Straff och Stöld. Även Älven i mig, nämnd här ovan, är viktig.

… vill du så kan du följa mig på instagram @bjorndahlfors_. Det finns även ett konto sedan tidigare bjorndahlfors men det har jag lyckats låsa i samband med ett telefonbyte, så det kontot kan du sluta följa.

… boka in Ljusstråk, konstrundan i Nora Kommun, första helgen i september. Jag ställer ut i Hammarby.

… gör lite nytta! Stöd kampanjen för att rädda Kulturreservatets folkhögskola i Riddarhyttan. Skolan har hamnat i en Kafka-artad situation där en fullt fungerande verksamhet måste läggas ner. Idag är folkhögskolan en filial till Botkyrka folkhögskola men de vill stänga ner. Nu vill skolan återuppstå som en folkhögskola på egna ben men då sätts käppar i hjulen från byråkrater i Stockholm. Skriv under och stöd deras kamp!

… lyssna på Renoveringsraseriets två fina poddavsnitt om Grängesberg och Gyttorp.

Nu är det slut

Det var allt för denna gång. Som alltid önskar jag att du tipsar andra om Fotobrevet genom att skicka vidare det till en kompis. Är du inte prenumerant så bli gärna det.

Nästa Fotobrevet skickas om tre veckor den 31 augusti.

Kära prenumerant.

Det är semestertider, jag har fått ett ryck att bygga ett uthus (för att sedan kunna göra om mitt garage till en ateljé) och därav har jag inte riktigt hunnit att skriva ett långt brev. Istället bjuder jag på ett bildreportage från Torsby, sommartips och så påminner jag om kommande utställningar.

Med vänlig hälsning,

Fotograf Björn Dahlfors

Tips för sommaren

Läs en klassiker. Jag har just avslutat Mobergs Raskens och Strindbergs Giftas. Vill du hellre ge dig i kast med en kvinnlig författare så tycker jag att du ska läsa Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor.

Läs om skurk-Sverige. Läs Andreas Cervenkas Girigsverige (och om du inte orkar så lyssna på hans sommarprat). Annars kan du läsa Elinor Torps senaste bok Rent åt helvete som handlar om hur människor utnyttjas för att städa Sverige.

Gå på utställningar. Just nu är det utställningar runt om i hela Sverige, från stora påkostade saker i konsthallar till små och trevliga på caféer och i lador. Gå på utställning, ge konstnären en klapp på axeln och skriv något fint i gästboken om det finns en sådan.

Överkonsumera kultur. Gå på konserter, teatrar och operor. Kultur är bra för hela själen och stora delar av kroppen. Lyssna på din favorit eller något helt okänt. Själv ska jag för andra året åka till Kopparberg för att se opera. Opera i världsklass sätts upp i ett gammalt sågverk.

Lyssna på Ellen Sundberg. Den jämtländska musikern Ellen Sundberg har på två skivor tolkat två av Sveriges främsta poeter: Kjell Höglund och Bodil Malmsten. Musik som går rakt in i själen. Kjell kan du så klart även lyssna på i original och om du vill ha mer av Malmsten så har Lena Nyman gjort några sagolika tolkningar på en skiva från sent 90-tal. Allt finns hos streamingjätten glufsglufs (Spotify).

Titta på molnen. Sätt dig i en solstol, luta dig tillbaka (eller lägg dig i gräset), ligg där och se hur molnen rör sig och förändras. Det är hel gratis och det är väldigt meditativt.

Lästips: Landmärken och stopp längs E4:an

Inlandsmelankoli i Torsby

Nyligen passerade jag in i medelåldern genom att fullborda mitt fyrtionde år på jorden. Det firade jag med två dagars skidåkning i Torsbys skidtunnel. Bredvid fotografi så är skidåkning och trädgård det som jag ägnar min tid åt. Mellan passen i skidtunneln strosade jag runt och försökte fånga några intryck av Torsby i form av bilder. Sveriges inland är verkligen något speciellt, en del kanske skulle säga att det är fult och ödsligt, jag älskar inlandet. Efter mil av krokiga vägar bryter sig ett köping fram i skogsmarkerna. Stolta bygder med lång och stark historia. Inlandets växande konservatism är dock något som skrämmer mig lika mycket som städernas ohejdade libertarianism. Vi bor i ett land som glider i sär. Vi är ett folk som glider i sär. Vi har slutat vilja förstå varandra. Torsby kanaliserar mina tankar.

Lästips: Vem blir du när fågelsången tystnat

Missa inte…

… den 5 augusti är det vernissage (10-14) för min utställning Kära Bergslagen på Perssons Magasin i Löa.

… den 5 augusti är det vernissage för Ljusstråks samlingsutställning på Bryggeriet i Nora. Där kommer några av mina bilder att hänga.

… den 2-3 september är det Ljusstråk i Nora kommun. Jag kommer att ställa ut mina bilder i Hammarbys bygdegård utanför Nora.

… den 10 september är det finissage på min utställning Kära Bergslagen på Perssons Magasin i Löa.

Nästa nummer av Fotobrevet skickar jag om tre veckor, den 10 augusti.

PUBLICERAT 29 JUNI 2023

Hej i sommarvärmen.

När Mattias Fredriksson (skidåkaren och skidexperten) skulle beskriva klättringen som avslutar Tour de ski gjorde han det med orden: “Kliv, kliv, överlev”. Det beskriver väl hur jag känner för sommaren malande värmebölja. Jag har ändå fått en hel del gjort, kanske på grund av att jag anammat “kliv, kliv, överlev”.

Mycket av min tid går nu åt till att planera och fotografera till min kommande utställning Kära Bergslagen. Det som kändes som en ocean av tid börjar nu bli lite stressigt. Vernissagen är en dryg månad bort.

I fotobrevet denna gång:

• Ett verk blir till – tankar om Lavens land

• Regntunga skyar och Sunnas blytunga verk

• Ny sommar för #Gerillagalleriet

• Opublicerat: Råvaruland

Ett verk blir till – tankar om Lavens land

I arbetet med Kära Bergslagen har jag snubblat över ett ord, eller en titel, som skulle kunna definiera det jag gör: Landskapsskildrare. I mitt arbete med ett av verken till utställningen Kära Bergslagen inser jag mer och mer att det är landskap och platser som intresserar mig. Det löper som en röd tråd i mina bilder även bakåt i tiden. Jag anar även mycket av landskapsskildraren i mina texter och tankar. Tidigare har jag pratat om plats som centralt i mitt berättande men det har känts lite skavigt i mig, det har inte riktigt definierat det jag gör.

Det var en lång introduktion till verket Lavens land som jag kommer ställa ut på Perssons Magasin i sommar. Lavens landet är en landskapsskildring. Ett verk som kombinerar fotografi, måleri och text. Verket skildrar det som jag tycker gör Bergslagen unikt. Bergslagen är och har långt bak i historien varit ett råvaruland, och malmen är den främsta råvaran. Efter århundraden av gruvbrytning är landskapet märkt av spår. En del är nästan helt igenvuxna andra står som utropstecken i landskapet. Landskapet får sin karaktär av gruvlavarna. Genom åren har jag samlat på mig bilder på gruvlavar som jag stött på, den senaste månaden har jag gjort två heldagars turer och letat efter gruvlavar. Sammanlagt har jag nu ett 20-tal lavar. Just nu är jag i valet och kvalet om jag endast ska fokusera på betonglavarna eller om jag ska bland upp med trälavar och de mer temporära stållavarna som blivit kvar. Den som tar sig till min utställning i Löa på Perssons Magasin kommer att få veta hur jag valde :)

Tips: Snart är Boken om Oviksfjällen helt slutsåld så passa på att köpa ett exemplar!

Regntunga skyar och Sunnas blytunga verk

Det första regnet på flera veckor faller, en paus i torkan, mina vindrutetorkare ackompanjerar musiken i P2. Nora arts utställning Människoskap har precis öppnat och på slingrande Bergslagsvägar tar jag mig fram mot trästaden med sin unika konsthall.

Nora art anordnar varje år en utställning i det gamla bryggeriet i Nora. En utställning som oftast har höga ambitioner som den lever upp till. Konstnärerna får fritt förfoga över ett rum i det gamla bryggeriet som gjorts om till konsthall.

Utställningen hade vernissage den 17/6 så jag åkte dit på den andra dagen. Det som drog mig mest var att Anders Sunna är en av konstnärerna. Jag blev inte besviken. Lidandet, det koltblå, de dämda älvarna, de kalhuggna markerna, den stulna kulturen, människovägarnas barriärer och gruvor djupa gruvor. Ikoniskt men tvärtom. Lastat med symbolik. Sunnas bilder skulle kunna fylla hela konsthallen men blir kanske att han inte behöver det för att nå ut med sin konst och sitt budskap? Jag satt där en stund i rummet med sina uppochnervända träd. Jag satt och skämdes över den historiska och pågående kolonialiseringen av Sápmi. Sunnas konst speglar förtrycket. Sveriges förtryck av ett urfolk. Det är starkt, det är rakt, det är politiskt.

Annat jag bär med mig är Henrik Ekesiöö skulpturer. Realistiska skulpturer i miniformat. Nästan som tredimensionell fotografi. Scener ur ett liv som jag som betraktare kan röra mig runt och på så vis välja perspektiv. Kanske att jag för första gången verkligen uppskattade välgjorda realistiska skulpturer. Även Amanda Karlssonsuperrealistiska skulpturer/målningar tar jag med mig och Jenny Källs bakprojecerade videoverk. Det går göra så mycket med en projektor tänkte jag och tänker att en projektor inte vore så dumt.

Utställningen pågår fram till 30/7 2023. Efter det öppnas Ljusstråks samlingsutställning och där är jag med och ställer ut.

Tips: Pionens fascinerande fåfänga

Ny sommar för #Gerillagalleriet

Förra sommaren inledde jag ett projekt där jag lånar det offentliga rummet, oftast anslagstavlor, för att dela med mig av mina bilder i form av konstpauser. Nu har jag dragit igen och fram till idag har jag total delat med mig av 36 konstpauser och två miniutställningar. 18 av konstpauserna är uppsatta denna sommaren. Läs mer om #Gerillagalleriet här!

Opublicerat: Råvaruland

Råvaruland; stål och skog

Kulturbygd, arbetarebygd, kapitalflykt

Slyet tar över; missnöje som gror

Pendlarlivets bilberoende

Statens otacksamhet

Ruinland; framtidsvadå

Industridrömmar; fornstora dar

Klimatskepticism och miljöhat

Ekorrhjul och bildningsförakt

Skolavslutningar; nya generationer

Reaktionär ungdom; motorburna barn

De som måste dra drar; utflyttarnormen

Eldsjälars kamp och jävlaranamma

Möjligheterna i en hållbar framtid

Det går inte backa in i framtiden

Nu är brevet slut. Nästa brev planerar jag att skicka den 20 juli.

PUBLICERAT 8 JUNI 2023

Hej kamrater.

Idag blir det mycket att läsa. Hoppas att du kommer gilla innehållet och om du gör det så skicka gärna vidare brevet till en kamrat eller dela det i sociala medier. Är du inte prenumerant så får du jättegärna bli det.

I Fotobrevet #025:

• Bildreportage från E4:an

• Fotogallerior i Örebro

• Äntligen Magnus!

• Nya AI-tankar

• Opublicerat från Grängesberg

Landmärken och stopp – blues från E4:an

Hundra mil och mängder med bilder. Ett banarbete i samband med en jobbresa till Umeå fick mig att välja bil. Flyger gör jag som bekant väldigt ogärna. Alla bilresor kräver stopp för kaffe, pinka och mat. Varför inte förlänga stoppen och kanske göra några fler. Fram kommer man alltid. Så mitt senaste bildreportage är bilderna av min resa från Gävle till Umeå tur och retur.

Här kan du hitta reportaget från min resa!

Bonustips! Missa inte mitt bildreportage från Umeå

Fotogallerior i Örebro – Wahman och Varro visar sina bilder

Två av Örebros kommersiella vallfärdsplatser: Krämaren och Vågen, lider av den ekonomiska krisen. Lokaler står outhyrda och ger en försmak av Homo Consumentus sista tid på jorden. Glädjande är att galleriorna väljer att satsa på fotoutställningar. På Vågen visas Anderas Varros bilder och i Krämaren ställer Magnus Wahman ut. Så efter lite egen konsumtionsjakt på Clas Ohlson kompenserade jag med kultur.

Magnus Wahman, Krämaren

En sökarens blick. Jakten på det andra inte ser. Jag känner igen sökandet. Jag uppskattar lågmäldheten. Bilder är monterade på metall. Det konstanta formatet på bilderna och metallramarna bidrar till en nästan meditativt monoton känsla. Bilderna i sig är ganska anspråkslösa i sin enkelhet, men anspråkslösa på ett bra sätt. Vi lever i en tid då allt och alla ska sticka ut, men Wahman vågar trotsa det, hålla i ett uttryck och leverera bilder som gör sig bäst i en utställning eller i en bok. Det är en berättelse som Wahman vill berätta, den ifrågasätter vår syn på fotografi, den uppgår i konst, den drivs av människans kreativitet.

Utställningen heter Concrete New York och hänger på Krämaren under hela 2023. När du väl är där tycker jag att du ska köpa hans bok. Det är en riktigt fin sak med genomtänkt formgivning, form som väver samman olika bilder till helheter.

Andreas Varro, Vågen

Överlastat med symbolik, så har Andreas Varro har profilerat sig och tagit världen med storm. Om Wahmans bilder var lågmälda är Varros bilder det precis motsatta. De skriker om vår uppmärksamhet, de är tydliga och bortser vi från dess budskap så liknar de välproducerad reklam som vill få oss att vilja ha saker vi inte behöver. Varros budskap är samtidskritiskt. Bilderna skriker att ska sluta köpa. Sluta köpa myten om dig själv. Sluta sälja myten om oss själva. Kasta bort telefonen. Kliv ut i världen. Koppla ner dig.

Utställningen heter Dystopia och försöker belysa hur det är att vara människa i en tid då livet är uppkopplat och då vi betalar för tjänster med vår personliga integritet. Sista bilden, bilden här nedan, är en av de enklare i utställningen men det säger så mycket och den sitter kvar i mig. Kanske att dess nedtoning gör att jag kan bära med mig den. Varros bilder händer i Vågen fram till 18 augusti.

Äntligen Magnus!

Äntligen har Magnus Lindbom fått utmärkelsen Årets Naturfotograf. Oftast är naturfotografi egentligen kulturfotografi. När vi säger naturfoto menar vi nästan uteslutande natur som på ett eller annat sätt påverkats eller kontrolleras av människor. Riktig natur finns egentligen bara i de avlägsna vildmarker som Magnus Lindbom söker sig till för att göra sina bilder. För att ta en bild kan han färdas i dagar. Han bär sin egen utrustning och på äventyret blir han inte bara ett med sig själv utan också ett med det landskap han fotograferar. En mycket värdig vinnare.

Kolla in hans bilder och stötta hans nya dokumentärprojekt på magnuslindbom.com.

Trött på tjatet om AI – var inte det – läs varför

Det pratas väldigt mycket om AI. Inte minst om AI-genererade bilder. Även om tekniken fortfarande har en del brister så går det rasande fort. Mest imponerande hittills är generativ fill i Photoshop. Med några enkla rader text kan du skapa otroliga manipulationer eller skapa helt nya bilder, det gör manipulation lika lättillgängligt som mobilkameran gjorde alla till fotografer.

Nyligen vann Boris Eldagsen ett pris i en fototävling, Eldagsen avsade sig priset men ville med sitt deltagande skapa en debatt om vad som är fotografi och vad som är AI. Han efterlyste exempelvis en term för AI-genererade bilder. Ett förslag är promtografi, en promt är den textinstruktion som du ger en AI för att den sedan ska utföra en uppgift. Jag vet inte om det är en viktig debatt eller inte. Vi använder ju inte termen digitalfotograf. Så länge bilderna vill berätta en berättelse så spelar det väl mindre roll hur de uppstått? Berättelsen är väl det viktiga som i exempelvis Jonas Bendiktsens Book of Veles.

Som fotograf har jag svårt för att vara orolig för AI. Jag förstår att kommersiella fotografer känner en stor oro, traditionellt reklamfoto känns har inte många år kvar. Den genren jag vill verka i, den dokumentärt konstnärliga, där min berättelse och mina faktiska intryck bärande för bilderna kan nog hantera och till och med dra nytta av AI.

Jag tänker att det viktigaste är att alla vi som vill leka med AI också är transparenta med att vi valt att använda AI. Har vi klippt in en bil med AI är det lika självklart att redovisa det som om vi tidigare klippt in en bild på en bil. Så att vi inte påstår något som inte är sant.

Det som oroar mig är att det finns människor med onda avsikter. Människor som själva strävar efter makt eller som stödjer de som strävar efter makt. De kommer att använda AI för att manipulera våra åsikter och tankar, använda AI för att misskreditera och skapa oro i samhället. Manipulation har alltid använts för just detta. Nu med AI kan bilderna vara mer trovärdiga men då måste också vi som individer vara mer kritiska till vad vi faktiskt ser i en bild. Vi behöver alltså använda våra hjärnor, vilket aldrig är fel. Ser du en bild som gör dig arg, en bild som kommer från en källa du inte känner till, ta då många djupa andetag. Sedan bör du googla – söka källan, kontrollera sedan med trovärdig gammelmedia (sån som faktiskt försöker verifiera vad som är sant och inte), kontrollera med lokala myndigheter och innan du kan få bilden bekräftad: DELA INTE VIDARE DEN! Så enkelt är det. I en ny era kommer vi, som alltid, behöva bedöma all information med kritiska ögon.

Efter ett stickspår i källkritikens ärliga land ska vi nu tillbaka till det mer handfasta. Idag när vi hör nyheter om AI tänker jag att det är väldigt viktig att ha med sig att den AI-teknik vi ser idag (generativ AI) främst bygger på den samlande smörja av innehåll som vi själva publicerat på internet. Så vi kanske ska sluta producera lögner och skit på internet?

För att en AI ska kunna bli relevant behöver den träningsdata. Idag har alla tillgängliga nya tjänster olovligen tränats på upphovsrättsskyddat material så väl text som bild, material som de sedan bygger tjänster på. Dessa företag kommer inte kunna härja fritt så länge till. De stora upphovsrättsorganisationer vässar sina knivar för gigantiska stämningar och rättsprocesser för alla upphovsrätts intrång som skett. Och AI:n är ju skapad av människor och där med finns det människor att lagföra.

Så när kranen till information är avskuren behöver AI-bolagen köpa träningsdata. Det kommer antagligen öppna upp för en nisch där fotografer och privatpersoner kan sälja stora mänger bilder till bolagen. Antigen sälja mot pengar eller genom att få en tjänst gratis genom att exempelvis dela med sig av sin telefons bildarkiv.

Så slutligen. Det känns som att träningsdata är guld i en ny medievärld. Och nej AI är inte farligt. Det är vad vi människor väljer att göra med tekniken som avgör till vad tekniken kommer användas.

Bonustips! Bildreportage: Fotografi från Köpenhamn

Opublicerat | Grängesbergs station

Jag gillar Grängesberg. På vintern åker jag dit för skidåkning, på sommar åker jag dit för att turista. Grängesberg är mer än en sömnig bruksort i södra Dalarna, det är hela Sveriges historia på en plats. Funkispärlan till stationshus och dess storslagna väntrum är en av många sevärdheter. Jag tycker att du ska ta och lyssna på Renoveringsraseriets podd om Grängesberg där de ägna mycket tid åt just stationshuset.

Nu är brevet slut för denna gången. Hoppas du fått mycket intressant läsning. Nästa nummer kommer den 29 juni.

PUBLICERAT 18 MAJ 2023

Kamrater och fotobrevsläsare!

Våren vänner. Äntligen vår. De senaste åtta veckorna har jag rest cirka 550 mil. En av resorna gick till Umeå och på vägen dit gjorde jag flera stopp, ett stopp resulterade i brevets Opublicerade bild. En annan resa gick till Köpenhamn och den resan blev numrets bildreportage.

Dessutom har jag varit på Västerbottens museum och sett två fotoutställningar.

Brevet blir idag en aning kort. Vårbruket i trädgården samt intensivt resande har begränsat min tid.

Nästa nummer av fotobrevet skickas den 8 juni. Fram tills dess ska jag sett till att hinna att sparka igång #gerillagalleriet igen.

Med vänlig hälsning,

Fotograf Björn Dahlfors

Fotografi från Köpenhamn

Stockholm, London, Edinburgh, Reykjavik, Helsingfors och Köpenhamn. Det är listan över huvudstäder jag sett. Köpenhamn har jag varit i en handfull gånger. Nu fick jag möjlighet att vara där i några dagar. Att se en stad med kameran är att se en stad på ett annat sätt. En tvingar sig att leta detaljer.

Se mina bilder och läs mina tankar!

Dubbelväckelse på Västerbottens museum

Genom Sune Jonssons kamera möter vi väckelsen gårdagens Sverige och genom Nina Varumos verk möter vi dagens väckelse. Västerbottens museum väver samman Jonsson och Varumos verk på ett väldigt smart sätt.

Det finns en gemensam tematik i de kristna budskapen som vandrar mellan fotografernas bilder och museets utställningsrum. Det är en skildring av livet genom de frälstas perspektiv. I Varumos bilder får vi möta laestadianismen människor och landskap, från väckelsemöte till vardagsliv i Tornedalen. Såväl Jonson som Varumos fångar väckelsens tältmöten. Tälten och bilderna får mig att nynna på Jakob Hellmans låt Tältet ”…jag trodde det var cirkus men det var herrens hus..” från …och stora havet.

Min nästan översekulära inställning gör att jag lätt blir dömande, jag tänker på vad Marx sa om religionen som ett opium för folket. Jag får en önskan att häda, att protestera, att göra som i ungdomen och sjunga Ebba Gröns Häng Gud i en kyrka. Samtidigt märker jag att något stillnat inom mig. Polarisering gör ingen nytta och det finns något vackert i det kristna budordet om att möta andra som en själv vill bli bemött. Jag tänker att nyfiken borde vara ett bättre ingångsvärde än fördomar. Och även om inte mina fördomar krossas i och med utställningen så kanske det nyanserar mig. Det är vanligt folk som tror, antagligen finner de något större i sin tro och blir genom den bättre människor. Så länge de inte månglar ut sin tro och förtrycker måste alla få vara fria att tro. När vi befinner oss i en tid då liberala demokratin utmanas behöver vi alla ta ett steg tillbaka, fälla in taggarna och tänka att vi inte kan offra demokratiska värden för att nå kortsiktig makt. Alla människors lika värde måste vara överordnat utspelspolitiken. Splittrarna måste sluta splittra.

Bilderna i Nina Varumos utställning I väntan på himmelriket är lågmälda, lite uttryckslösa och bildstilen, det liknar deadpan-stil men gör ingen anspråk på den torra humorn som stilen kan bära med sig. Det finns en bild i Varumos utställning som etsar sig fast, som jag anar bär på hennes egen syn, och det är bilden med två barn och en stor lång skugga av en patriark. Men efter den bilden, en bild som kanske kan ses som ett ingångsvärde i det hon vill visa så förändras hennes blick och perspektivet till något som är mer nyfiken än dömande, och lite samma sak händer med mig.

Med små detaljer i rummet: en monter med biblar, bonader, en kyrkbänk och ett kors så lyfter utställningen på ett smart sätt, det är attiraljer som lyfter upplevelsen. Just sådan detaljer är jag inspirerade av till min utställning som jag just nu producerar och som kommer visas på Perssons Magasin i sommar.

Slutligen vill jag lyfta på hatten för Västerbottens museum. Inte nog med att de genom Sune Jonssons centrum för dokumentär fotografi förvaltar en bildskatt så blir det otroligt bra när de låter nya bildskapare samtala och samspela med Jonssons bildarkiv. Det är föredömligt och ett smart sätt att hålla en bildskatt vid liv. Dessutom att, som i Jonssons och Varumos utställningar, låta nya uttryck möta den tidigare mästarens bilder skapar en dialog mellan bildskaparna och en resa i tiden.

Att besöka Umeå är att besöka en stad där fotografi som konstform får en plats.

Opublicerat | I väntan på sommaren

En bild från ett av flera stopp jag gjorde på min roadtrip mellan Gävle och Umeå i början på maj.

Nu är Fotobrevet slut för denna gång. Tack för att du läst! Är du inte prenumerant så bli det gärna.

PUBLICERAT 27 APRIL 2023

Kamrater. Nu har jag äntligen spikat temat för min sommarutställning på Persson Magasin. Du som läst brevet länge vet att jag sökt och söker ingångar till att berätta om Bergslagen och nu är det dags, läs mer längre ner i brevet. I Fotobrevet 023 kommer även kunna läsa om:

• Mitt senaste besök på Fotografiska

• En fotopromenad i Hallsberg

• Du hittar mig i Hammarby på Ljusstråk

• Tips: Tre fotografer som inspirerar mig just nu

• Bjuda på en opublicerad bild

• Tillkännage vinnaren av min bok.

Varma fotohälsningar
Fotograf Björn Dahlfors

Bildreportage: En halvtimme i Hallsberg

Som flitig tågresenär hamnar jag ofta i Hallsberg. Minut läggs till minut, det blir halvtimmar, det blir timmar. Vad ska en göra med all tid i Hallsberg? På annandag påsk var jag på väg till Stockholm och då förlängdes den ordinarie väntetiden på en halvtimme med en halvtimmes försening. Så istället för att vanka fram och tillbaka på stationen tog jag min lilla resekamera och på en promenad i Hallsberg, en promenad i den vackra tegelmodernismen. Det blev ett kort bildreportage som finns på min hemsida.

Här hittar du mitt bildreportage.

Sommarens utställning – här är temat!

Du som läsare av Fotobrevet är den första som får veta vad sommarens utställning kommer ha för tema, namnet är Kära Bergslagen. Här i brevet bjuder även på ett utkast till text och affisch. Du får jättegärna tycka och tänka om temat och affischen genom att skriva en kommentar.

Sommarens utställning känner jag kommer blir något riktig bra. Jag känner inspiration och lust inför projektet. Det är inte första gången jag ställer ut själv men det känns som det är första gången mina bilder kommer äga att eget utrymme och det är lockande. Tidigare har jag mest deltagit i samlingsutställningar och haft mindre separatutställningar på kaféer, nu blir det något annat och jag känner att jag vill skapa något som blir minnen hos den som ser utställningen.

Kära Bergslagen.

Det här går inte längre. Du måste vara den första som får veta. Jag klarar inte hålla det inom mig. Vår sjuåriga dialog är inte längre vår. I slutet på sommaren kommer alla som vill att kunna se allt. Betongen som vittrar, rovdriftens spår, skräpet i dina skogar, skogarna som faller, öarna av oändlig skönhet, husen som överges, centralorterna som skiner och byarna som i bästa fall överlever. Jag kommer göra anspråk på att förstå dig. Ur din historia och nutid kommer jag välja fragment som jag sedan väver samman med tankar och bilder till vår berättelse. Mina bilder är nedslag i din jord och avbildningar av din själ. Du vet hur jag är, jag leker med det dokumentära och blandar det med min snårskog av tankar. Du kommer kanske beskylla mig för att vara oförsiktig med sanningen. Det finns en risk att du tycker att jag är orättvis. Min avsikt är inte att såra dig. Varje bild och varje text kommer ur min vördnad för din historia och ur den oro jag känner för din framtid, för vår framtid.

Din trogna vän,
Fotograf Björn Dahlfors

Överproducerat på Fotografiska

Det är verkligen fantastiskt att det finns ett museum för fotografi, samtidigt är det helt förkastligt att det inte finns ett statligt museum för fotografi. En institution som kan förvalta och lyfta fotografin som konst och som samhällsskildring. Fotografiskas utställningar kan ibland bli lite för konceptuella och det är något den påkostade In bloom lider av tycker jag. Fotografin försvinner i neon, ljudinstallationer och i den konstgjorda skogen. Samtidigt är det många uttryck som fastnar. Och eftersom Fotobrevet främst handlar om fotografi som jag gillar tänkte jag hålla igen med det negativa. In bloom är en samlingsutställning där man valt bilder från 16 fotografer och filmare för att berätta en historia om naturen. Det inte fotografernas historia utan fragment av historier som någon sedan försökts väva samman till något annat.

Utställningen ska vara en slags hyllning till naturen. I den långa texten som beskriver utställningen fastar jag för: “Vårt band till naturen är starkt: vi kommer från den, består av den och delar planet med den”. Det är så insiktsfullt. Tänk om vi, människor, verkligen skulle ta in den meningen. Idag är inte banden tillräckligt starka, naturen kommer alltid på andra plats i konkurrensen, vinnare är de som exploaterar och profitera på naturen. Alltid är det pengarna som styr. Alltså saknas de banden till naturen.

Visst visar utställningen skönhet och utsatthet men jag undrar om den stärker betraktarens band till naturen eller om den kanske ännu mer spär på idéen om att natur är något som vi människor tillrättalägger och kontrollerar?

Min nyfikenhet väcktes för Alfredo De Stafano som i utställningen visade några väldigt symboliska bilder av en liten människa i ett stort landskap, det är enkelt men genialt. I de bilderna finns samma ödmjukhet inför livet som jag själv känner när jag står och spejar ut bland universums alla stjärnor.

Även Cig Harveys bilder fastnade i mig, där fann jag inspirationen snarare i bildstilen och färgerna än i bilderna som så. Med fler bilder kan det bli svårare att sticka ut. Den svenska duon Inka och Niclas tycker jag också inspirerade med sina artificiella bilder och färgrika skulpturer. Ett intressant grepp var att de fotograferade sig själva i en miljö men genom att bära reflexkläder och använda blixt lyckades de radera sig själv ur bilden. Det var ett grepp som tilltalade mig och som passar mina egna frågor om värdet av min och vår existens om vi blott använder den för att fördärva för alla andra arter.

En av mina favoritfotografer, Helene Schmitz, är också representerad i utställningen, hennes egna projekt är ofta väldigt tankeväckande och egensinnade, här i myllret av fragment försvinner det.

En trappa upp i Fotografiska hade jag stort utbyte av den retrospektiva utställningen över fotopionjären László Moholy-Nagys bilder och verk. Här mötte jag en lek med ljus, teknik och uttryck som jag på något sätt tog med mig in i den affischen som jag gjort för min utställning Kära Bergslagen. Kollage, geometri och fotografi i ibland smått bisarra men fria verk. En känsla av dadaism och uppror, samtidigt som allt präglades av nyfikenhet inför filmen och linsens förmåga att skapa något bortom det som ögat själv kan uppfatta. Utställningen omfattar verk från 1922 till 1945. Nagy var inte bara fotograf utan även arkitekt, skulptör, konstnär, formgivare, scenograf och typograf, han var en del av Bauhaus-rörelsen. Det är inspirerande med konstnärer som inte låter sin nyfikenhet tämjas utan som kastar sig mellan uttryck på ett livsbejakande sätt. I dagens konstvärld och framförallt inom fotografin känns det som att man ska bygga sitt varumärke och hålla sin stil. Kanske att Inka och Niclas verk och metoder flörtar lite med Lászlós?

Tre fotografer som inspirerar mig just nu

Min aktivitet på instagram går upp och ner. Jag är egentligen innerligt trött på like-hetsen men det är svårt att inte öppna appen. En bra sak med instagram är att det fortfarande går att upptäcka intressanta fotografer. Här kommer tips på tre fotografer som jag tycker att du ska ge en chans.

Marie Hélène Philippon, är en fransk fotograf som jag följt ett tag. Det jag gillar med hennes bilder är att de sticker ut. Hon vågar leka med ljuset och med formatet på Instagram.

Fabienne Rivory är en annan fransk fotograf som jag nyligen upptäckte. Hennes bilder leker med det fotografiska genom att tillföra måleri och geometri. Jag är inspirerad.

Tine Poppe, är en norsk fotograf som jag nyligen upptäckt. I hennes blombilder gör hon naturen onaturlig, lekfull och färgfylld. Jag gillar lekfullheten och det ändå storslagna.

Ljusstråk 2023 – du hittar mig i Hammarby

Nu är det klart att jag kommer att vara med på Ljusstråk 2023 och att jag kommer ställa ut i Hammarby bygdegård. Hammarby är speciellt för mig eftersom jag bodde där i cirka två år. Jag har inte riktig bestämt mig för vad jag ska ställa ut men det vore kul att visa lite av bilderna som jag fotograferade där. Eller så ger jag 202053 ett nytt möte med publiken eller så plockar jag lite ur arkivet.

Men boka in att besöka mig i Hammarby första helgen i september och passa även på att besöka andra utställare. Ljusstråk är en konstrunda i Nora kommun där det brukar delta runt 100 utställare. Inför konstrundan hålls även en samlingsutställning i Bryggeriet i Nora.

Opublicerat | Furan i Hammarby

Ljusets skiftningar och tallens elegans. Som ett landmärke, en fyr i skogslandskapet, ett utropstecken i min dagliga siktlinje. En helt vanlig, ovanlig, tall.

Grattis Pamela!

Du vann boken 202053 i utlottningen i samband med förra Fotobrevet. Du som inte vann men som ändå vill ha ett exemplar kan givetvis köpa den. Du som läser brevet kan beställa boken till rabatterat pris, 175 kr inkl. frakt (ord. pris 220kr). Skicka ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com ange att du är prenumerant. Erbjudandet gäller till den 18 maj 2023 då jag skickar näst nummer av fotobrevet.

Nu är brevet slut!

Tack för att du läst, jag hoppas att du gillar fotobrevet och att du tipsar andra om att bli prenumeranter. Ge gärna feedback i kommentarsfältet eller genom att skicka ett mejl till mig. Vill du så kan du alltid botanisera i mitt arkiv av bildreportage.

PUBLICERAT 6 APRIL 2023

God kväll och glad påsk!

Ni har sagt ert, jag fortsätter att skicka fotobrevet på torsdagar. I brevet denna gång skriver jag om Cato Leins bok Northern Silence som vann fotobokspriset och om hur den fått mig att vilja testa något gammalt. Jag kommer lotta ut ett exemplar av min bok och så outar jag mina Hemligheter, slutligen en nyhet för sommaren och en opublicerad bild ur mitt bildarkiv.

Allt gott!

/ Fotograf Björn Dahlfors

Inte en jävla like till!

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete är ett ordspråk som passar i mitt liv. Ordning och reda är inte min grej. Snofsigt och pyntat är inte min grej. Livet händer inte i städade hem. Så är det för de flesta av oss. Men våra sociala medier-personas ger inget utrymme för skit i hörnen eller tråkiga dagar, i sociala medier delar vi det som får oss att verka lyckade. Konsekvensen blir att vi matas med en falsk bild av vad livet ska vara. Hemligheter är min barnsliga reaktion på den moderna galenskapen som pågår i våra flöden.

Bildserien har jag jobbar med till och från under en längre tid. Men har nu legat i mitt arkiv i väntan på mitt mod att publicera. Bilderna är utanför min komfortzon, de är äckliga men de är ärliga.

Vågar du möta mina Hemligheter?

Utlottning av min bok

Nu lottar jag ut ett exemplar av min bok 202053 bland er som prenumerera på mitt nyhetsbrev. Det du behöver göra för att vara med i utlottningen är att skriva en kommentar på inlägget och vara prenumerant på nyhetsbrevet. Vinnare utses 25/4 och meddelas via e-post och i nästa brev.

Boken som lottas ut är signerad men har en pytteliten skada på en av bilderna. Så istället för att kassera boken så lottar jag ut den.

Du kan läsa mer om boken här!

Cato Lein fick mig att köpa film

En fotobok som inspirerar är en bra fotobok. Givetvis kan en bra fotobok även ha andra kvaliteter men när den gör något med ens egen vilja att skapa då får den ett extra värde för mig. När jag öppnade och bläddrade Cato Leins prisvinnande bok Northerns Silence så hände något i mig. Jag blev nyfiken på att återupptäcka den analoga bilden, att byta ut det perfekta digitala mot det korniga och besvärliga analoga. Så nu har jag hämtat ut sex rullar film till min gamla mellanformatskamera av märket Rolliecord. Det ska bli väldigt spännande att se vad som kommer ut ur den och vad som händer med mig när jag fotograferar analogt (förutom att det kommer gräva hål i plånboken).

Cato Leins bok, Northern Silence, är en långsam och finstämd men mörk sak, en bok med många starka porträtt och landskapsbilder. Stilen är säregen och igenkännbar för oss som följt Cato Lein på Instagram. Det märks att bilderna spänner över en stor tidsrymd och att kameror kommit och gått. Filmmediet gör något med bilderna som den digitala efterapningen inte kan ge. Filmmediet gör tiden mer konstant och samtidigt mindre relevant för uttrycket. Det är nästa så att filmen suddar ut åren. Boken domineras av svartvita bilder tyckta på ett papper som verkligen ger bilden det där lilla extra, det är nästan som att beskåda bilden på ett fotopapper som framkallats i mörkrum. Pappret har en svärta och ett djup som gör bilderna rättvisa.

Boken skildrar Cato Leins uppväxtplats i Nordnorge, människorna och landskapet, livet på tundran. Det är karg och kärvt, det är mörkt och lite ansträngt. Det är knappast en hyllning till en plats, inte heller en dokumentation, det är något personligt. Det är en vilja att skildra ett landskap som förändras. Den viljan tycker inte jag känns i bilderna men det träder fram i förordet. Kanske att det är konstruerat, kanske att det är anpassligt. Att förmedla en förändring utan att aktivt fotograferat för att visa den tror jag är svårt. Men egentligen spelar det ingen roll, boken har otroligt många fantastiska bilder och frågan är om den ens behöver ett narrativ när bilderna talar sitt språk och håller ihop så väl estetiskt som känslomässigt.

Bokens stora minus är att den luktar illa. Något i trycktekniken gör att den stinker. Och den tappar inte lukten. Men dålig lukt kan vara ett pris en får betala för att konsumera bra bilder.

Sommarutställning i Löa!

I sommar ska jag göra en separatutställning på Persons Magasin i Löa. Perioden 5/8-10/9 kommer jag att ha en utställning i den fantastiska miljön som Eva och Carl-Eric Persson skapat ett stenkast från riksväg 50.

Utöver ett galleri så finns det på Perssons magasin ett mysigt café, en stor härlig loppis, en gårdsbutik och en butik för lokalt hantverk. Till Perssons i Löa åker jag och Kim till flera gånger varje sommar och det ska bli riktigt roligt att få ställa ut där.

Jag knådar just nu på temat. Kanske att det kommer bli en utställning som ser tillbaka på mina första 20 år som fotograf.

Opublicerat | Vårbete

Nu har du kommit till slutet. Hoppas du gillade innehållet och att du vill tipsa andra. Om du inte redan är prenumerant så bli gärna det. Nästa nummer av Fotobrevet kommer om tre veckor. På återhörande den 26/4.

PUBLICERAT 16 MARS 2023

Kamrater. Sedan sist har jag tröskat mitt bildarkiv och sett sidor av mitt fotograferande som överraskat mig. Arkivet är både en minnesbank och ett sätt att se på sin egen utveckling, samtidigt är det en börda sett till datorns utrymme. Att går igenom mitt arkiv handlar om att jag ska uppgradera till en ny dator och då tänker jag att jag inte ska flytta mer än sånt som jag vill spara. Med den digitala tekniken och att kostnaden per bild är obefintlig är det lätt att arkiven växer okontrollerat. En rolig sak jag märkte var att jag under åren återkommer till att fotografera fönster, alla möjliga fönster, inifrån och utifrån. Kanske något att göra något av?

Att läsa i detta brev:

• En hyllning till förruttnelsen

• När vill du ha fotobrevet

• Äntligen får Eddie nationell uppmärksamhet

• Energikick av Vinterspår

• Grattis Cato Lein till Fotobokspriset

Med vänlig hälsning,

Fotograf Björn Dahlfors

Trädgårdsblues: En hyllning till förruttnelsen

Årets vinter här i Storå är en lika stor besvikelse som förra vintern. Snön som faller smälter undan och kvar blir is och genomfrusen mark. Ifjol blev vinterns spillda förhoppningar ett bildreportage som jag passar på att att tipsa om igen. Det är bilder som hyllar förruttnelsen och stillheten i trädgårdslandet.

Äntligen får Eddie nationellt erkännande

Idag 16 mars får vi veta vilka av de nominerade som vinner priser i Årets bild, vinnarna kommer du kunna läsa om här.

Oavsett vem som vinner vilket pris så är jag väldigt glad för att den internationellt erkända fotografen Eddy van Wessel, nu hemmahörande i Bergslagen, fanns nominerad till flera priser. Det är fint att han äntligen får uppmärksamhet för sitt fotografi här i sitt nya hemland. Han är krigsfotograf som under det senaste året levererat otroligt mycket starka bilder från Ukraina. I Sverige är det Svenska Dagbladet som publicerar hans bilder. Det som får mig att fastna för Eddies bilder är den otroligt starka närvaron, att han är så nära det som händer och att han genom sina bilder kan förmedla krigets fasor på ett sätt som griper tag. Samtidigt som han är där mitt i allt elände finns det ett bildspråk och en stil som gör att en nästan direkt känner att det är en bild från van Wessels kamera. Eddie är nominerad i kategorierna Årets bild, Årets fotograf och Nyhetsreportage utrikes.

Intressant annars är att SVD finns med bland så många nomineringar, i fjol var det konkurrenten DN som dominerade. Det är bra att jättarna på tidningsmarknaden fortsätter att satsa på bildjournalistik i en tid då bilderna, genom de små skärmarna, inte får det utrymme de förtjänar. Jag har själv svårt för bilder på skärm, det är enkelt men läsningen av bilden blir mycket fattigare när den sker på små skärmar än på papper.

I övrigt är det många kända namn som finns bland de nominerade och lika glädjande det är att drakarna DN och SVD satsar på bildjournalistik, lika beklämmande är det att toppen i bildjournalist världen är liten. Bilden är otroligt viktig för att berätta nyheter.

Vinnarna tillkännages idag (16 mars) och utställningen med alla nominerade bilder öppnar den 18 mars på Galleri Kontrast. I år kommer även bilderna visas på Abecita i Borås. Alla nominerade bilder och fotografer hittar du här.

Inblick: Tankar från Vinterspår

Årets första stora energikick var att ställa ut på Vinterspår. Många trevliga bildsamtal och många som vandrade i väg med min bok 202053 under armen. Nu har jag fyllt på med ideér och kreativitet och förhoppningsvis kommer det mynna ut i att nya projekt kommer ta fart.

Att ge sig och sina bilder till en publik i ett fysiskt möte är speciellt. Det ger och tar. Det var andra gången som mitt bokprojekt 202053 ställdes ut. Själv utställningen är en rätt plottrig sak med 53 bilder och 53 texter uppsatta på en vägg. I bakgrunden hörs en uppläsning av texterna. Som bildskapare är det intressant att se hur olika läsare tar sig an väggen på olika sätt. En del ger sig i kast med första bilden, andra kastar sig in i berättelsen genom en bild som fastnar för dem, andra ser på den stora informationsmängden och väljer sedan att vända.

Att ställa ut en hel bok är att kräva mycket av dig som bildläsare och jag tror verkligen inte att det är ett uttryck som passar alla smaker. Det jag dock blir så glad över är att när projektet fångar någon så ger den människan projektet tid. Det finns de som stannar i 10-15 minuter i verket och det tänker jag är rätt bra i en kontext där många konstupplevelser ska ”avverkas”. När jag ställer ut större bilder upplever jag att lästiden är kortare och mer flyktig än när jag ställer ut dessa mindre bilder med tillhörande texter.

Som sagt. Vinterspår gav mig pepp och inspiration.

Grattis Cato Lein – vinnare av Fotobokspriset 2023

I boken Northern Silence skildrar Cato Lein människor och landskap från Nordnorge. Hans utforskning av sina rötter har blivit boken som vann Fotobokspriset 2023. Cato var den enda av de fem nominerade som jag kände till sedan tidigare. Precis som ifjol har jag beställt boken och kanske att det blir en recension eller tankar om den framöver. Boken finns att beställa här.

Egentligen är alla nominerade vinnare, alla som vågar ge sig hän och ge ut sina bilder i bokform är vinnare. Fotoboken är, som jag skrivit om innan, kanske de mest fulländade sättet att konsumera bild på. Något jag verkligen gillar är att det görs ambitiösa videos med författarna bakom böckerna. Där får en höra deras ord och tankar om sina bilder och sina projekt. Här finns alla nomineringsvideos: Cato Leins Northern Silence, Sven Westerlunds En verklig plats, Emma Nilssons field; scope; site, Joey Judith Abraits Book of Sorrow och Salad Hilowles Halima om de sina. Alla inlämnade böcker kommer också att ställas ut på Centrum för fotografi i Stockholm.

Opublicerat | Oändliga hektar industrimark

Isblanka sjöar, egna hem med höga elräkningar, kalhyggen, bondgårdar, småstäder och gryningsljus. Snabbtåg mot storstaden, mot plikten. Översvämmade granodlingar, översvämmade vattendrag. Snö tö, snö tö, snö tö. Vintern narrar mig. Sverige narrar mig, regeringen poserar i polarkläder, nya gruvor i norr. Mälardalens välstånd och stora jugendvillor. Industrier och överfyllda lager. Inflationen ryter i landet. Bullerplank och branta bergväggar där naturen tyglats av dynamit. Översvämmade åkrar och viadukter. Landet reser sig ur den milda januarinatten. Bebyggelsen tätnar, svartfåglar svävar över landet, uppfällda datorer på halvfulla tåg. Höghusen reser sig över grönområdets träd. Huvudstadens siluetter, huvudstadens ständiga expansion, lyftkranar och förtätning.

Tack för att du läst!

Nu är brevet slut. Nästa brev kommer att skickas i vecka 14, om det blir torsdagen eller söndagen påverkas av hur du röstar.

PUBLICERAT 23 FEBRUARI 2023

Kamrater! Fortfarande befinner jag mig i en svacka med bristande motivation. Kanske att jag fick en del av svaret till min svacka när jag såg senaste avsnittet av kulturmagasinet Sverige. Min fotografiska håglöshet tär på mig. Jag formulerar projekt men jag saknar viljan att ta tag i dem. När projekten står still står även bildskapande still.

Jag har även sett den påkostade Bowie-utställningen som hänger på Kulturhuset i Stockholm, och jag var inte så imponerad av bilderna.

I detta nummer:

• Sverige fick mig att inse var jag sitter fast

• Att besjälas av glas

• Bokreklam

• Bowie viktigare än fotografen

• Opublicerat | Diptyk #020

Bästa fotohälsningar!

/ Fotograf Björn Dahlfors

Sverige fick mig att inse var jag sitter fast

I flera brev har jag nämnt att jag sitter lite fast i mitt fotografi. Det gör jag fortfarande men jag tror att senaste avsnittet SVT:s Sverige fick mig att se mitt problem. I programmet möter vi tre fotografer, två med tyngdpunkt på det dokumentära och en med fokus på det konstnärliga.

Först ut möter vi Douglas Ljungkvist som gjort en fotobok där han reser i bruksorter där bandy blomstrat och blomstrar, boken heter Bandyland och är en hyllning till en de orter han som barn hörde i radions och tv:ns sportnyheter.

I den längre intervjun möter vi fotojournalisten Alexander Mahmoud som nu är aktuell med en ny bok: Du vill inte mer. Alexander är uppvuxen en halvtimmes bilväg från byn där jag är uppvuxen i den djupa kronobergska skogen. Idag är han en del av Dagens Nyheters fantastiska fotoredaktion och en av landets bästa bildjournalister.

Den tredje fotografen i programmet är Charlotta Hammar som hanterar sin oro för krig och klimatförändringar genom fotograf och sin konst. Med en ärvd Rolliflex-kamera och digitala bearbetningar skapar hon bilder som känns.

Två dokumentära fotografer och en konstfotograf som använder bilden för att hantera världen på ett självbiografiskt sätt. Två dokumentära uttryck och ett konstnärlig uttryck.

Efter jag sett programmet blev det tydligt för mig att jag fastnat i ett rum mellan dessa två uttryck, jag vill vara både dokumentär och konstnärlig, jag söker en berättarstil. Jag har tänkt att mina bilder ska vara trogna det projektet som de tillhör. Att jag ska kunna anpassa stil och uttrycksätt efter berättelsen jag vill berätta. Jag tror fortfarande att det är min väg som fotograf. Jag måste ge det tid. Programmet har fått mig att förstå hur viktigt det är att hålla igång mina projekt. Det har fått mig att bli lite mer förlåtande kring att mitt vardagsfotograferande för tillfället är helt utlämnat till snapshots med mobilen.

Att besjälas av glaset. Att fånga glasets själ.

På tal om att vara mellan det dokumentär och konstnärliga. I mitt bildreportage om att besjälas av glas så tycker jag att jag hittar ett sätt att kombinera det dokumentära med det konstnärliga – ett sätt att vara trogen berättelsen. Har du missat det bildreportaget så finns det att läsa här.

Beställ min bok idag!

Femtiotre bilder, femtiotre texter, femtiotre veckor. En bok om 2020, en bok om att vara människa, en bok om en pandemi. Köp den nu. Endast 220 kr inkl. frakt. beställ genom ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com.

Läs mer om boken här!

Boken i utställningsform kommer du kunna uppleva när du besöker mig på Vinterspår i Stripa gruvmiljö den 4-5 mars. Här finns hela Vinterspårsprogrammet.

Bowie viktigare än fotografen

Givetvis är fotografen viktig för en bild. Men frågan är om inte modellen i vissa fall är viktigare än fotografen. Det var mina spontana tankar när jag vandrade runt på Kulturhuset i Stockholm och såg den påkostade och välgjorda Bowie-utställningen.

Det är bilder av en mytomspunnen världsartist, det är bilder som är frukten av ett samarbete mellan den japanska fotografen Masayoshi Sukita och den karismatiska artisten. För protokollet vill jag påpeka att jag egentligen saknar relation till Bowies musik och att jag kanske jag inte var rätt publik för utställningen.

Bilderna känns ganska så repetitiva både i uttryck och i att samma nuna upprepas med små variationer. Utställningen fokuserar kring några olika fotosessioner mellan Sukita och Bowie. Det som är imponerande är den tillgången Sukita hade till världsstjärnan och det samspelet som verkar funnits mellan modell och fotograf. Men min känsla är att det är snarare är modellen som styr fotografen och inte tvärtom. Sen slår det mig att bilderna är tagna ur en tidskontext och att det som idag känns som ett ganska vanligt uttryck kanske då, när bilderna togs, var mer banbrytande än vad de i Kulturhuset 2023. Men ändå är det något som skaver.

I utställningen finns ett axplock Bowie-fria bilder och i dem ser jag helt andra kvaliteter i Sukitas bildskapande. Den kreativitet och galenskap som Bowie ger till bilderna av Bowie lyckas Sukita ge till sina andra verk i utställningen. Jag tänker att de som är Bowie-fans kommer att älska att kunna vältra sig i alla bilder, för mig som varken känner bu eller bä inför artisten så blev utställningen lite tråkig. Och fotografen i mig fann inspiration i de bilder som inte porträtterade världsstjärnan.

När jag gick där på utställningen, eller i Bowie-galleriet, så tänkte jag på två svenska fotografer Thron Ullberg och Johan Bergmark. Båda två fotograferar kända människor men i deras verk har jag mer känslan av att det är de som bildskapare som styr modellerna, till skillnad från Sukita. I en intervju med Thron pratade han om att det ska vara fysiskt ansträngande att bli fotograferad i hans ateljé och att träningsverk hos modellen är ett pris man ska betala för en bra bild. I en intervju med Bergmark så berättar han om hur han jobbar för att skapa unika porträtt trots den korta tiden han har med kändisarna. Hur han utgår från lokalen för att skapa en bild som är mer än en bild. Kanske att Sukitas bilder banade väg för den typen av bilder Thron och Johan gör, men här slår i så fall efteraparna originalet.

Så om du gillar Bowie kan det vara värt entrén, vill du se bra porträttfotografi så finns det bättre utställningar att vända sig till.

Opublicerat | Diptyk #020

Isen lade sig på sjön i natt. Solens stålar strilar genom molnen och bildar en gloria över landskapet. Morgonvinden bryter den sköra nattisen.

Den tunga trafiken, stadens ljud och sena vanor. Överflöd av utbud – överflödet – och alla rikingar på Östermalm. Avgaser och urbanitet.

Det är rofyllt att följa en skogsväg. Bergslagens böljande landskap och djupa sjöar. Vintern kommer och går. Broddar – på – broddar – av.

Pulsen och alla jävla människor. Valfrihetens kval, enkelheten i att slinka in på en restaurang, anonymiteten. Stressen rinner av när jag tar tåget hem.

Tack för att du läst!

Nästa nummer skickas om tre veckor, den 16 mars.

I väntan på nästa brev kan du alltid botanisera bland alla min bildreportage som finns på bjorndahlfors.se

PUBLICERAT 2 FEBRUARI 2023

Kära vän. Jag är så glad att du tar dig tid att läsa mitt fotobrev. Generellt är jag lite låg just nu och kameran blir liggande, projekt blir liggande. Jag är lite håglös.

I Fotobrevet kan du idag läsa om hur en feberdag blir rätt bra bilder, om Hans Jonasson som ställer ut och en faktaruta om Vivian Maier. På slutet kommer som vanligt en opublicerad triptyk från Lindesberg.

Faktarutan är ett nytt inslag i brevet. Tanken är att jag i den ska lyfta fram olika fotografer både levande och döda som en slags bildning inom fotografi. Hoppas du kommer gilla det.

Varma fotohälsningar

/ Björn Dahlfors

NYTT BILDREPORTAGE

I mitt fönster bor en värld jag kan hantera

Bilder kommer ibland till en. Bilderna i detta bildreportage är bilder som helt plötsligt bara uppstår. Förkyld och febrig låg jag i soffan med vintersport på TVn. Ögat sökte sig mot fönstret och mot kondensen som förvrängde omvärlden. Och där, sittandes i soffan, med mitt teleobjektiv kunde jag skapa febriga bilder ur mitt febriga tillstånd.

Fler bilder och en text finns på min hemsida.

UTSTÄLLNINGSTIPS

Mästaren i blomfotografi ställer ut i Göteborg

Fotografen och fotoprofilen Hans Jonasson, som numera bor i Nora, har länge experimenterat med blomfotografi. Jag har känt honom och följt hans fotografi under ett par år. Det som jag verkligen beundrar är hans strävan och målmedvetenhet mot att hitta ett uttryck inom blomfotografi som sticker ut, är eget och estetiskt. Den stil han hittat nu där han kombinerar bildstackning (att slå ihop många bilder för att skapa en maximal skärpa) bygger på fotografering med bländare 22 med ett fast studioljus mot vit och svart bakgrund är riktigt vacker samtidigt som det visar upp blomman som en fotomodell. Bilderna påminner om Roine Magnussons fågelbilder som jag skrev om i Fotobrevet #008. Genom det stora skärpedjupet tekniken med bildstackning skapar Hans nästan overkliga blombilder med en skärpa som annars bara ett öga kan uppnå. Detaljrikedomen och tekniken göra att bilderna liknar det måleriska. Nu är Hans Jonasson aktuell med en egen utställning galleri ArtPhotoCollection i Göteborg. Har du möjlighet se bilderna på plats – gör det! Har du inte möjlighet så kika in Hans instagramkonto. Utställningen pågår 27 januari till 11 mars.

Jag ställer ut på Vinterspår

Vinterspår är konstrundan i Lindesbergs kommun. Jag kommer att visa upp hela 202053 med ljudinstallation och boken. Som tidigare år kommer jag att ställa ut i Stripa Gruvmiljö tillsammans med många andra lokala konstnärer.

Vinterspår arrangeras 4-5 mars. Ännu är inte hela programmet klart men i nästa brev lovar jag att länka till årets broschyr.

Och du har väl inte missat att du nu kan köpa boken för endast 220kr inkl. frakt. Skicka ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com.

FAKTARUTAN

Vivian Maier – gatufotograf med självporträttet som hemligt vapen

Vivian Maier (1926-2009) var en amerikansk fotograf vars arbete blev eftertraktat efter hennes död. Hon föddes i New York och växte upp i Frankrike, men flyttade tillbaka till USA under 1940-talet och bodde i Chicago. Under större delen av sitt liv arbetade hon som barnflicka och fotograferade som en hobby, men aldrig visade någon annan sina bilder under sin livstid.

Efter hennes död hittades tusentals av hennes negativ och oframkallade bilder i ett förråd, och hennes arbete blev snabbt uppmärksammat av konstnärliga och kritiska kretsar för dess starka dokumentära kvaliteter och konstnärliga uttryck. Hon är mest känd för hennes svartvita bilder av vardagslivet i Chicago, men hon fotograferade även i New York och andra platser där hon bodde under sitt liv. Hon är hyllad för hennes insiktsfulla och ofta känslosamma bilder av människor, platser och vardagliga scenarier och hennes arbete har visats i utställningar runt om i världen.

Det jag uppskattar med hennes bilder är hennes blick och humor. Det är något att inspireras och förundras över. Att se detaljerna som gör det vardagliga smått absurt är en egenhet som vissa gatufotografer har naturligt samtidigt som andra kämpar med det utan att någonsin lyckas. För att lyckas tror jag att det krävs att en som fotograf kan vara där i stunden utan att se upp till eller se ner på det en fotograferar utan bara vara mitt i det som någon som registrerar snarare än försöker tolka.

Postumt har hennes bilder blivit böcker, det har gjorts en dokumentär (Finding Vivian Maier) om henne och hennes bildskatt finns på vivianmaier.com och på Instagramsidan @vivianmaierarchive.

(Faktarutan är sammanställd med hjälp av AI-tjänsten ChatGTP)

Opublicerat | Triptyk Lindesberg

Tankar från en höstpromenad i Lindesberg.

En köper finspriten i kavaj, sjöröken stiger ur sjön, en trasig själ vandrar hem med en bag-in-box i sin hand. Systembolaget är det sista kittet, här möts människor från olika klasser. Direktörer och a-lagare, miljökämpar och fascister, börsklippare och arbetare, svennebananer och invandrare. Monopolet håller polariseringen hårt i tömmarna. Det är höst igen i nyliberalismens ruinsamhälle. Systembolaget är folkhemmets sista fungerande system.

Tack!

Nu har du kommit till slutet av detta brev. Tack för du läst. Nästa nummer skickas den 23 februari. Är du inte prenumerant så bli det gärna. Är du prenumerant så hjälp gärna till att sprida Fotobrevet till andra.

PUBLICERAT 12 JANUARI 2023

Hej och gott nytt år!

Årets första brev kommer börja med lite självkritik, för att sedan ge ett boktips som verkligen är gripande. Efter det låter jag mig intervjuas av AI. Till sist bjuder jag som alltid på en tidigare opublicerad bild, denna gången har jag grävt mig lång bak i arkivet till tiden då mediet var dia-film.

Hoppas att du kommer gilla detta numret och att du tipsar andra. Nästa nummer av fotobrevet skickas den 2 februari.

Allt gott!

/ Björn

Efter nederlaget – nu sänker jag priset på min bok

Att ge ut böcker är en chansning. Att ge ut introverta böcker är en ännu större chansning. I höstas gav jag ut min andra bok, 202053, och fram tills nu känns det som ett ordentligt misslyckande när jag ser på de fulla boklådorna bakom min rygg.

Personligen är jag otroligt stolt över boken som helhet och över trycket som är fantastiskt. Men ingen stolthet i världen kan bära bördan av ett lager böcker som få köper. Boken har fått mycket uppmärksamhet i media och ni som köpt den har inte rasat över dess innehåll. Kanske att jag misslyckats i min marknadsföring? Kanske att jag satsat på fel häst? Det är inte lätt att veta? Kanske att jag satte ett för högt pris?

Nytt lägre pris!

Vad jag vet är att jag måste börja sälja böcker för att kunna gå vidare med nya bokprojekt. Nu sänker jag priset från 300 kr inkl. frakt till 220 kr inkl. frakt.

Gillar du fotobrevet och vill uppmuntra min fotografi så får du väldigt gärna köpa boken. Beställ genom att skicka ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com.

Smakprov ur boken och mer att läsa om boken finns på min hemsida.

Knockad av en fotobok – Gaza Photo Album

Det finns en plats på jorden där mardrömmen pågår år ut och år in. En plats du inte får lämna eller besöka utan att passera vägspärrar där du tvingas till förnedrande behandling. En plats vid havet, men precis som vägarna är havet kontrollerat, du får inte fiska. Gaza är världens största fängelse. Fyra miljoner människor som är instängda bakom en mur, kontrollerade. Vatten, el, import av mat och förnödenheter, allt är kontrollerat av Israel och kan när som helst användas som en del i förtrycket. Det pågår en blockad som gör livet till ett helvete. Varje försök till uppror mot förtryckaren leder till vedergällning som är långt mycket mer fasansfull än den förevarande attacken.

Vid årsskiftet 2008-2009 genomförde Israel ett militärt angrepp på Gaza. I attackerna dog cirka 900 civila. Över 2000 hus förstördes helt och ytterligare 20000 hus skadades. Den svenska fotografen Kent Klich kom till Gaza bara någon månad efteråt för att dokumenterade hemmen som inte längre var hem. Boken är så jävla stark. Bilderna av sönderbombande hem är samma som de vi ser från Ukraina idag. Då i Gaza var det en västligt accepterad stat som angrepp försvarslösa, i Ukraina är det den gamla Putin som attackerar. Reaktionerna från är helt annorlunda.

Bilderna. Det är kulhål i väggen och vid väggen står en strykbräda med ett urkopplat strykjärn. Det är utbrända rum. Det är rum där ett porträtt av en barn hänger ensamt kvar på väggen. Det är utbrända vardagsrum. Det är söndersprängda tak och väggar. I slutet av boken möts vi av namnen på de cirka 900 civila som dog i attacken. Varje bild har en kort text om vem som bodde där och vad som hände med hemmet under kriget.

Konflikten mellan Israel och Palestina och den folkrättsvidriga blockaden av Gaza har försvunnit från radarn när annat elände hamnar i fokus. Förtrycket får fortsätta, dagar blir veckor, veckor blir till månader, månader blir till år, år blir till decennium. Boken som heter Gaza Photo Album och har ISBN-nummer: 9789197762588 finns fortfarande att köpa. Det är en stark bok, en bok vars bilder på något sätt är vackra samtidigt som det gör ont i hela kroppen. Jag är knockad.

Utblick | Videomöten med fotoboksförfattare

Vill du möta några av Sveriges fotoboksförfattare så vill jag tipsa om de videointervjuer som finns att ta del av på Svenska fotografers förbunds hemsida. Nyligen publicerades en intervju med Agnes Thor och tidigare bland annat Gerry Johansson intervjuats. Här hittar du dessa möten.

Intervjuad av en AI – så svarar jag på robotens frågor

Vem blir jag när en AI ställer frågorna? I förra numret skrev jag några rader om AI-genererade bilder vilket är en intressant utveckling. Nu tänkte jag att du skulle lära känna mig lite bättre genom att jag svarar på frågor som AI-tjänsten ChatGTP ställt.

Kan du berätta om din bakgrund och hur du blev fotograf?

– Fotograf är ett av de drömjobben jag hade som barn. Allt började med ett misslyckat fotografi på min bror. På något sätt hade jag glömt att dra fram filmen i min lilla kompaktkamera och på så sätt lyckas göra en dubbelexponering. Då visste jag ju inte vad jag hade gjort men bilden väckte min nyfikenhet och efter det så föddes en dröm om att bli fotograf. Men det var först i gymnasiet som jag gjorde mer allvar av intresset då jag läste Media, efter det följde år av utbildningar inom journalistik, fotografi och visuell kommunikation.

Vilken sorts fotografi är du mest intresserad av och varför?

– Det är blandat. Länge var jag nästan uteslutande intresserad av naturfoto men idag tycker jag om många genres. Jag tror att jag dras till projekt och bilder som vill berätta en historia jag är intresserad av. Sen är det alltid spännande att överraska sig själv och se nya stilar och nya fotografer. Ofta söker jag inspiration till mitt egna skapande i andras bilder. Fotografer som nyligen gjort stort intryck på mig är Hans Geddas med sina stilleben och Omar Victor Diop färgstarka självporträtt, dessa både skrev jag om i Fotobrevet #015.

Hur hanterar du belysning och komposition i dina bilder?

– Främst jobbar jag med befintligt ljus och försöker göra det bästa av den givna situationen. Får jag välja ljus så är det ett ljus med låg kontrast, dimma är alltid magsikt men även dagar då det är mulet. I min komposition strävar jag efter att försöka renodla bilderna, alltså att sortera och minska mängden information. Jag försöker även att fylla ut hela bilden för att slippa beskära i efterhand. Det senaste två åren har jag mest fotograferat med mitt fasta 50 mm objektiv så det har påverkat mina bilder ganska mycket. Jag skulle nog säga att jag strävar efter ett lugn och ordning i mina bilder.

Kan du berätta om ett projekt eller ett foto som är särskilt betydelsefullt för dig och varför?

– Det första fotoprojektet som verkligen fångade mig var Anders Geidemarks Islandsprojekt som sedan blev boken Stigen ur hav – av vingar skuggad ISBN: 9163037149. Det var nog då jag förstod hur bildberättelser skapas. Det fotoprojektet som jag själv gjort och som jag är mest stolt över är just nu är 202053. Boken som jag nu rear ut. Att jag är stolt över det är dels för resultatet men också för att det var en utmaning att göra en bok med nästan uteslutande bilder från Storå.

Hur håller du dig uppdaterad med den senaste utvecklingen inom fotografi och teknik?

– Jag skulle vilja säga att jag inte är så intresserad teknik. Men det är klart att det finns ett intresse att ha koll på nyheter och vad ny utrustning kan leverera. Dock har jag själv samma kamera som jag hade 2013 och till dem objektiv som jag verkligen gillar. Det är inte kameran som gör bilden det är fotografen som gör bilden och en bara bild går att göra med vilken kamera som helst. Men rörande teknik så är skarpa objektiv viktigare än fräcka funktioner i kameran. För att hålla mig uppdaterad om fotografi så läser jag Fotografisk Tidskrift, Fotosidan, Kamera & Bild och Verk, men jag köper även en hel del böcker och försöker gå på utställningar när sådana kommer i min väg.

Hoppas du tycker att det var intressanta svar, själv tycker jag att det var intressanta frågor att besvara. Hade jag själv formulerat fem frågor till mig själv hade resultatet blivit väldigt annorlunda.

Opublicerat från Island

Detta är en bild från 2004. En bild från Island. Den är fotograferad samma dag som jag lyckades dränka hela min fotoutrustning i saltvatten. När jag tittar på bilden så tycker jag det finns en befriande rörelseoskärpa som ger bilden liv. Bilden är fotograferad med diafilm och sedan inskannad. Samtidigt som jag ser bilden och minns Island minns jag även ljudet från diaskannern och den “evighetslånga” väntan det innebar att digitalisera en bild.

Hej! När jag trycker på skicka knappen är det knappt två dagar kvar till julafton och för min del innebär det en lite längre ledighet där jag hoppas kunna sparka igång 2023-års fotoprojekt och planera för lite utställningar. Men förhoppningsvis kommer jag även få möjlighet att åka skidor. Mitt liv består av tre stora intressen: fotografi, odling och längdskidåkning.

I detta brevet kan du läsa om:

• Ode till tjugotjugotvå

• AI är inget hot

• Nyheter

• Opublicerat | Nysnö på Norasjön

God Jul och Gott nytt år!

Önskar Fotograf Björn Dahlfors

Ode till tjugotjugotvå

Det är tid för årsbokslut. Det är tid att sammanfatta. Det är tid att ta nya tag. Tio bilder från mina promenader i Storå är mitt ode till ett skitåret 2022. Bilderna tycker jag pekar på en riktning i mitt bildskapande.

De tio bilderna jag valt ut tycker jag ringar in den bildstil som jag håller på att utforska. En stil som inspireras av Gustav Gräll, Jan Töve, Mia Rogersdotter Gran, Erik Holmstedt, Gerry Johansson med flera. Inte för att jag vill kopiera dem men för att jag inspireras av dem. Det finns något i det avskalade som är tilltalande. Bilder som vill vara lågmälda samtal.

Under 2022 har jag fortsatt att utforska reportaget som form för mina bilder och det känns som något att förvalta och bygga vidare på. Har du missat mina bildreportage om elsparkcyklar, Umeå, Visby och Stråssa så finns de så klart på bjorndahlfors.se.

Utblick: Är AI-genererade bilder ett hot mot fotografin? Självklart inte!

Oavsett hur en bild skapas så handlar det alltid om att översätta ett intryck, en idé eller en fantasi till ett språk, för oss fotografer är språket bild. I alla tider har nya konstuttryck kommit. Inte tusan dödade fotografiet målerikonsten, inte har video lyckats döda fotografin och inte kommer AI knäcka oss fotografer. Kanske snarare tvärtom. Kanske att AI kan lösa oss från tvånget att reproducera stereotyper? Kanske kan AI kan ta bort damm från min bilder och visst vore det underbart om AI kunde lära sig mitt sätt att redigera så att jag slipper dra i spakarna i Lightroom, tänk att bara kunna godkänna en redigering eller bara göra finjusteringar.

Det pratas en massa om Artificiell intelligens och jag tänker att AI är bra, det enda negativ är möjligen datorkraften och all den energin som går åt för att driva den framåt. Här nedan är fem bilder jag lekte fram med AI-tjänsten Dall-E. Allt du som användare gör är att du i text skriver vad du vill att bilden ska föreställa.

Som du märkt tycker jag AI spännande och det är alltid intressant att följa utvecklingen. En sak jag dock tänker är viktigt är att vi är transparenta med hur innehållet är skapat. Här tänker jag främst att det viktiga är att vi är öppna med tekniken bakom snarare än att skilja på människa och maskin. För ska vi vara riktigt ärliga så är ju även en digital bild, skapade i en kamera, mer eller mindre en maskin. Det analoga fotografiet är mest mekanik och kemi men enda sedan vi förflyttade oss från analogt till digitalt så blev det egentligen en dator som tolkar något. Faktum är att många moderna kameror använder AI för att exempelvis skapa bättre autofokus.

Under julhelgerna tänkte jag ge mig i kast med Jonas Bendiksens Book of Veles, det är ju inte AI men det är en värld byggd i 3D.

Nyheter

Nu är det klart att jag kommer att medverka på nästa års Vinterspår. Vinterspår är en konstrunda i Lindesbergs kommun. 2023-års Vinterspår arrangeras den 4-5 mars.Jag kommer ställa ut i Stripa Gruvmiljö.

Mer om detta kommer jag berätta om i senare brev.

Opublicerat | Nysnö på Norasjön

En morgon låg hela den lilla trästaden inbäddat i ett tjockt snötäcke. Molntäcket låg sedan som hätta över staden och suddade ut alla skuggor. Kvar av sjön var grafiska mönster.

Tack för att du läst! Bli gärna prenumerant och tipsa gärna andra om att prenumerera.

Nästa nummer av Fotobrevet skickas 12 januari 2023.

December – dimma, dis och duggregn. Så sammanfattade min granne december 2020. Jag hoppas att årets december blir lite roligare än så. Hösten gör att jag drar sig för att fotografera. Dygnets timmar räcker inte till och mina planer på att experimentera med stilleben kräver att jag röjer i källaren. Jag tänker att jag kan bygga upp en scen att återkomma till. I detta numret kan du läsa om:

• Hur jag snöade in på skuggor

• Hur jag inspireras av en fotograf som byter skepnad

• Vilka böcker jag tycker att du bör läsa eller lyssna på

• Avslutar gör jag med en opublicerad bild från förra veckan

Hoppas du kommer gilla läsningen.

På återhörande!

/ Björn Dahlfors

Skuggscener

Plötsligt en dag stod jag där och stirrade på hur grönskan skapade mönster i vägrenens hårda asfalt. Det levande mot det döda. Natur och civilisation möts i något flyktigt, något förbipasserande.

Jag läste Elinor Torps bok Vi, Skuggorna och tänkte på samhällets skuggor – alla de som utnyttjas här i ”världens bästa land”.

Jag började jaga skuggor med min kamera. Jag började med gräs och blommor, jag fortsatta med det hårda och föll sedan in i fantasier.

Ett nypublicerat bildreportage med mina skuggbilder och mina skuggtankar läser du här.

Roine Magnussons förmåga att förnya sig själv

Innan vi kommer till Roine så behöver vi zooma ut.

När man, som jag, ängar sig mer åt navelskådning än produktion så inser en att processen till en bild eller ett projekt är superviktig för mig och därför har även andra kreatörers processer blivit en viktig del av min förståelse av en bild eller ett projekt.

En bekant till mig: författaren, musikern och bildskaparen Anders Wallén, utkom i år med sin självbiografiska bok Kaninuppfödaren, en mycket underhållande och insiktsfull bok som jag verkligen rekommenderar. I boken får jag som läsare en stor inblick i tillkomsten av boken Den underbara resan, en bok som då den kom i mitten av 00-talet var den stora snackisen i mina fotokretsar. Boken har alltid funnits i min periferi men aldrig hamnat i min ägo. Boken är egentligen slutsåld men av en ren slump så hade Roine Magnusson (fotografen i boken) hittat en låda med böcker och så kunde jag till slut köpa den ur författarens, Anders Walléns, hand. (Är du sugen på ett exemplar så finns den att köpa på Roine Magnussons hemsida).

Boken Den underbara resan är alltså gjord av Roine Magnusson (foto) och Anders Wallén (text). Boken bygger på de båda herrarnas resa i Nils Holgerssons spår. De flyger inte på en gås men väl i ett ultralätt flygplan. Från flygplanet har de sedan fotograferat landskapet från ovan, så som Selma Lagerlöf beskriver det och så som den fiktiva pågen Nils måste upplevt det. Bilderna är boken var då och är fortfarande, trots inflationen i drönarbilder, helt hänförande. Ett landskap från ovan byter karaktär, kulla blir skuggor, perspektiven förskjuts utan att förminskas till oigenkännlighet. Bildutsnittet liknar det en får från en helikopter. Hur som helst. Boken är nu min och jag har hunnit bläddra en del i den men tänker ge mig in i den mer framöver.

Men texten handlar egentligen inte den specifika boken utan om Roine Magnusson. Jag har i ett tidigare brev nämnt hans bok Nära fåglar. Det som gör Roine intressant som fotograf tycker jag är att han inte slutar upptäcka sig själv som fotograf. Man kan nästa säga att han återuppfinner sig i varje projekt. Många som fotograferar fastnar i en genre och i en stil. Men att välja stil efter historia, som Roine, det är det få som gör. Själv är jag inspirerad av det och det har verkligen gett mig inspiration att utveckla mitt eget sätt att berätta på. I min bokhylla finns några av Roines böcker. Ingen av dem har riktigt fastnat på mig men jag är ändå glad att de står där. I sin enkla uppenbarelse blir de en påminnelse om att hitta sitt sätt att fotografera på. Så även om det kanske inte är mina favoritböcker så fyller de en funktion och inspirerar det är inspirerande att se hur han låter nyfikenheten och historien forma bilderna.

I min bokhylla finns Till träden, Den underbara redan och Nära fåglar. Alla tre böckerna har olika bildstilar en för varje berättelse.

Bildreportage på bjorndahlfors.se

• Här vilar minnet av en skog

• På jakt efter Österlen

• Norrskensnätter

• Lindesberg

Litteraturhörnan

Förvisso handlar mitt nyhetsbrev om fotografi men fotografi är ju egentligen bara ett språk. Jag söker mig gärna in i litteraturens värld för att koppla av och för att kunna låna andras tankar i strävan att vässa mina egna.

Först vill jag tipsa om Ulf Lundells vardagar. Nyligen har Vardagar 6 kommit som ljudbok. På ett väldigt nära sätt får jag som läsare flytta in i en persons tankar, i en persons ofullständiga tankar, in i en människans ständiga dialog med sig själv. Ett intellekt som läser, som tänker, som omprövar och som hela tiden kämpar med sig själv. Jag skrattar, blir förbannade (och tänker gubbjävel) och jag tar in en människans värld utan att själv vara en del av den. Jag har svårt för det Ulf sjunger och det mesta av det han målar men skriva kan karln.

Rågen. En spretig historia. Annika Luthers bok om råg gör en så lycklig, jag älskar ämnen som blir kaninhål och som samtidigt bildar en. Och jag älskar ännu mer när ett kaninhål leder till ett annat. Rågboken fick mig att upptäcka Den stora fröstölden av Jens Nordqvist. Men framförallt fick böckerna mig att upptäcka allt som finns bakom fröerna som jag petar i jorden på våren. Det är två böcker som gräver sig genom människans historia. Den stora fröstölden blandat politik och genetik, den blandar idealism och den värsta rovkapitalismen. Två julklappstips för dig som har svårt att hitta något att köpa.

Ett sista tips är Olof Lundhs bok Templet i Öknen – så köpte Qatar världens största sport. Det som gör Olof Lundh intressant är att han inte okritiskt ser på sporten som en företeelse utan som en del av samhället. Han bevakar fotboll på ett sätt som vi kan förvänta oss att en journalist ska bevaka vilka andra frågor som helst. Boken är en kartläggning av allt fulspel som i slutändan gav Qatar VM och om hur diktaturer kan köpa sig inflytande genom sports washing.

Opublicerat: Säsongens första snö

Så kom den, den första snön som bäddade in landskapet, den första snön som ger oss hopp om vinter. Snö är för mig en livskraft, ett måste.

PUBLICERAT 10 NOVEMBER 2022

Hej. Här kommer senaste fotobrevet. Ett extra hej till alla nya prenumeranter som tillkommit sedan förra brevet skickades. Som vanligt blir jag glad om du ger brevet ett hjärta, delar det eller skriver en kommentar.

Denna gången skriver jag om:

• Stråssa – Gränges sista stora gruvsatsning

• Folkfullt på Fotografiska

• Inblick: Nyheter i korthet

• Utblick: Böcker och poddar

• Opublicerat

• Mina facebookgrupper

• Fler lästips

Vi hörs igen om tre veckor (den 1 december)

/Björn Dahlfors

Stråssa – Gränges sista stora gruvsatsning

En av många berättelser om Bergslagen är den om Stråssa och Grängesbergsbolagets sista stora gruvsatsning i Sverige. Stråssa ligger knappt en mil från mitt hem och jag har återvänt dit några gånger för att fotografera. I detta bildreportaget blandar jag mina nytagna bilder med historiska bilder från arkiv. Att blanda upp mina bilder med historiska bilder är ett slags experiment som jag gärna får feedback på.

Min plan framöver är att jobba med en rad olika böcker om Bergslagen. Just nu är det många lösa trådar och jag kommer berätta mer i framtida brev. Under processen kommer jag att publicera ett antal Bergslags-reportage och detta är det första.

Här kan du läsa hela reportaget

Folkfullt på Fotografiska

Just nu hänger det tre intressanta utställningar på Fotografiska i Stockholm: Gedda, Newsflash och Omar Victor Diop. Underbart kvällsnöje tänkte jag och chockades av en folkhop. Så mycket folk stressade mig, vilket gjorde att jag inte riktigt fick ro i min bildupplevelse. Även om jag hade hela kvällen på mig så kändes bildläsningen obekväm i interaktion med många andra. En jämförelse: för ett år sedan hade jag 35 minuter på mig att vandra i Tunbjörks värld på Borås konstmuseum men då var helt ensam och jag kände ett fantastiskt lugn i min bildupplevelse. Jag och människohoper är alltså inte helt kompatibla. Bildupplevelser är svåra att dela med främlingar. Men jag ska inte gnälla. Detta var nog snarare en reflektion över att vi alla är olika och vill vara med bilder på olika sätt. Att Fotografisk kan locka hundratals människor en tisdagskväll i oktober är nog bra för den folkliga förankringen av fotografi som konstform. 

Utställningarna då?

Newsflash var verkligen som titeln skvallrar om; det är ikoniska nyhetsbilder som skildrar de senaste hundra åren. Det är tiden som skapar berättelsen i utställningen, det är berättelsen om oss som människor med tyngdpunkt på de fasor vi utsatt varandra för. Grunden för utställningen är TT:s bildarkiv och jag är imponerad över hur utställningen är producerad. Framför allt gillar den pausen som uppstår när kuratorn valt ut porträtt på 100 betydelsefulla människor som verkat från 1922-2022. Hundra människors gärningar sammanfattar ett hundra år på ett mycket smart sätt.  

Utställningen är främst en historielektion från det glada 20-talet och fram till pandemins nedstängda samhällen. En utställning som borde får turnéra runt för att återuppbygga det kollektiva minnet av 100 år som format oss och som skapat vårt öde i stundande klimatkatastrof. 

En trappa upp blir den en gott rus i Hans Gedda-värld. Tidigare i höst skrev jag om hans bok Nära ögat, vilket är även är titeln för utställningen på Fotografiska. I utställningen finns de ikoniska porträtten som en självklarhet. Men det jag verkligen fastnade för var alla sätt att skapa självporträtt. I boken som jag tidigare skrivit om tar inte de den plats som de förtjänar och tar i utställningen. Det blev en ny upptäckt för mig. Även hans stillebenfotografi hittade in i mitt mig. Bilder som får mig att tänka på hur författaren Robert Lagerström beskriver Freddie Wadlings inredning i form av olika skräckkabinetter i boken Freak: boken om Freddie Wadling (9789185701742). Precis som flera andra stora svenska fotografer är Gedda en otroligt god mörkrumskonstnär som kan leka arbeta fram en svärta som djupnar bildens betydelse och är estetiskt väldigt tilltalande. Så slutligen: Gedda är Gedda och värd entrébiljetten på 200 kronor.

Sist och kanske bäst: Omar Victor Diop. På samma våningsplan som Gedda hittar vi den senegalesiska konstnären Omar Victor Diops bilder. Erkännas ska att jag hade lägst förväntningar inför denna utställningen. Det finns något i få se världen ur ett annat perspektiv. Nästan alla bilder vi ser är ur ett västerländskt perspektiv. Bilder av människor som inte själva bor här blir i västerländska fotografers ögon objekt istället för subjekt. Subjektet i Omas bilder är han själv. Precis som Gedda utforskas här självporträttet. 

Omars bilder är otroligt vackra och fyllda med massor av innehåll. Det är konceptuellt, genomarbetat och politiskt. Det är färg tangen till en helt annan nivå. Det är Vouge-snyggt samtidigt som det starkt. Genom sina självporträtt synliggör han historier genom bild och gestaltning. En väldigt imponerande utställning som också är värd att se. 

Tyvärr så har min bokbudget spräckts för denna hösten annars hade jag lagt vantarna ett exemplar av Omars bok (9788874399932) som också är en utställningskatalog.

Trots ett folkkaos så känner jag att jag ändå ta med mig inspiration. Mer om utställningarna och hur länge de hänger kan du se på Fotografiskas hemsida.

Fotografiskt tar jag med mig en känsla att vilja utforska stilleben.   

Inblick | Korta nyheter

Nerikes Allehanda har skrivit om mig och min nya bok 202053. Kul tycker jag. Jag tror tyvärr att artikeln är inlåst men om du har en prenumeration så finns den att läsa här!

Den 19 november är jag med på Litteraturens lördag i Örebro. Läs allt om dagen på deras hemsida eller facebooksida.

#gerillagalleriet har hängt en ny utställning.

Utblick | Poddar och böcker

Podden Vägval – på podspaning bortom pandemin. I podden pratar författaren och journalisten Arne Müller med författaren och statsvetaren Björn Forsberg om omställning men med ett tillväxtkritiskt förhållningssätt. Den gängse bilden är att vi kan rädda klimatet genom att bryta mer malm och mineraler – genom att byta kol mot el. Björn och Arne är pålästa och kloka. I avsnittet om inlandsbanan så får vi veta att det skulle kosta 8 miljarder att rusta den, det är lika dyrt som att bygga höghastighets tåg mellan Göteborg och Landvetter.

Nästa tips är den panskandinaviska podden Norsken, svensken och dansken. En podd som vidgar ens vyer genom att ge en koll på de hetaste snackisarna i Norge och Danmark men också genom att få våra grannars syn på oss svenskar. I podden samtalar Hilde Sandvik, Åsa Linderborg och Hassan Preisler. En stor eloge till Hassan som gör allt för att vi andra skandinaver ska förstå.

Böcker. Underdog, outsider och slugger är titlarna på Torbjörn Flykts bokserie om uppväxten och livet i arbetarstaden Malmö. En bok om klass, om att göra en klassresa, om att aldrig glömma var en kommer ifrån. Läs eller lyssna på den! Fantastiskt språk och en fantastisk historia från barndom till medelålders. Det finns likheter med Klas Östergrens triologi Gentlemen, Gangsters och Renegater som jag också rekommenderar.

Bok. Tusen och 1 art. Årets årsbok från Naturskyddsföreningen är skriven av journalisten Martin Emtenäs. I boken utgår han från några få arter men lyckas ringa in hela problematiken kring hur vi människor breder ut oss på ett skoningslöst sätt vilket får konsekvenser för hela planeten och andra arters möjlighet att leva här. Även om bokens budskap är dystert så är det en fin bok. En bok som ställer frågor om vilka vi är i ögonen på andra arter. Jag gillar att han vänder lite på perspektiven. Boken kan köpas på internet, mer kan du läsa här! Och om du inte är medlem i Sveriges största miljörörelse så kanske det är dags att bli det!

Opublicerat | Mat för vintern

PUBLICERAT 20 OKTOBER 2022

Hej igen. Det har varit intensiva veckor med boklansering, så kul att så många visat intresse och köpt. Att ge ut en bok är alltid att chansa – och att ge ut en personlig bok kanske är ännu mer en chansning. Men nu är den klar och jag kan börja fokusera på annat.

Har du inte köpt boken redan så kan du göra det här!

Med vänlig hälsning,

Fotograf Björn Dahlfors

I brevet kan du läsa

• Att kämpa mot det vackra i Visby

• Erik Holmstedts människolösa mänskliga landskap

• Nyheter

• Lite reklam för bok och butik (samt rabatter till dig som prenumerant)

• Opublicerat: I björkdungen

Att kämpa mot det vackra i Visby

Länge jagade fotografen i mig det vackra och jag trodde att det vackra var det som gjorde bilden. Men det var något som skavde. Jag reproducerade klyschor. Jag skönmålade världen. En solnedgång över ett fält och en motorväg som svischar förbi bakom. Plötsligt insåg jag att det som är vackert sällan är intressant. Även om det som är intressant kan vara vackert. Det vackra är som snabba kolhydrater men det är knappast något som mättar en i längden. För någon vecka sedan var jag i Visby. Vackra Visby. På en plats vars hela existens bygger på myten om sig själv, myten om sina vackra gränder och torg, där kämpade jag med att inte falla in i att fotografera allt som är vackert istället för det som är intressant. Jag är ambivalent inför resultatet, jag hittade ingen berättelse, ingen infallsvinkel ur vilken staden skulle porträtteras på ett intressant sätt. Det var skav under hela vistelsen. Jag är inte helt missnöjd med bilderna även om jag känner att jag känner att jag räddar dem med texten och sättet att dela in staden och bilderna i kategorier.

Så jag ger dig Visby, ett Visby som jag pusslat ihop till en bildserie.  

Tips: Himlens mörkrum finns nu på SVT Play igen

Har du inte sett Nils-Petter Löfstedts dokumentär om Jean Hermansson, Jeans bilder och dem som Jean fotograferade så kan du nu göra det på SVT Play. Den finns kvar ända till den 12 april 2023 men varför vänta på något gott när du kan få det på en gång. Själv ska jag se om den för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Tips: Erik Holmstedts människolösa mänskliga landskap

I Norrbotten flyttas städer, gruvor öppnas och fossilfria stålverk byggs. Oxenstierna ord ekar igen ”I Norrland vi hafva ett Indien”. En fotograf som verkar i landskapet och i den förändringen är Erik Holmstedt. Första gången jag på riktigt intresserade mig för Holmstedt var i samband med att Norrlandspodden lyfte hans bok Inte längre mitt hem (978-91-86115-06-7) som är en fotobok där med bilder från dagens och 70-talets Malmberget. Malmberget är alltså en ort strax utanför Gällivare som sakta äts upp av ett stort hål. Hålet har uppstått på grund av gruvbrytningen. Eftersom att jag är djup fascinerad av det som sker i Norrbotten började jag genast söka efter boken – men den är slutsåld. Jag hittade dock ett smakprov och så satt jag ganska länge på Holmstedts hemsida. Jag fastnade för bildernas uttryck. Jag grämde mig för att jag inte kunde lägga vantarna på boken. 

Dock hittade jag en annan bok av samma fotograf – i min bokhylla. Nu kan ju vän av ordning tycka att jag ska ha koll på mina fotoböcker men just denna tror jag följde med från Nevabooks fyndhörna när jag gjorde en bokbeställning någon gång. Att slå till på en eller två fyndböcker är faktiskt ett roligt sätt att upptäcka ny fotografi. 

Hursomhelst. 

Boken som stod där i min bokhylla var boken Betraktelser (978-91-979115-7-3). Bokens bilder har något ödesmättat över sig, de är fotograferade i någon typ av deadpan-stil där det uttryckslösa är en del av uttrycket. Vi möter landskap, mänskliga landskap, landskap utan människor. Det är stålverk, översnöade uteserveringar, frostbitna minigolfbanor, utflyttade hem och en kraftverksdamm. I Eriks bilder låter han landskapet eller motivet vara i fred, det får tala helt för sig själv, som betraktare måste jag fylla i betydelsen själv. Det finns inga människor som drar till sig ögat och kräver min uppmärksamhet. Jag känner igen mina egna strävanden i Eriks bilder och många av de bilderna jag gör idag är just den typen av bilder. Bilder som skalar bort och finner symmetrier. Nästa alla motiv är inramade, alltså att han som fotograf sällan låter något bärande element försvinna ur bilden. Det är bilder långt ifrån den överhettade bildstilen som premieras i sociala medier. Det är bilder att vila i. 

Andra som gör liknande bilder är Mia Rogersdotter Gran (som jag skrivit om tidigare), Jan Töve, Roine Magnusson och Patrik Larsson. Alla fyra värda att kolla upp om du inte redan känner till dem.  

Gillar du det du läser? Prenumerera!

Köp böcker och vykort i min butik. Ange att du är prenumerant så får du 20% rabatt.

Till min butik

Sex Storåbilder från min bok 202053

Trettiotre av femtiotre bilder i min bok 202053 är fotograferade i byn Storå där jag bor. Sex av bilderna och några tankar om hur bokprojektet och pandemin fick mig att hitta hem finns att läsa här!

Nyheter

• Jag kommer att medverka med bokbord på Litteraturens lördag i Örebro den 19 november. Så har du vägarna förbi kom och prata. Läs mer om Litteraturens lördag på deras Facebook.

• #Gerillagalleriet har slagit till med en ny miniutställning. Kolla in på min hemsida.

Opublicerat | I björkdungen

Bläddra i bildarkivet och det ska säga dig vem du är. Helt uppenbart är jag en björk-person. Året om, år ut och år in, återkommer jag till björkar. Något som jag känner att jag borde bejaka.

Hej. Först vill jag säga att jag är så glad för att ni är så många som öppnar och läser Fotobrevet. Verkligen tack.

Det blir även idag ett lite kortare brev och det beror främst på att jag har en hel del att göra med lanseringen av min nya bok 202053. I brevet kan du läsa en uns om boken, lite om hur fantastik tidningen Vi är när det kommer till foto, sen bjuder jag på några smakprov på vad som är på gång i höst och till sist en triptyk från Stripa.

Jag lovar ett mer matnyttigt brev nästa gång, och nästa gång är ju om tre veckor.

Allt gott!

Med vänlig hälsning, Björn

Nu är nya boken här!

Det är både nervositet och förhoppningar som bubblar runt i kroppen när en river upp tejpen och plockar fram sin nya bok. Är trycket lika bra som provtrycket och är allt annat som det ska vara? Är pappret så fantastiskt som jag önskade? Förhoppningarna infriades och jag är faktiskt otroligt nöjd med resultatet. 

Här kan du läsa mer om boken!

ERBJUDANDE!

Du som prenumererar på mitt nyhetsbrev köper boken för 300 kr inkl. frakt (ord. pris 360 kr). För att beställa skickar ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com så svarar jag med betalningsinstruktioner.  

LÄSTIPS! Den lokala nättidningen Lindenytt har skrivit om min bok.

Tidningen Vi - en plats för fotografi

Tidskriften Vi behöver kanske ingen närmare presentation, den har ju funnits nästan jämt och är fortfarande aktuell. Vi är som många andra tidskrifter väldigt bra på fotografi, det känns som att det är i tidskriftsvärlden som det goda bildberättandet verkligen har en plats och en arena – och då framförallt porträttfotografin. Extra kul med Vi är att de gör fotospecialer där jag som läsare verkligen få borra djupare i en fotografs bildvärld. Korta informativa texter och väldigt mycket bilder. Det är bildgallerier kopplat till en aktuell eller betydelsefull svensk fotograf. Ett extra plus för formen som verkligen sätter bilden i fokus – både i appen och på sajten. Generellt tycker jag det är svårt att ge bild rätt utrymme digitalt men Vi:s är verkligen något på spåren. Förutom att Vi bjuder på bra fotografi så tycker jag att det är en lyx att kunna lyssna på deras artiklar när man är ute på promenad. Det mest av innehållet är dock bakom lås digitalt så vill du utforska deras innehåll behövs ett medlemskap som kostar 49 kr/månad och kan avslutas när som helst.

Bland det du kan se är en serie porträtt av Hans Gedda, ett galleri över bilder Thron Ullberg gjort på uppdrag av Vi och läsa en intressant intervju med fotografen Eva Klasson som gjorde internationell karriär på 70-talet och sedan försvann.

På gång

I förra brevet nämnde jag några saker som är på gång i mitt fotoliv. Inget är egentligen klart men om saker går i lås så är det tre riktigt roliga grejer.

Det första är att jag tillsammans med min fru Kim, som driver det hållbara klädmärket Ninaballerina, är på gång med att skaffa en lokal. Det vi tänker är en plats för kreativitet och möten. Jag hoppas innerligt att jag kan berätta mer längre fram då vi just nu förhandlar om lokalen.

Det andra är jag tillfrågats att göra en offentlig utsmyckning som innefattar ganska många bilder. Ett förslag är lämnat och nu inväntar jag besked från uppdragsgivaren.

Det tredje som är på gång är att jag planerar att vara med på Litteraturens lördag i Örebro den 19 november. Tanken är att jag ska vara där med ett bokbord för att sälja min nya böcker och vykortsserier.

Så längre fram hoppas jag kunna berätta mer om höstens planer.

Opublicerat | Triptyk Stripa spelhuset

Stripa gruvmiljö som ligger några kilometer från mitt är verkligen en spännande plats, både för dess långa historia och för att så mycket av maskinparken finns kvar i byggnaderna. Jag hade glädjen att få möjlighet att fotografera inne i det som kallas spelhuset. Från spelhuset sköttes den stora hissen som både plockade upp malm och arbetare ur gruvan.

Hej. Det pågår massa spännande fotorelaterade saker i livet just nu. Om det går i lås så kommer jag ha mycket att berätta om i kommande brev. Det jag kan berätta om nu är att 202053, min andra fotobok, nu är skickad till tryck. I onsdags (7/9) kom provtrycket vilket jag godkänt och nu sätter själva produktionen igång. 

Ur innehållet

• Tankar boken 202053

• Uppdatering om #gerillagalleriet 

• Opublicerat 

Projektet 202053 blir nu bok 

Du som läst brevet ett tag vet att jag tidigare skrivit lite om boken (länk till brevet). Det som snart är en bok är en personlig och världslig loggbok från pandemins första år. Bokens titel är 202053 Fotografi och poesi från pandemins första år. Det är min andra fotobok och omfattar 53 bilder och 53 texter, en för vardera vecka under 2020. Pandemin som förändrade allas våra liv gör boken till ett tidsdokument över en tid då allt sattes på prov. Många av bilderna är fotograferade i Bergslagen och mer specifikt i Storå där jag bor. Faktiskt är 33 bilder fotograferad i Storå och ytterligare nio i Bergslagen. Så pandemins alla restriktioner gjorde på ett sätt boken till en bok med Bergslagsbilder. 

Att göra en bok är så himla roligt. Allt från att göra bokdesign till att välja papper. Extra fint är det att det skapar något fysiskt, något bestående med sitt ISBN-nummer och sin hyllplats på de sju biblioteken i Sverige som samlar in pliktexemplar på allt som trycks i Sverige.

En bok är mer än dess innehåll. Hela produkten ska hänga ihop. Min första bok om Oviksfjällen är på ett sätt en överdådig produktion. Jag valde allt det dyraste i form av papper, bindning och format. Målet var en bok som ska ligga framme och som ska kännas påkostad. Denna gången har jag valt ett lite tunnare återvunnet papper som har lite karaktär tack vare sina små synliga fibrer. Pappret passar min idé om boken helt perfekt eftersom jag tänkt att boken ska vara en typ av anteckningsbok. Denna boken hade absolut inte funkat med ett glansigt papper och påkostad bindning.

Boken trycks i 150 exemplar i B5-format (17x24 cm) och är 88 sidor. Vill du beställa ett exemplar så mejla mig på bjorndahlfors@gmail.com. Du som är prenumerant får boken fraktfritt fram till den 15 oktober. Boken kostar 300 kronor. Skriv i mejlet att du är prenumerant. Information om betalning kommer när boken finns hos mig och är redo att skickas iväg.

Vill du får en känsla för innehållet så har jag gjort en video med bilder och en inläsning av texterna.  

Utblick | Debatt och Gedda

På fotosidan läste jag idag en intressant debattartikel av Terje Hellesø. Jag tycker att han sätter fingret på det som fick mig att tröttna på naturfotogenren och leta mig till annan fotografi där inte allt känns som en tävling där vackraste platsen eller mest maxade ljuset vinner.

För övrigt har jag en otroligt stor respekt för Terje och hans bildskapande. Är du interedan är bekant med hans bildvärld så finns han på instagram och på sin blogg. I min bokhylla står tre av hans böcker: Naturen som fotomotiv, Året och Min plats i ljuset. 

Under hösten och fram till 22 januari 2023 visar fotografiska en stor utställning med bilder av Hans Gedda som jag hoppas hinna se. Utställningen heter Nära Ögat, har du inte möjlighet att besöka Fotografiska så tycker jag att Geddas bok Det tredje ögatsom gjordes i samband med en utställning på nationalmuseum är ett bra köp. När det kommer till fotografer som varit verksamma länge tycker jag det är fint att kunna köpa böcker som sammanfattar fotografens gärning. Känner du inte till Hans Gedda så är han en fotograf som fångat otroligt många ikoniska porträtt av ikoniska personer.

#Gerillagalleriet

#gerillagalleriet växer, i skrivande stund finns det 18 konstpauser ute och en utställning. I bakvattnet av att jag lagt sista handen på min bok så har jag pausat att hänga upp fler bilder i en tid. Nu är planen att fortsätta förgylla det offentliga rummet med bilder och utställningar. Kul är att jag lyckats komma över en billig A3-skrivare och en A3-laminator så snart kan konstpauser och utställningar bli lite större. Efterhand som galleriet växer fylls det på på bjorndahlfors.se

Läs mer om mitt #gerillagalleri här!

Opublicerat

Jag tänker att ett par kängor kan betyda otroligt mycket. När Dressman-kostymen åkt på rasisterna så är det lätt att glömma deras rötter. Det är lätt att glömma att de en gång marscherade med bomerjackor och rakade skallar. Det är lätt att glömma att de heilade på gator och torg. Hela valrörelsen känns som en enda teater där skulden ska läggas på människor som inte är vita svenskar. Jag tänker att ett samhälle aldrig är starkare än sin svagaste individ. Jag tänker att samhällsproblem är symptom på att samhället är sjukt. Jag skäms över att Sverige är allt för stolt för att erkänna att vi misslyckats med att skapa ett samhälle som inkluderar människor. Lyssna gärna på Mikael Wiehe och Björn Afzelius Valet, på söndag avgörs om du var en av dem som stod emot.

Tack för du läst. Nästa fotobrevet skickas den 29 september.

Hej.

Snart är sommaren slut. I trädgårdslandet mognar skörden och sakta tar mörkret tillbaka natten. Jag gillar hösten. På hösten finns det utrymme att sitta ner och ta det lugnt. Det finns tid för ens bildarkiv och att sitta med sina fotoböcker. Precis som naturen behöver vi vila, tid att ladda om och tid att omformulera oss. Då är hösten bra. Men ännu är det sensommar och kameran har fått jobba de senaste veckorna.

I det brevet kan du läsa om mitt gerillagalleri, om bergslagens industriella kulturscener, några tankar om mitt Bergslagsprojekt samt en bildserie serie från Lindesberg där muralmålningar ger staden karaktär.

MVH
Björn Dahlfors

Jag har startat #gerillagalleriet

Måste konst hänga i en utställningshall? Måste offentlig konst vara beställd? Kan det offentliga rummet vara en utställningshall? Varför ska konsten vara borgerlig och otillgänglig? Hur ska jag kunna ge något med mina bilder?

I sommar har jag startat upp ett projekt jag kallar Gerillagalleriet. Gerillagalleriet lånar det offentliga rummet för att ge det offentliga rummet konst. Min förhoppning är att det ska liva upp och göra en anslagstavla, ett igenbommat hus, ett elskåp eller något annat till en mer intressant plats.

Gerillagalleriet har just nu hängt upp 15 konstpauser runt om i Bergslagen. Konstpauserna är ett fristående fotografi som hängs på anslagstavlor, elskåp eller andra lämpliga ställen där det annars inte finns något eller där det annars bara finns reklam.

Gerillagalleriet har också hängt sin första utställning som visar tio landskapsbilder från Sverige. Bilderna hänger på en övergiven affärslokal i Storå.

Här kan du se bilder och läsa mer om projektet.

Bergslagens industriella kulturscener

Sommaren är högsäsong för kultur utanför de större städernas larm och dån. Små, medelstora och jättelika gallerier öppnar upp. Sommarteatrar och operor letar sig ut på nya arenor. Privata ateljér med fik och besöksträdgårdar öppnar upp.

Här i Bergslagen har kulturen och det gamla industriarvet på många sätt gifts sig med varandra. Järnverk, pappersbruk, hyttor, sågverk, bryggerier och gruvmiljöer blir kulturscener. Så i sommar har jag verkligen grottat ner mig. I Nora på Bryggeriet har jag sett två utställningar, jag har varit på Verket i Avesta, på Meken och Arkivhuset i Smejebacken, på Opera på Skäret utanför Kopparberg, i Stripabryggeriets Gallerirum och druckit bryggeriets öl, på Bokloppis i Södra Hyttan och på gruvmuseet Mojsen i Grängesberg. Den industriella historien i kombination med konst blir något extra som upplevelse. Kvar på sommarens program står att åka till Ställbergs gruva för att se konstgruppen Fuls Tal till nationen.

Utöver det finns pappersbruksmuseet i Frövi som varje sommar gör nya konstuställningar. I Uttersberg drivs Galleri Ashley. Halvvägs till Grythyttan från Nora ligger Stadra sommarteater och i Grängesberg finns även Maskinhuset som sommartid ger utställningar.

Så om du nu gillar kulur så planera in Bergslagen för nästa sommar, du kan fylla hela semestern med fantastiska upplevelser. Tyvärr så är det mesta av det jag beskrev sommarföreteelser och nu när hösten kommer så stänger kulturen på många sätt ner här i Bergslagen för att återuppstå nästa sommar.

En bonustips är ett besök i Ingeborg Welins fotoateljé i Kopparberg som Ljusnarsbergs Hembygdsförening visar på sommaren. Det som är speciellt med huset är att det faktiskt byggdes som fotoateljé och då när det byggdes så byggdes det med stora takfönster åt norr för att släppa in så mycket ljus som möjligt. Tyvärr är takfönstren igensatta men hembygdsföreningen har gjort ett gott jobb med att gör en takinstallation som ser ut som ett takfönster. Ateljén är häftig och det finns mängder av fotografisk teknik sparad.

Uppdatering kring Bergslagsprojektet

Tidigare har jag skrivit om att det jäser ett eller flera fotoprojekt kring Bergslagen inne på hjärnkontoret. Här i bygden finns små mycket intressant samtid och historia att ta fasta på. Just nu är jag inne i en process där jag skapar bilder utan att riktigt ha en tydlig berättelse. Jag gör fotografiska anteckningar. Det har blivit ganska många bildanteckningar de senaste åren. Kanske att några kommer till användning när jag väl sätter i gång och knyter ihop min story.

En annan process som pågår är att jag läser böcker, skrollar facebookgrupper och googlar fram pdf:er som ingen trodde fanns (exempelvis en C-uppsats om barnarbete i Stråssa Gruva). Ur det jag läser hittar jag uppslag för berättelser – spår som jag vill utforska vidare. Ett fantastiskt att hitta trådar som kan vävas samman till något större.

Det tredje är jag gör fältstudier på betydelsefulla platser runt omkring. Jag går i gruvmiljöer, följer stigar och passerar platser som varit men inte längre är. Det jag läser om blir upplevelser och bilder.

Den stora utmaningen framöver är att smalna av. Just nu är projektet mer en mykorrhiza liknade väv än något riktigt begriplig. Det som är intressant i en utforskande process är när ett spår leder fram till något konkret. Varje spår som känns intressant skriver jag ner och lägger in för bearbetning i mitt undermedvetna.

Opublicerat | Naturens grafik

När snön just fallit, när ljuden dämpas, när landskapet förenklas och antar en helt annan form. Då i det ögonblicket är denna bilden fångad. Fotograferad i Nora.

Hej! Här kommer ett nytt nummer av fotobrevet, det tionde. Jag hoppas att du har en härlig sommar och att du har tid för lite tankar om fotografi.

I veckans brev skriver jag om tre böcker som handlar om Lule älv, samt om hur älven är sammankopplad med Bergslagen genom Harsprångslinjen. I slutet av brevet kommer sedan bild från Lule älv källor i Sarek.

Mer att läsa om

• Svenska landskap

• Fröfoton på Verket i Avesta

Nästa brev skickas om tre veckor.

MVH
Fotograf Björn Dahlfors/bjorndahlfors.se

Svenska landskap – en serie om tio bilder

Tio bilder ur mitt arkiv har blivit en vykortsserie. En serie bilder i nationalromantisk anda varav den nordligaste bilden är fångad på Nuoljas sydsida och den sydligaste i närheten av Glimmingehus på Österlen. Vill du köpa serien så kostar den 125 kr inkl. frakt. Skicka ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com. Alla tio bilderna hittar du annars att bara beskåda på bjorndahlfors.se/svenskalandskap.

Lule älv kallar – tre böcker och en kraftledning

När Harsprånget och de andra forsarna i lilla- och stora Lule älv tämjdes av arbetarnävar, betong, ingenjörskraft och rekordårens industrialisering fick Sverige en förutsättning att bygga ett välfärdsland. Forsarnas kraft tvingades genom turbiner för att generera energi som sedan tog sin flykt mot södra Sverige genom exempelvis den 1000 kilometer långa kraftledningen Harsprångslinjen. Ledningen är en förlängning av älven och den skär rakt igenom Bergslagen där jag bor och verkar som fotograf. Det här ska inte handla så mycket om Harsprångslinjen utan snarare om tre böcker, var av två fotoböcker, som alla skildrar den älv som i sitt tämjda tillstånd gör det möjligt att värma hus och ladda mobiltelefoner.

Första gången jag såg Suorvamagasinet fylldes jag av obehag. Så mycket vatten den höga vallen mitt i nationalparken. Då gick jag fortfarande på gymnasiet och skulle ge mig ut på fjällexpedition med Friluftsfrämjandet. Utan att förstå så förstod jag nog ändå att intrycket av den dämda älven skulle följa med mig genom livet. Då fick jag som sörlänning en första lektion om elens ursprung och elens konsekvenser för naturen. Idag är jag kluven till vattenkraft. Å ena sidan ser jag det rationella att utvinna älvens kraft för att bygga välstånd, å andra sidan känner jag rent instinktivt att det är galet att krossa ekosystem för vår arts allt för egocentriska livsstil där vi tror att vi inte hör ihop med resten av planeten. 

I Mikael Niemis roman Fallvatten (Piratförlaget 2012, ISBN: 978-91-642-0397-7) börjar allt med en spricka i Suorvadammen. Den tämjda älven tar sats och i en hisnande historia följer vi sedan hur älven spänger vallar, raderar ut kraftverk, återerövrar torrfåror och river med sig hus. Från Suorva till Luleå. Niemis sätt att berätta gör dystopin full av skratt. Men i boken finns ett allvar en känsla av älven är ett levande väsen som fått nog och nu ger igen på den infantila arten som tror att den kunde härska planeten som den vill. Mycket läs- eller lyssningsvärd, ljudboken är dessutom inläst av Niemi och med sitt Pajalamål ger han historien rätt inramning. 

Boken Luleälven: Möten i norr (ISBN: 9789187283796) utgiven på Votum 2015 är reportagebok med bilder, fakta och människomöten. Författare är Sten Bergström och Mats Andréasson, bilderna har Mikael Svensson fotograferat. Boken är klassiskt berättad från källorna i fjällen till havet, från underskön fjällvärld till Luleås isbrytarflotta och Facebooks serverhallar. Samtidigt som författarna utforskar livet kring älven så förmedlar de den kunskap de finner. Genom faktatext och möten med människor tar vi oss sakta genom landskapet på ett ganska härligt sätt. I viss mån kan boken kännas lite kolonial och antropologisk. Boken är som den tämjda älvens alla lockande avor och breda lugna framfart. Den älv som gör uppror i Niemis bok finns inte att skönja i denna reportagebok, här är älven ett fogligt och kuvat väsen vars stora uppgift är ge människan det människan vill ha – elektricitet. Boken är människans hyllning till det älven ger. Mikael Svenssons bilder är vackra och blandar det nationalromantiska i naturfotografen med det dokumentär. Hängande regnväder över djupa fjälldalar, vattenkraftsdammar och älgar. 

Sist ut bland böcker om Lule älv är Mia Rogersdotter Grans bok Ändo / Älven / The river (ISBN: 978-91-519-4323-7). Detta är en personlig bok, med få ord berättar hon allt, i övrigt får det finstämda bilderna tala. Bokens form ger gott om luft för de ganska ofta små kvadratiska bilderna som kommer från Mias analoga Hasselbladskamera. Luften och formatet gör att man dröjer sig kvar på sidorna. Boken porträtterar älven som det industrilandskap älven faktiskt är med sina dammar, turbiner, kraftverksbyggnader, betong, bergkross och elledningar. Ställverk som döljer en fjällvärld som bara kan anas bakom ledningarna och torrfåror som är sår i landskapet. Boken är stillsam som den tämjda älven. Hela vägen har en som läsare med sig det som Mias morfar en gång sa om att utbyggnaden av Lule älv är Socialdemokratins största svek. Boken är verkligen en liten pärla i sitt format och sin formgivning. Den gör en vemodig. Den sätter ett frågetecken efter det vi kallar grön energi.

I de två fotoböckerna kan se något av den resan jag själv är ute på som fotograf. Hade jag gjort en bok om Lule älv för fem år sedan hade idéen liknat den som herrarna Bergström, Andréasson och Svensson gjort (liknande tema har min bok om Oviksfjällen). Hade jag idag gjort en bok om Lule älv hade idéen nog snarare liknat det som Rogersdotter Gran gjort i sin bok. Det är intressant att en kan spegla sitt eget tänkande i andras verk.

I Lule älv finns det 15 vattenkraftverk, älven är drygt 460 kilometer lång och från älven sträcker sig den 1000 kilometer långa kraftledningen som heter Harsprångslinjen ner genom Sverige förbi mitt Bergslagen.

Utblick: Verket i Avesta

Trädgårdspoesi i Lena Granefelts bilder

Lena Granefelts bilder i serien Flora Supersum är poetiskt vackra bilder om livet i trädgården efter den blommande säsongen. Fram till 18 september visas bilderna på Verket i Avesta. Bilderna gör sig fint i Avestas gamla järnverk som idag är en härlig konsthall väl värd ett besök. Rostigt järn, rester av tiden som industri, väggar av slaggsten och jättelika masugnar samsas med konsten. 

Lenas bilder som avbildar frökapslar på olika sätt är fantasieggande och väldigt vackra. Bilderna föddes ur hennes upptäckt om att livet i trädgården fortsätter efter blomning, då börjar kampen för nytt liv när frö ska spridas och kanske gro nästa vår. Bilderna öppnar upp ögonen för att trädgården är mer än den prunkande årstiden, att även hösten och vintern har sin skönhet. 

Själv har jag mer och mer börjat söka mig till trädgården för att hitta motiv, såväl under sommaren som övriga året. I förra brevet skrev jag om och länkade till en serie bilder från mina pioner och tidigare har jag gjort en hyllning till förruttnelsen när jag fotograferade hur min trädgård ser ut på vintern. Trädgården är som jag varit inne på innan en bildkälla att ösa ur. 

Jag kan verkligen rekommendera ett besök på Verket där det förutom Lenas bilder även visas många olika konstnärers verk uppblandat med en pedagogiskt utställning om järnframställning. Läs mer på verket.se.

Ett stort MEN måste dock sägas: ät inte i caféet. Att betala 130 kronor för mat som värms i mikrovågsugn och som dessutom får magen pruttestera hela vägen från Avesta är skamligt.

Opublicerat | Vid Lule älvs källor

Brevets opublicerade bild är från en vandrig i Sarek. Efter ett blött dygn vaknade vi inbäddade i moln. Medan morgongröten puttrade på stormköket så klarnade det sakteliga upp och runt oss kunde bergen titta fram. Bilden är tagen vid kanten till Rapadalen och snart ska vi vandra ner i dalen från den östliga sidan. Vattnet som rinner genom Rapadalen och ner i Rapaselet tar sig sedan ner till lilla Lule älv.

Hej och glad sommar!

Idag blir det ett lite kortare brev som jag fyllt med tips inför sommaren, lite sommarbilder och en opublicerad panoramabild från en av Bergslagens alla gruvmiljöer.

Hoppas att du gillar läsningen och bilderna.

Nästa nummer av fotobrevet kommer den 28 juli.

Ha nu en härlig juli!

Fotohälsningar från fotograf Björn Dahlfors

Thanks for reading Fotobrevet! Subscribe for free to receive new posts and support my work.

Pionen, vulgär och fåfäng

I trädgården växer en växt som jag verkligen fascineras av, pionen. Knoppen som brister ut en överväldigande blomma, en blomma som är så tung att den knäcker sig egen stjälk.

Från knopp till blomma och till vissen rest, det får du i ett lite bildreportage jag gjort från min trädgård.

Tre sommartips 

Läs en fotobok.

Sätt dig ner i skuggan med en fotobok, kanske ett glas kall öl, välj en fotobok ur ditt bibliotek och ta dig sedan tid att sjunka in i en bildvärld. Ta vara på din ledighet. Fotoböcker är ett fantastiskt sätt att uppleva fotografi men det tar tid, en fotobok kräver många läsningar. 

I sommar tänkte jag sätta mig med de två första fotoböcker jag köpte, Hannu Hautalas Kesäyö (ISBN: 951-1-12152-9) som översatt till svenska betyder sommarnatt och Anders Geidemarks Stigen ur hav – av vingar skuggad (ISBN 91-630-3714-9). Båda böckerna köpte jag när jag pluggade Naturfoto och friluftsliv på Ålands folkhögskola för snart 20 år sedan.

Hautalas bok köpte jag i Helsingfors på en studieresa. Texten är på finska så jag bilderna får tala för sig själva. Boken är som jag minns den ett nationalromantiskt verk med ett bildspråk som hör där till. Gyllene landskap som drunknar i kvällssol och blå timmens mystiska ljus. Nyligen läste jag Finlands Historia av Henrik Meinander (ISBN: 9789515256959) och blev därför lite inspirerad att ge mig i kast med Hautalas hyllning till den finska sommarnatten.

Den andra boken jag tänkte sätta mig med är Anders Geidemarks Stigen ur hav – av vingar skuggad. När den kom var den något helt enastående. Ett verk som inte bara var en produkt av stora vedermödor utan en bok med ett bildspråk som då utmanade hela naturfotografi. I boken möter jag som betraktare Island genom en ung mans Pink Floyd-matade sinnevärld. Boken är från 1995 och givetvis var Island redan då en fotodestination men då fanns inte tekniken att sprida sina bilder via digitala plattformar. Anders kom till utbildning på Åland och föreläste om hans sätt att skapa bilder, han följde med oss på fototurer och förberedde oss för klassens fotoresa till Island senare våren 2004.

Antagligen kommer jag försöka hinna med några fler böcker, ibland känns det som att de blir fler i antal än vad jag rimligen hinner med att läsa.

Sommar utan fotografer

Tyvärr så var det inga fotografer på årets lista över sommarpratare. Tur att det finns ett arkiv. Ett sommarprat som jag minns väldigt väl var när den prisbelönta DN-fotografen Paul Hansen lånade tid i etern. Hans mänskliga perspektiv på de fruktansvärda han fotograferar i krig och konflikter tycker jag är så sympatiskt. När jag förra året gick en ettårig fotokurs så var Paul där och föreläste. Pauls bilder och reportagestil visar hur viktig bildjournalistiken är för att förstärka en berättelse.

Gå på utställning

Sommaren är utställningarnas tid. Passa på att kolla in vilka utställningar som finns i din närhet och besök dem. Oavsett om det är fotografi eller annan konst så är det ett härligt och inspirerande sätt att tillbringa några lediga timmar. Ta dig tid att läsa texter, formulera hur du känner när du ser verken och landa i en dos kultur innan vardagen tar fart igen.

Opublicerat: Panorama Stråssa gruva

Som jag tidigare nämnt här i fotobrevet så samlar jag bilder från Bergslagen till något typ av bokprojekt. Exakt vad det ska landa i vet jag inte. I Bergslagen finns många övergivna industrimiljöer och framförallt många mer eller mindre övergivna gruvmiljöer. Det är speciella miljöer, miljöer som på ett vemodigt sätt blandar en storslagen historia med en dyster framtid. Stråssa ligger knappt en mil från mitt hem.

PUBLICERAT 16 JUNI 2022

Hej. Tre veckor går fort. Denna gången skriver jag en lång drapa om fågelfoto, varför jag inte gillar det men framförallt tipsar jag om två fågelfotoböcker. Det blir lite reklam för mitt eget och sen bjuder jag på en god rabatt om du beställer min fotobok.

En nyhet i detta brevet är att jag öppnar upp för kommentarer. Skriv något snällt, något syrligt eller kom med egna infallsvinklar på det jag skriver om.

Ur innehållet:

• Vem blir du när fågelsången tystnat?

• Boktips. Fågelfoto bortom fågelfoto

• Rabatt på min bok!

• Opublicerat (typ) | En självmedveten Lunnefågel

• Tips på bildreportage

Ett förlåt

Det gick lite väl snabbt när jag skrev förra brevet och det slank igenom en hel del pinsamma korrekturfel: få blev så, du blev då, hemligheter blev heligheter och säkert några till. Inte för att jag alltid får varje tangentisättning rätt men jag kan ju åtminstone läsa det jag skrivit. Bättring utlovas!

Vem blir du när fågelsången tystnat

Brevets tema är fåglar, inte för att min bildserie Vem blir du när fågelsången tystnatär en bildserie med fåglar men den passar bra att tipsa om. I bilder och texter försöker jag hantera min egen skuld och ångest över den pågående klimat- och artkatastrofen. Bilderna och texterna har ställts ut ett flertal gånger. Hela serien finns här!

Boktips. Fågelfoto bortom fågelfoto.

Inledningsvis vill jag säga att jag älskar fåglar. Det är få saker som är så rofyllt som att sitta och titta på småfåglarna som kivas vid ett fågelbord. Få saker fyller hjärtat med glädje som att gå på en morgonpromenad med småfåglarnas sång som ljudmatta. Att se en örn sväva på luftströmmarna eller en ormvråk jaga är helt otroliga skådespel. Fåglar är fantastiska men vad är det som gör att jag inte berörs av traditionellt fågelfotografi?

När alla hyllade Brutus Östlings Mellan vingspetsarna (utgiven 2006 ISBN: 9113014390) så kände jag mest: jaha? Och så är det för mig med djur- och fågelfoto. Jag tror att det är diskrepansen mellan fotografiets två dimensioner och upplevelsen av en fågel eller djur i alla dess dimensioner som gör att fågelfoto mest passerar förbi mig. Själva platsen och upplevelsen som helhet är kanske det som gör en varm i hjärtat eller förundrad i ett riktigt möte. Men jag tror även det handlar om att fågel- och djurfotografi allt för ofta handlar om mödan av att fånga djuren på bild än att faktiskt göra en bild som säger något. För att ta bilder på fåglar och andra djur krävs ofta tålamod, dyr utrustning, långa resor, planering, gömslen och åtelplatser. Jakten blir bättre än fångsten. Det blir så mycket teknik och prylar att själva resultatet blir lidande, inte det tekniska resultatet utan det som får mig att känna något för bilderna. 

Men två böcker i min fotobokshylla har fått mig att se lite annorlunda på fågelfoto. Inte för att de kan ge mig samma starka upplevelser som riktiga fåglar men för att de flyttar hela konceptet fågelfoto och ur det reser sig något nytt. Böckerna är Roine Magnussons Nära Fåglar (utgiven 2017 ISBN: 9789174246452) och Erik Berglins The Bird Project 2006-2017 (utgiven 2020 ISBN: 9789198395723). 

I Roine Magnussons Nära fåglar leker fotografen med formen för fågelfotografi, han låter fåglar flytta in på catwalken, fjäderdräkten blir festblåsor och fåglarna blir nästan glamourösa. De frilagda studiobilderna av levande fåglar har också något besläktat med alla miljontals produktbilder på skor, datorer och pryttlar som sköljer över oss på internet. Konceptet är intressant tycker jag, att ta en genre och fylla den med något som inte alls är som den genren. På ett sätt är bilderna helt unika, inte har vi sett levande fåglar på det sättet innan. I en helt onaturlig miljö är bilderna fotograferade med blixtar. De är fotograferade i samband med ringmärkning och vissa bilder är smått spektakulära. Någonstans förlorar boken lite på att det är så många bilder, det blir nästan slentrian i produktbilder, nej fågelbilder. 

Den andra boken Erik Berglins bok The bird project 2006-2017. Det är egentligen ett projekt med samma namn. Ett projekt som först smyckat det offentliga rummet för att sedan bli en bok. I tolv år skar Erik ut fotograferade fåglar för att sedan limma upp dem i offentliga miljöer. Varje fågel som flyttat in i det offentliga rummet har han sedan dokumenterat och katalogiserat. Boken visar bara en bråkdel av nästan 5000 uppklistrade fåglar. Varje fågel är uppsatt i sin naturliga storlek.

Projektet är konceptuellt och det leker med kontrasten mellan natur och urbanitet. En stor amerikansk flamingo upplimmad på ett elskåp på Högbergsgatan i Stockholm tycker jag berika det offentliga rummet. 

Bilderna i boken är färgkavalkader där varje uppslag bara kan bära en stående bild. Trycket är helt otroligt och har gjorts av Göteborgs Tryckeriet.Tryckmetoden är väldigt komplicerad och resultatet på många sätt helt enastående. 

Det som gnager lite i mig är att jag inte fått uppleva fåglarna i sitt för boken naturliga habitat, alltså uppklistrade i det offentliga rummet. Som fotograf är jag en detaljletare, helt omedvetet söker min blick efter avvikelser, jag älskar när det offentliga rummet gästas av flyktiga uttryck som grafitti, street art, klistermärken och små kärleksbudskap. Projektets 4982 fåglar har berikat tolv städer: Göteborg, Berlin, Tel Aviv, Casablanca, New York, Reykjavik, Madrid, Malmö, Rio de Janeiro, Buenos Aires, London och Stockholm.

Båda böckerna, Roines och Eriks, sätter igång tankar i mig och inspirerar mig till nya projekt. Även om jag gillar båda böckerna och projekten så finns det något repetitivt i projekten, det blir en nästan bli statiskt upplevelse. Det är något jag tar med mig, att vara vaksam på, att inte låta ramarna för ett projekt göra uttrycket för statiskt.

Köp min fotobok om Oviksfjällen

Ännu finns det några exemplar kvar av min fotobok om Oviksfjällen. Vill du lägga vantarna på ett exemplar så skicka ett mejl till bjorndahlfors@gmail.com. Ange BOK FOTOBREVET som ämnesrad och få 100 kronors rabatt. Bokens ordinarie pris är 599 kr men som prenumerant/läsare av fotobrevet betalar du endast 499kr. Läs mer om boken här.

Opublicerat (typ) | Lunnefågel, Runde.

Jag är verkligen ingen fågelfotograf men ändå ger jag mig in i att vilja publicera en fågelbild, kanske lite vågat efter att ha dömt ut fågelfoto :) ? Bilden kom till under en fotoresa till norska Runde i slutet på 00-talet. Förtvivlat slet jag med att tycka att det var roligt att fotografera Lunnefågel (som var resans mening och mål). Men denna bilden är ändå den jag tycker bäst om från den resan. Det jag gillar med bilden är hur Lunnefågeln ser ut att betrakta sig egen skugga, på något sätt kan en förmänskliga scenen och tänka att den undersköna fågeln betraktar sig själv och sin egen fulländning.

Bildreportage på bjorndahlfors.se

• HEJ UMEÅ | ÄLVEN, STADEN OCH PLAKATEN

• ELSPARKCYKLAR. STADENS FÄRGPALETT. HATOBJEKT.

• TILL KRETSLOPPET OCH FÖRRUTTNELSEN

• ATT BESJÄLAS AV GLASET. ATT FÅNGA GLASETS SJÄL.

• EN VANDRING VID OMLASTNINGSCENTRALEN

• LÄNGS RIKSVÄGEN VILAR LINDSHAMMAR I FÖRFALL

Om fotobrevet

Fotobrevet görs av fotograf Björn Dahlfors. Brevet har som mening och mål att tipsa om egen och andras fotografi.

Tack för att du läst brevet. Nästa brev är planerat till den 7 juli. Ta gärna en titt på min hemsida bjorndahlfors.se.

PUBLICERAT 28 MAJ 2022

Hej. Detta brevet bjuder på mer utblick än inblick. Det blir många tips. Vårbruket på min lilla villafarm tar mycket tid: det ska grävas, klippas, röjas, snickras och donas. Tomten och huset ingår dessutom i ett nytt fotoprojekt som jag jobbat med. Projektet bygger på bilder från mitt liv här inom de nästan 1300 kvadratmeter som är min tomt i Bergslagen, projektets arbetstitel är Hemligheter/Offentligheter. Projektet leker med det offentliga jaget i sociala medier och allt det där vi aldrig skulle visa. Det känns ibland som att jaget tar mer och mer plats i mina bildprojekt. Vad det ska bli? Det får jag berätta mer om senare. Ett smakprov av projektet, långt innan någon annan, får du längst ner i brevet.

Innehåll i detta brev:

• Bluffar och utställningar

• Alla måste följa – gör ditt instaflöde lite bättre

• Opublicerat (ett smakprov från Heligheter/Offentligheter.

Som vanligt så skulle jag bli väldigt glad om du delade fotobrevet i sociala medier eller skickar vidare det till en fotointresserad vän. Ju fler som läser desto roligare att skriva. Vill du ge feedback på brevet så skicka en rad till bjorndahlfors@gmail.com.

Utblick | Utställningar och fotobluffar

Snart är det sommar och semester. Jag vill verkligen uppmana dig att se fotografi! Själv tycker jag det är svårt att få en bra överblick över vad som ställs ut för tillfället. Men jag brukar dels googla efter fotoutställning i städer jag ska besöka, men framförallt brukar jag surfa in på Fotografisk tidskrifts utställningskatalog. Den är absolut inte komplett men det ger ändå en viss koll!

Gallerier som alltid är värda att hålla koll på är bland annat: Landskrona foto, Galleri Kontrast, Fotografiska, Hasselbladsstiftelsen, Falsterbo Photo Art Museum, Abecita i Borås och Bildmuseet i Umeå (som jag skrev om i förra nyhetsbrevet).

Fotobluffar på Moderskeppet

Fotohistorien är full av mysterier, myter och manipulationer. Anders Sejdeborn reder ut diverse fotografisk myter i ganska så påkostade produktioner. Än så länge har jag kollat in den om Loch Ness, Robert Capas ikoniska bild och det om den manipulerade omslagsbilden till National Geographics. Kul är att i alla dessa tre filmer så har Anders besökt platserna och berättar om sina egna upplevelser på platsen. Alla fotografiska bluffar hittar du här. Avsnitten är cirka 15 minuter.

Fotodokumentärer på SVT Play

Jag gillar verkligen att K Special på SVT tar in dokumentärer om fotografer. Det kunde så klart vara fler men en får vara glad för det lilla. Två som jag sett är den om Martha Cooper som skildrade grafitti och hip hop-kulturen i New York och den om Magnumfotografen Gisèle Freund som var både var fotograf och sociolog. En dokumentär om en fotograf och en tänkare som inte bara flydde Nazityskland och krigets fasor utan också porträtterade sin samtids alla intellektuella. Fotografen har på något sätt möjlighet att till skillnad från en journalist vara med drivande och mer engagerad i att vilja något med sin samtid. Journalistens roll är att objektiv bevaka, en fotograf kan subjektiv skildra då kameran aldrig egentligen har som uppgift att vara neutral. Både Cooper och Freund är den typen av bildskapare.

Förgyll ditt flöde, följ…

…. carina_52portraits

Streetfotografen Carina Hedlund har antagit utmaningen att göra ett porträtt per vecka under 2022. Få en bild varje vecka får du om du följer henne. Svartvita vackra porträtt med en rejält mycket kontrast och svärta.  

… ripsuhongistosalmi

Med sig själv som motiv skapar Ripsu bilder som både får en att skratta och tänka efter. Ett färgstarkt och lite surrealistiskt uttryck som bryter av i flödet. Bilderna i serien Home Alone? gör hon i sitt egna hem, en fantastisk våning Helsingfors som med sin stil bidrar till bildernas utryck. Ta även en titt på hennes hemsida och om du har planer på att besök i grannlandet så håll utkik efter någon av hennes utställningar. 

… gustavgrall

Gillar du den tunbjörkska bildstilen så tror jag du kommer gilla Gustav Grälls bilder. I bilderna finns humor och värme, samtidigt som att de vill kommentera Sverige okommenterat. Som betraktare behöver jag själv fylla i och antagligen blir min upplevelse en annan än din, tolkningen fyller i vad bilderna vill ha att säga.

Opublicerat | Diptyk Hemlighet/Offentlighet

Ett smakprov ur mitt pågående bildsamlande till ett projekt jag kallar Hemligheter/Offentligheter.

Om fotobrevet

Fotobrevet görs av fotograf Björn Dahlfors. Brevet har som mening och mål att tipsa om egen och andras fotografi.

Tack för att du läst brevet. Nästa brev är planerat till 16 juni. Ta gärna en titt på min hemsida bjorndahlfors.se.

Hej bästa du!

Tänk att det redan gått tre veckor sedan sist. Nu är det dags för ett nytt fotobrev. Hela brevet ägnas åt fotografi från och i Västerbotten. Nyligen besökte och fotograferade jag Umeå.

Brevets innehåll:

• Älven, staden och plakaten

• Utställningar i fotostaden Umeå

• Opublicerad från Västerbotten

Som vanligt så skulle jag bli väldigt glad om du delade fotobrevet i sociala medier eller skickar vidare det till en fotointresserad vän. Ju fler som läser desto roligare att skriva. Vill du ge feedback på brevet så skicka en rad till bjorndahlfors@gmail.com.

Umeå | Älven, staden, plakaten

Först på mitt fjärde besök sa vi hej till varandra, Umeå och jag. Promenader bortom promenadstråk, promenader genom centrum, älvpromenader, promenader som upprepade sig.

De långa ljusa vårkvällarna och mina egna föreställningar blev ett porträtt av Umeå.

Städer vid älvmynningar, norrländska älvstäder, har en plats i mitt hjärta sedan mina år i Piteå. Kanske är det älvens eviga flöde, kanske är det den starka arbetarekulturen, kanske är det bara det att min själ verkar trivas på nordliga breddgrader.

Se hela bildreportaget!

Fotostaden Umeå

I en utställningshall stannar stegen av, människor rör sig i slowmotion. Ögon absorberas av intryck. Benen hittar sin egen takt. Allt hörs. Lätta fotsteg och prasslande jackor. Lågmälda ordbyten. En harkling. En av livets alla scener.

Ibland är det skönt att sätta sig. Efter en promenad från Västerbottens museum till Bildmuseet gjorde jag just det. Jag satte mig på en bänk och kände in det magnifika utställningsrummet.

Mitt i Zanele Muholi-verk satt jag och läste om konstnären och aktivisten som genom sina bilder vill ge en röst åt och normalisera HBTQ-rörelsen i Sydafrika. Vackra bilder, starka bilder. Starka berättelser och starka porträtt att förlora sig i. I sin egen kontext, i Sydafrika, är bilderna utmanande och aktivistiska. På ett bildmuseum i aktiviststaden Umeå blir de en kraftig utandning på den glöd som brinner för en mänskligare värld. Fotografin kan lära oss saker om världen, ge oss perspektiv på som vi saknar, det upplevde jag på utställningen. Med min fotografiska bakgrund inom safari-resornas postkoloniala naturfotovärld har jag matats av västerländska perspektiv på livet och kontinenten Afrika. Zalene Maholis bilder är berättelser från Sydafrika, inte berättelser om Sydafrika, att en bilder skapade av människor som är en del av den värld de skildrar ger rätt perspektiv.

På Västerbottens museum såg jag Albin Bibloms Naturens teater som är flera projekt i en utställning. Bland annat visas projekten Curiosity and Control och Mechkar ingår. Två bildserier som båda utforskar och ifrågasätter människans behov av att kontrollera naturen. Den ena delen av utställningen utspelar sig på naturhistoriska museum och i djurparker. Det är konstgjorda naturscener med antingen uppstoppade eller levande djur. Den fåfänga tron att naturen kan kontrolleras är något som även upptar mina tankar. Naturen i sig är vild och varje försök vi gör att tämja biter oss i baken. Pandemier, klimatkris, invasiva arter, monokulturer, döda hav, stillade älvar, fiskdöd, med mera är det som kommer vi får tillbaka när vi tror att vi kan stå bredvid naturen. Människans tro på evig tillväxt och utsugande av naturen kommer bli människans undergång. Temat för Bibloms utställning drar det inte så långt men hans tema får mina tankar att vandra och känna släktskap. I den andra utställningsdelen visas hans projekt Mechkar som handlar om Europas sista dansande björnar. Återigen ett ägande av något vilt, en björn, ett liv i underkastelse, ett kedjat liv.

En bonus på Västerbottens museum blev Peter Lundströms utställning med självporträtt som ingick i den pågående retrospektiva utställningen över hans och hans livskamrat Anna Kristensens konstnärskap. Självporträtten är fångade speglingar av Peter och Anna på olika platser runt om i Europa, bilder från 1979 och framåt. Bilderna är inte bara en resa genom parets liv utan också genom en tid som förändrats med konstnärerna. Att leva med ett tematik över flera år är något speciellt, en monoton grundberättelse som ändå får liv genom scenerna som utgör bilden. Att bilderna inte hänger kronologiskt tycker jag förvirrar berättelsen som med denna hängningen snarare blir en serie tidshopp än en resa från då till nu.

Att besöka Umeå och missa Sune Jonsson går bara inte. På Västerbottens museum finns Sune Jonssons centrum för dokumentärfotografi. I arkiven finns hans bildskatt och med året varierar vilka bilder som visas. Sune Jonsson var en av de stora dokumentärfotograferna i svensk fotohistoria. Självklart fick det gedigna verket Sune Jonsson Life and work följa med mig hem.

Opublicerat | Västerbottnisk sommarkväll

Även om Västerbotten på många sätt är sina kuststäder så är det ändå inlandet och fjällen som föder de hiskeliga berättelserna som återfinns i Torgny Lindgrens västerbottniska prosa som jag tycker så mycket om. För några år sedan reste jag över Stekenjokk från Gäddede för att övernatta i Klimpfjäll. På väg tillbaka från ett besök vid Trappstegsforsen föll ljuset över fjället på ett sätt som kan få en att nästan bli religiös.

Om fotobrevet

Fotobrevet görs av fotograf Björn Dahlfors. Brevet har som mening och mål att tipsa om egen och andras fotografi.

Tack för att du läst brevet. Nästa brev är planerat till 26 maj. Ta gärna en titt på min hemsida bjorndahlfors.se.

Hej vänner.

Till detta nummer har jag varit på utställning i Stockholm och äntligen publicerat mitt miniprojekt om elsparkcyklar.  Det och lite till bjuder jag på i Fotobrevet #005. 

Nyhet! Nu ska det bli ordning på torpet. Fotobrevet varit lite sporadiskt utan fasta publiceringsdagar. Nu har jag beslutat att skicka brevet var tredje torsdag. Det gör att brevet kommer lite oftare och du som läser får mer kontinuitet.

Ur innehållet

• Miniprojekt: Elsparkcyklar. Stadens färgpalett. Hatobjekt.

• Reflektioner från Årets bild-utställningen

• Bokrecension: Valet 1968 ⎼ När Palme mötte arbetarna

• Utblick mot fotovärlden

• Opublicerat

Som vanligt så skulle jag bli väldigt glad om du delade fotobrevet i sociala medier eller skickar vidare det till en fotointresserad vän. Ju fler som läser desto roligare att skriva. Vill du ge feedback på brevet så skicka en rad till bjorndahlfors@gmail.com. 

Miniprojekt: Elsparkcyklar. Stadens färgpalett. Hatobjekt.

Elsparkcyklarna. En dag stod de bara där och sa: staden är vår nu. De blir fler, de sprider sig, är det celldelning?

För drygt två år sedan tog jag de första bilderna på elsparkcyklar och sedan dess har jag roat mig med att fotografera dessa hojar när jag hamnat i städer. Jag tror nog att många stadsbor börjar vänja sig men för en lantis, nyss utkrupen ur coronaisolation, är de fortfarande intressanta fenomen. De speglar på nått sätt samhället, det helt marknadsstyrda samhället, ett samhälle långt i från tiden då staten var folket och staten var god och omhändertagande. I takt med nyliberalismen har staten snarare blivit ett verktyg för makten och idéen om det goda samhället har ersatts med idéen om varje människas rätt att sno åt sig så mycket hen kan innan döden skiljer hen från planeten. Jaget före laget. Det är så klart inte voi-hojarnas fel att det är så men de är på något sätt ett tecken på hur individualismen helt håller på att ersätta det kollektiva. Åk hellre sparkcykel ensam än buss tillsammans.

Fler bilder på bjorndahlfors.se

Årets bild på Galleri Kontrast

Sveriges bästa bildjournalistik visas just nu på Galleri Kontrast (fram till 24/4). Det är en imponerande utställning och ett fantastiskt tidsdokument. När jag går där bland bilderna och pratar med min vän så infinner sig en ledsamhet. Det är ledsamt att bildjournalistiken och bildreportagen försvinner när journalistik ska konsumeras digitalt. Bra berättande bilder behöver utrymme och utrymme får inte bilderna när de konsumeras i en telefon. Min vän slutade med DN på papper för något år sedan. Nu läser hon tidningen digitalt. Trots att utställningen har många bilder från DN-fotografer, många starka bildreportage, så berättade hon att hon där upptäckte berättelser hon missat. I papperstidningen kan det vara bilderna som fångar upp en och får en intresserad av ett innehåll inte bara rubriken. Har du möjlighet, vallfärda till Galleri Kontrast innan utställningen stänger, upplev fotografi.

Väl på Galleri Kontrast tog jag en kik i deras utbud av fotoböcker och hittade en liten pärla, Dawids (Björn Davidsson) Kars. Det som framförallt fick mig att falla var formatet som överraskade mig. En fotobok i storpocket-format. Ofta kan jag se fotoböcker som försöker leka med formen men oftast tycker jag det tar de bort bildupplevelsen snarare än bidrar till den. Vad är meningen med ett bokuppslag i obalans? Helt ärligt har jag väldigt svårt för böcker som försöker vara annorlunda och på något konstigt sätt tro sig bli mer intressanta för att de försöker bryta mot givna regler om formgivning. Då är jag mycket mer förtjust i böcker som utmanar det perfekta trycket och glansiga fotopapper. Just sådan är Dawids Kars, ett ganska grovt papper med svag gul ton, ett pocketpapper helt enkelt. Och det fina är jag inte stör mig på att jag behöver vända på boken för de horisontella bilderna. Texterna i boken är skrivna av Joppe Pilgren.

Valet 1968 ⎼ När Palme mötte arbetarna

Bokrecension. Det är valår i år. Många förståsigpåare säger att vi kommer möta en smutsig valrörelse där både höger och vänster slåss om att vara mest Sverigevänner. Med utvecklingen i Ukraina så kommer säkerhetsfrågorna att bli avgörande och därför tävlar nu politikerna i upprustning av försvaret och valfläsk i reda pengar för att motverka de ökande kostnaderna som följer i krigets spår.

Ett annan valår, valet 1968, skildrades av fotografen Jean Hermansson som följde med den dåvarande utbildningsminister, senare statsministern, Olof Palme på valturné till arbetsplatser. Bilderna från den turnén utkom i boken Palme och arbetarna 2019 på Historiska Media. Det är tydligt hur det är en bok med bilder från en annan tid, från en tid då de folkvalda bokstavligen stod närmare väljarna. När jag bläddrar i boken och ser jag hur Palme mötte människor med nyfiken blick i en diskussion eller sittandes sida vid sida med en arbetare blir jag lite nostalgisk. På en bild sitter Palme och röker bredvid en jobbare som dricker mellanöl. Det är inte utan att jag blir förundrad. Jag undrar hur hamnade vi där vi är idag. Idag när politik utförs i talarstolar med livvakter överallt och valturnéerna kännas med som innehåll till sociala medier än faktisk nyfikenhet gentemot väljarna.

Boken är en dokumentär och bjuder på många fantastiska bilder som visar Hermanssons förmåga att fånga ögonblick. I boken finns en bild jag älskar, en smått legendarisk bild. Den kostymklädda Palme står och pratar med en barbröstad arbetare, deras fötter nuddar varandra och de står så när att en kan känna hur komfortzonerna brutits. Arbetaren och Palme speglar varandra i sin hållning på ett sätt som symboliserar det jämlika, nästan klasslösa, samhälle som byggdes av socialdemokratin.

Som fotobok så tycker jag att det saknas en del för att detta ska bli en fullträff. Förutom Jeans ärliga möte med människor genom kameran så var hans förmåga att kopiera sina bilder med en djup kontrollerad svärta något av ett signum. Jean var förutom fotograf en mästare i mörkrummet. Den djupa kontrollerade svärtan uteblir helt i ett blaskigt tryck.

Som en dokumentär bok från en tid och ett valår för länge sedan så har boken fantastiskt mycket att säga, men den kanske säger mer om Olof Palme och tiden än att den lyfter fram hela Jean Hermanssons bilder på ett rättvist sätt. Men som en tidsresa rekommenderar jag boken.

Bokfakta

Palme och arbetarna
Bildurval och formgivning: Greger Ulf Nilson
Fotografier: Jean Hermanson
Förlag : Historiska Media 2019
ISBN: 9789177890560
Sidantal: 180
Format: Inbunden med skyddsomslag
Språk: Svenska
Text: Göran Greider

Tack för att du läser Fotobrevet! Om du inte är prenumerant så skriv in din e-post nedan.

Utblick mot fotovärlden

Videotips 1. Under första pandemiåret gjorde fotoboksförfattarna en rad digitala besök hos olika fotografer. Fotograferna fick berätta om bokprojekt de jobbar eller har jobbat med. Det blev en samling digitala möten som jag verklig rekommenderar dig att se. Du får bland annat möta: Lotta Törnroth, Ricard Estay och Erik Berglin, Erik vann ju dessutom pris för årets fotobok och i videon berättar han om just det bokprojektet.

Videotips 2. Landskrona foto visar just nu Gerry Johanssons alla böcker i en utställning, The books. Filmaren Nils Bergendal har gjort en lång intervju med Gerry inför utställningen som jag rekommenderar dig att kika på. Om du inte kan få nog av Gerry så har Nils Bergendal gjort ytterligare en film som som finns att se här. Filmen gjordes i en serie filmer som möter de fyra skånska fotoboksförlagen Breadfield Press, Null & Void Books, Sailor Press samt Johansson & Jansson.

Koll på utställningar. Nu när resandet i mitt arbete har börjat komma igång så har jag bestämt mig för att kombinera det med besök på galleri och museum. Istället för att hänga på hotellrum så kan jag ju bilda mig. Tyvärr så har jag inte hittar något heltäckande guide över fotografiska utställningar så det blir en del googlande. Det finns dock en kalender som jag brukar konsultera innan ett besök i en ny stad och det är Fotografisk tidskrifts utställningskalender. Har du tips på utställningskalendrar hör av dig!

Opublicerat

Efter mer än två år av pandemi har jag varit i Stockholm igen. Plikt är plikt, men jag var klart kluven. En bild blev det dock. Kanske att den speglar kluvenheten.

Fotobrevet görs av fotograf Björn Dahlfors. Brevet har som mening och mål att tipsa om egen och andras fotografi.

Tack för att du läst brevet. Nästa brev är planerat till 5 maj. Ta gärna en titt på min hemsida bjorndahlfors.se.

Hej vänner!

Inte heller Fotobrevet kan undgå kriget. Det är lätt att tycka ett brev om foto är banalt i dessa tider, det är det kanske, men bilderna från kriget är inte banala. Det är bilder som skakar oss och blir våra kollektiva minnen.

I detta fjärde brev blir det mer utblickar än senaste. Det finns mycket att skriva om och hela tiden dyker det upp nya idéer.

Innan vi går in på brevets egentliga innehåll så skulle jag vilja be dig om att göra mig en tjänst. Om du tycker om brevet så får du jättegärna skicka vidare det till fotointresserade kompisar och uppmana dem att prenumera. Du kan också dela det i dina sociala medier. Ju fler som läser desto roligare.

Brevets innehåll:

• Årets fotobok utsedd – missa inte nomineringsfilmerna

• Krigets bilder blir våra kollektiva minnen

• Tips för bättre bildupplevelser online

• Inblick: Bokkval

• Årets bild

• Opublicerat

Med vänlig hälsning,

Fotograf Björn Dahlfors

Årets fotobok utsedd – missa inte nomineringsfilmerna

Nyligen delades Svenska fotobokspriset ut, vinnare blev The Bird Project 2006-2017 av Erik Berglin. En mycket spännande bok som jag sneglat på ett tag och som jag först hörde talas om för cirka två år sedan när Erik bjöd in till sin ateljé (ja digitalt). Så kul projekt att addera lager av konst ovanpå varandra. Nu är boken på väg hem till mig och jag hoppas att den kommer leva upp till mina förväntningar. 

Svenska fotobokspriset är en fantastisk grej som verkligen inspirerar mig som fotograf. Det får mig att öppna ögonen för projekt och konstnärskap som i sin tur inspirerar mig att skapa nya projekt och böcker. För fotoboken är faktiskt ett fantastiskt medium för fotografi. Extra kul är att Fotoboksförfattarna anlitar en filmare för att göra porträtt av de nominerade fotograferna och nu finns alla att se på svenska fotografersförbunds hemsida. I år är det Lars Dareberg som gjort filmerna och hans youtube-kanal tipsade jag om i förra fotobrevet.

Förutom vinnaren Erik Berglin finns det även filmer om de övriga som nominerade: Kent Klich – A Tree Called Home, Mårten Lange – Ghost Witness, Monika Macdonald – Hulls och Karl-Johan Stigmark – Åtta Pappershändelser.

Lästips på bjorndahlfors.se: Tiotalet i tio inlägg

När 2019 var slut tog jag mig tid att sammanställa ett urval av bilder från varje år under 10-talet. Självklart finns de på min hemsida!

10 inlägg från 10-talet

Krigets bilder blir våra kollektiva minnen

Bomberna skakar i Europa, kriget är här, det som aldrig ska få hända igen sker i vår närhet. Människor dör och människor flyr elitens schackspel. Vapnen skramlar. Bilderna från kriget skakar oss, de får oss att förstå, de får oss att känna.

Det kanske är banalt att skriva om fotografi i dessa tider. Ett krig har bara förlorare. Men bilderna från krigen blir våra kollektiva minnen. Det är bilder av dårskap, smärta och fullkomlig förtvivlan. Förhoppningsvis kan bilderna bilda opinion för freden.

De oberoende fotografer och journalister som utsätter sig för faror, som skadas och som dör i kriget är tjänare av sanningen. De förmedlar bilder av en verklighet som vi i tv-soffan eller vid frukostbordet knappt kan förstå men som ändå gör oss till något bättre människor. Det får oss att skänka pengar, att dela med oss kläder, att öppna våra hjärtan. Tyvärr väcker även krigen andra sidor i oss, inte alls så ädla, den nationalistiska yran. Plötsligt är upprustning något alla vill se trots att vi alla innerst inne vet att fler vapen aldrig är vägen till fred.

Det finns en lång tradition av fotografi från konflikter. Namnen på de kända krigsfotograferna är många, deras bilder har blivit historiska ikoner som etsats sig fast i våra medvetanden. En av de historiska fotograferna som skildrade slutstriderna i andra världskriget var Lee Miller. En fotograf vars fascinerande historia nu kan ses i en dokumentär på SVT Play. Miller var modellen som blev modefotograf, som blev surrealist och slutade som skildrare av krigets kvinnor i Storbritannien och slutskedet av kriget som besegrade Hitlers arméer.

Som sagt ett enastående öde finns i denna kvinna, en stor konstnär, en ikon. Men bilder från andra världskriget och krigsslutet är det som sitter fast mest i mitt minne efter dokumentären. Det är bilder som gör ont i kroppen, bilder som får en att vilja skrika ut fredens starka budskap. Hennes bilder visar bombningar, lemlästade, lägerfångar och hur hon badar av sig krigsdammet i Hitlers badkar. Samtidigt var hon en del i en västlig propagandamaskin, hon var inbäddad och hennes kamera fångade krigets fasor ur det vinnande perspektivet, ur vårt perspektiv. Så det är skillnad på fotografer och fotografer, på bilder och bilder, det gör inte bilderna mindre viktiga eller sanna men det finns alltid skäl att fundera när bilderna och rapporterna kommer från inbäddade journalister och fotografer. Det är viktigt att vi som ser kriget utifrån inte nöjer oss med en källa och att vi är medvetna om det narrativ vi själva är en del av.

Med allt det sagt vill jag av djupet av mitt hjärta tacka alla de osjälviska och modiga fotografer som rör sig i spåren av elitens schackspel, en elit som offrar människor i sin jakt på att utöka sin egen makt. Era bilder är avgörande för freden och för hur vi förstår världen.

Tips för bättre bildupplevelser online

När du besöker en fotografs hemsida så är det lätt att upplevelsen störs av flikar, knappar, adressfält och menyer. Vill du slippa det och få en bra mycket bättre upplevelse av bilderna så använd webbläsarens helskärmsläge. När jag första gången testade detta så förändrades hela mitt sätt att se på bilder digitalt. Upplevelsen av fotografierna blir mycket starkare när annat stök i webbläsaren försvinner. Så leta upp helskärmsläge i den webbläsare och upptäck bilder på webben på ett helt nytt sätt.

Inblick | Bok eller inte bok

I förra brevet skrev jag om mitt projekt 202053, projektet där jag gjorde en bild och skrev en text varje vecka under 2020. Från början var tanken att det skulle bli en bok. Jag drev projektet som en bok genom att jag löpande valde ut bilder och lade in i mitt designprogram. Men den har inte blivit en bok, ingen fysik bok på papper alltså. Från det att projektet var färdigt den första februari 2021 har jag velat fram och tillbaka. Bok eller inte bok. I höstas var det nära. Sen föll det. Och nu har gnistan tänts igen tack vare ett intressant resonemang om fotoböcker i senaste Fotosidan poddradio där Simon Mlangeni-Berg intervjuas.

Bilderna och texterna som utgör projekt har fått god respons när jag visat dem för publik via en fysisk utställning och digitalt. Så att jag tvekar är lite konstigt.

Det som får och fått mig att tveka är några olika faktorer. Det första är upplagan. Här har jag vandrat mellan ett par hundra och ursprungsidéen med 53 exemplar (lika många böcker som det finns bilder i boken). Det andra kvalet rör sig kring om jag verkligen är relevant och om hur relevant 2020 fortfarande är. Det tredje är tryckerival. I små upplagor måste man trycka med digital tryckteknik (lasertryck) vilket kan ge lite varierande kvalitet (mitt första bokprojekt har vissa bilder som jag känner att trycket inte gör rättvisa). För bäst kvalitet ska en välja offset-tryck men då måste upplagan vara stor för att priset per bok ska bli någorlunda rimligt. Så då blir upplagan en faktor igen. Till sist så har jag ågren över att jag och mitt lilla konstnärskap gör anspråk på några träd i skogen för att jag tror mig ha något att berätta i bokform.

Varför denna fixering över böcker tänker du? Det är faktiskt något jag vet. När jag fick min första fotobok i handen, efter år av arbete, så kände jag att mitt bildsamlande fick en mening och ett mål. Att sammanställa bilder till en bok är dels ett avslut av ett projekt men sen är ju fotoboken som medie för bilder det överlägset bästa. Visst är utställningar roliga att se och göra, visst funkar det att kolla på bilder i tidningar och på webben. Men i en bok finns det så mycket passion, det är en inbjudan till fotografens värld och det är en upplevelse som du som betraktare kan återkomma till gång efter gång. Du kan läsa den i soffan, du kan bläddra den snabbt, du kan bläddra den långsamt. Du kan ägna den dagar, veckor eller bara några minuter för att söka upp en speciell bild. Fotoboken är helt enkelt en helt fantastisk sak.

Men hur blir det med min bok då? Just nu är jag nära att skicka boken på tryck. Det kommer bli 53 exemplar och det kommer bli digitaltryck. Varje bok kommer vara numrerad och signerad. Boken kommer tryckas på ett lite grövre papper vilket är lite mer förlåtande för den digitala trycktekniken. Så mitt fotobokskval kanske är över och snart sitter jag med en ny egen fotobok i min hand. Hoppas nu att någon kommer vilja köpa den.

Utblick: Årets bild 2021, grattis Eva Tendensjö!

Nyligen tillkännagavs vinnarna i årets bild. Årets bild är en väldig viktig tävling, inte för att det är en tävling, utan för att den lyfter fram bildjournalistiken och Sveriges absolut bästa bildberättare. Att tävla i fotografi, eller konst överlag, tycker jag egentligen är främmande. Jag har själv varit domare i tävlingar och inser nu efteråt att det egentligen inte handlar om fotografen kvaliteter utan om juryns smak. Trots att jag inte förstår konceptet kring att tävla i konst så gör tävlingen något annat, den ger uppmärksamhet till formen och får människor att förstå hur viktig bilden är för en god journalistik. Bildjournalist eller pressfotograf är en yrkesroll vars utövare blivit färre och färre sedan den digitala omställningen för medier och den svidande finanskrisen i slutet av 00-talet. Det är så klart väldigt tråkig, det som dock inte är tråkigt är att se de fantastiska bidragen som kommit in till Årets bild. Och jag som till vardags jobbar i media hör att det pratas mer och mer om bilder igen, journalistiken kräver god fotografi för att engagera läsarna och få dem att köpa prenumerationer. Så vill du njuta av fantastisk bildjournalistik öppna upp webbläsaren på datorn, tryck på F11 (helskärmsläge) och förlora dig i berättelser.

Opublicerat: Självporträtt 2021

Otack är den arme trädgårdsodlarens lön när snön faller i april.

Hej igen. Här kommer det tredje fotobrevet. I detta brevet blir det lite mer navelskådning än vanligt, jag hoppas att du har överseende med det. Som plåster på såren så ger jag dig ett bra erbjudanden på min fotobok om Oviksfjällen.

Brevets innehåll:

• 202053 en pandemiskildring

• Bokrea: Köp min bok med rabatt och få vykort på köpet!

• Utblick: OS, YouTube-tips och vildmarkspaus

• Inblick: Dubbelskörd

• Opublicerat

Med vänlig hälsning,

Fotograf Björn Dahlfors

202053 | Fotografi och poesi från pandemins första år

Är pandemin slut nu? Nästan alla restriktionerna har dragits tillbaka, krogköerna ringlar långa och snart behöver vi återgå till kontoren igen. I nästan två år har jag jobbat hemifrån, två på det hela taget bra år. Att det skulle bli så lång hemförlovning var inget jag trodde våren 2020 när pandemin bröt ut. Nu är vi är på andra sidan tänkte jag berätta om ett projekt jag gjorde under 2020.

Projektet gick under namnet 202053 och inleddes när pandemin bara var en influensa i Kina. Men snabbt spred sig Corona-viruset och satte vår civilisation på prov, mitt lilla fotoprojekt tog sig också en vändning. Från att skildra mitt kringresande liv till att bli något som utfördes på promenader i byn där jag bor.

Projektet gick ut på att göra en bild och en text varje vecka under året. Regeln var att jag var tvungen att välja bild och skriva texten samma vecka, sedan fick jag inte ändra bild eller text (mer än korrektur). Varje bild är inte ett mästerverk men jag lärde mig mycket om mig själv.

Det var ett roligt projekt som både utmanade och förändrade mig. Det blev personligt på ett sätt som jag inte varit kring mina bilder tidigare. Projektet ska ställas första helgen i mars under konstrundan Vinterspår i Lindesbergs kommun (pdf-fil). Men bilderna och texterna mötte publiken redan i höstas under Ljusstråk 2021 (konstrunda i Nora kommun). Att kombinera text och bild gör något med upplevelsen. Det uppstår något när en leder betraktaren in i en tolkning. Och aldrig innan har jag haft så djupa konversationer under en utställning som när jag visat dessa bilder.

Hela projektet finns på min hemsida. Texter och bilder som text och bild, eller som en film med texterna inlästa av mig.

Besök projektet på min hemsida!

Min bokrea: Köp min bok med rabatt och få vykort på köpet

Hösten 2020 gav jag ut min första, och hittills ända fotobok, Oviksfjällen - En resa från Storsjöns strand till fjällets topp (ISBN: 978-91-519-6493-5). Hela boken är producerad av mig från bilder till texter och formgivning. Fortfarande finns det några böcker kvar. Idag kostar boken 599kr inkl. frakt men du som prenumererar eller läser mitt nyhetsbrev kan köpa den för 499kr inkl. frakt och en uppsättning vykort. Erbjudandet gäller till den 28/2 2022 med reservation för slutförsäljning.

Du beställer genom att mejla mig på bjorndahlfors@gmail.com och skriv “Bokköp Substack” i ämnesraden. Ange din adress och ditt telefonnummer. Förskottsbetalning via swish (har blivit tvungen till det efter att vissa inte betalt sin faktura).

Läs mer om boken!

Utblick

Himlens mörkrum 2 blir långfilm

I förra brevet skrev jag om att det pågick en insamling för arbetet med filmen Himlens mörkrum 2. Det blev succé för insamlingen som nådde en bra bit över målet om 300000 kronor. Nu väntar jag spänt på att filmen ska blir klar.

Upplev OS genom fotograferna

OS i Peking greppar verkligen tag i en. Guld och nederlag, prestationer utöver det förväntade och krossade drömmar. Alla kan en så klar följa i radio och på TV. Men du kan också följa OS genom bildbyråns duktiga fotografer som är på plats och levererar hem bilder från spelen. På bildbyråns egna instagram kommer det upp bilder men även hos fotograferna som är där: @sportsphotojournalism, @joelmarklund, @vegardgrott, @mathias_bergeld_photography, @maxim.thore och @jonolavnesvold.

Sportfoto är verkligen en speciell konst, det går superfort och ofta har du bara en chans att fånga en besviken blick eller ett helt strålande leende. Avsnittet av fotosidans poddradio där Johanna Lundberg intervjuas tycker jag var riktigt intressant. Johanna är inte i Kina men hennes bilder finns så klart på instagram.

Inspiration i videoformat

Frilansfotografen Lars Dareberg är inte bara en duktig fotograf utan han delar också med sig av inspiration och reportage om fotografer och utställningar på sin YouTube-kanal. En ödmjuk ton och med en härlig värme tar han med dig i Fotosverige. Förra året ägnades mycket åt att tipsa om fotoböcker medan det i år även handlat om lite annat. Mycket utblickande och trevligt. Ge det en chans!

Ta en vildmarkspaus!

Landskapsfotografen Magnus Lindbom är en fotograf som verkligen inte gör det enkelt för sig. Medan många landskapsfotografer gör sin bilder nära den parkerade bilen så är vildmarken det som driver Magnus. Han tar sig dit där väldigt få människor satt sin fot. På hans YouTube-kanal finns några filmer som han gjort från sina äventyr. De är vackra och nakna. Vi får inte bara uppleva vildmarken så som han ser den utan vi får även följa med in i hans tankevärld. Det känns nästan som att kameran blir hans terapeut. Hans tidiga filmer ligger på YouTube, om du gillar dem och vill ha mer så bli hans supporter och få tillgång till fler videos på hans hemsida.

Inblick: Dubbelskörd

Vem är egentligen fotograf? Jag kallar mig gärna det även om jag inte lever av mina bilder. Att inte ha fotografin som levebröd håller min kärlek till bild vid liv. Men det är egentligen inte det detta ska handla om. Nej jag tänkte skriva om att se i bilder, för jag tror att vi som kallar oss fotografer har ett annat sätt att se på världen. Vi letar efter detaljer. Vi imiterar objektivet med våra ögon, vi laborera med oskärpa och utsnitt, vi avgränsar synfältet för att bedöma om utsnittet är intressant. Jag kan tänka mig att vanliga människor förundrat skakar på huvudet när de ser en fotograf som arbetar sig fram mönster i en stenmur istället för att rikta kameran mot det magnifika slottet som stenmuren ska försvara.

Ibland gör detta mig osäker. Jag är lite rädd för vad människor ska tänka när de ser mig traska runt med kameran i handen riktad mot något helt alldagligt, något fult eller något som de flesta inte ens skulle lägga märke till.

Många gånger blir bilderna dåliga, i alla fall är det så för mig, men andra gånger blir resultatet faktiskt ganska tillfredställande.

Den misslyckade vintern här i Bergslagen har gjort mig till en muttrande medelålders gubbe. Småtvär halkar jag runt i en isbelagd trädgård och på trottoarer som drunknar i grus. Men så händer det. Blicken. Den sökande blicken gör en observation. Och saker blir genast lite bättre.

Senaste fastnade jag i mitt trädgårdsland där några kålrötter blivit kvar. Där en morot hade ruttnat. Där kålen doftar rutten kål. Jag kröp och halkade på isfläckar. Kanske att grannen vant sig eller så skakade han på huvudet och fortsatte fylla på i fågelmataren. Jag tänker i alla fall att min passion för att odla inte bara gav ätlig skörd utan även bildmässig skörd.

Att se livet som stillbilder tror jag får en att se världen med lite mer respekt.

Läs Till kretsloppet och förruttnelsen

På tal om odlingsbilder så vill jag verkligen tipsa om Jeanette Andersson som har fotograferat alla Stefan Sundströms odlingsböcker: Stefan lilla gröna, Stefans stora blå, Stefans stora feta röda och Stefans lilla svarta. Förutom Stefans helst säregna språk och inspirerande leverne så är böckerna fulla med helt fantastiska bilder.

Opublicerat | Gullaskrufs Glasbruk

Hej!

Gott nytt år. Inför varje nytt år brukar jag sätta mål för mitt fotograferande. Ibland når jag målen, andra gånger inte. Men det är skönt att göra något slags avstamp samtidigt som en blickar framåt. Ett mål jag har för 2022 är att göra detta nyhetsbrev och min hemsida bjorndahlfors.se till huvudsaklig hemvist för mina bilder, istället för ytligheten och snabbheten i de sociala flödena.

Detta brev bjuder på:

• Sommarminnen från Bohuslän

• Tunbjörksutställning i Borås

• Utblick med småtips

• Inblick: Att inte kalla sig naturfotograf

• Opublicerat

Så jag hoppas att du kommer gilla Fotobrevet #002 och om du gör det så dela gärna vidare det till andra så att fler väljer att prenumera och läsa.

Ha det fint och så hörs vi framöver!

Med vänlig hälsning,

Fotograf Björn Dahlfors

Tankar och bilder till Bohusgraniten

Mitt i vintern bjuder jag på ett sommarminne. En resa till Bohuslän fick mig att fundera över den röda granitens alla upplevelser, allt den sett och allt den upplevt. Samtidigt som den svenska västkusten är oändligt vacker så speglar den också det välbärgade Sverige. Samtidigt som havets vågor sakta rullar in så går det inte sluta tänka på vad som kommer hända med de lågt liggande områdena när havet kommer att stiga till följd av den globala uppvärmningen. Hur våra kustområden kommer kunna hantera stigande hav går att visualisera på MSB:s hemsida, det både skrämmer och fascinerar.

Ta en titt på mitt sommarminne från Bohuslän och testa också att laborera med kartverktyget som finns hos MSB.

En härlig dos Tunbjörk i Borås

Lars Tunbjörk är en av de stora i svensk fotografi. Hans bilder är säregna och vandrar mellan Egglestoneska färgskalor och minimalistisk perfektion. Jag ska villigt erkänna att det har tagit mig lång tid att förstå hans bildvärld, kanske för att den mest fladdrat förbi mig, eller för att den kräver mer än den skönhetstörstande naturfotografen jag skolats i. Tunbjörks bildspråk som inte alltid är vackert men som alltid är originellt. Det är bilder som tar tid, det är en fotograf som en behöver lära känna och som tvingar en att också se människan bakom bilderna, hans drivkraft och hans tankevärld. Just nu, och fram till den 27/3 2022, pågår en retrospektiv utställning över Tunbjörks fotografiska värv i hans födelsestad Borås.

Det är så klart en stor uppgift att täcka en karriär i en utställning, och det är en lika stor uppgift att insupa hela utställningen på en gång under den dryga timmen jag besökte den. Får jag möjlighet kommer jag återkomma och se den igen. Får jag inte möjligheten ingen har jag nu boken Lars Tunbjörk - Retrospektiv att bläddra i.

Lars Tunbjörk var detaljernas mästare, han såg det många inte ser, han fångade absurditeter och visade att dokumentär fotografi både kan innehålla en stor dos humor och en lika stor dos politiska kommentarer, den dokumentära fotografin får vara subjektiv. När jag vandrar mellan hans olika projekt tänker jag att hans bilder fångar arten homo sapiens med alla våra fel och brister. Ibland blir det roligt på någons bekostnad och ibland fastnar skrattet i halsgropen då Tunbjörk blottar orimligheter och exploatering. Jag fastande framförallt för hans bilder från Paris Fashion Week, hur han vandrade runt i en värld av yta och klädde av den fullständigt genom att visa modellernas utsatthet och de kostymklädda männens blickar. Män som förvandlat kvinnor till köttstycken som ska kapitaliseras på och som ska utnyttjas. I utställningen finns en film där vi får följa Tunbjörk när han jobbar med bilderna från Paris fashion week och det är intressant hur han rör sig och betraktar på ett helt annat sätt än alla andra fotografer. Han köper inte situationen han ifrågasätter den.

En annan del i utställning visar en rad porträttbilder av kända personer, i galleriet finns bland annat Ingmar Bergman, Stina Ekblad, Gösta Ekman, Erland Josefsson och Tomas Tranströmer. Det är respektfulla med lite säregna porträtt. Men det som verkligen fångar mig är vilket mod det krävs av en känd person att våga låta en person som Tunbjörk, med sin kritiska och ironiska blick, göra ens porträtt.

Utställningen är över två våningar, det visar Tunbjörks bredd och ger också små skärvor av personen Tunbjörk. I montrar finns utrustning, pass och annan memorabilia. På våning två kan man även se bilder av fotografer som fått Lars Tunbjörkspriset genom åren samt en större utställning med årets pristagare Leif Cleasson.

Detta är så himla mycket mer finns att se och det är definitivt värt ett besök om du kommer till Borås eller letar efter en bra fotoutställning. Väl i Borås ska du inte heller missa Abecitas utställningar, vilket jag tyvärr inte hann med denna gången men nu har sparat till nästa gång.

Utblick

Stötta Himlens mörkrum 2!

En fotograf som verkligen påverkat mig är Jean Hermanson. Jag kom i kontakt hans verk genom den hyllade filmen Himlens mörkrum och sedan dess är jag lite besatt av hans bilder. Jean och hans kollega Folke Isaksson reste runt i Sverige och besökte arbetsplatser för att skildra den svenska arbetarklassen på 1960-talet och 1980-talet. Det som gör bilderna och texterna så unika är att de är skapade med respekt för människan bakom blåstället, det är inte en borgerlig betraktelser över arbetare. Nu är det på gång en ny film, Himlens mörkrum 2. Grunden till filmen är att filmaren Nils Petter Löfstedt har kommit över flera hundra timmar av inspelade intervjuer från tiden då Folke och Jean reste runt i landet. Precis som i Himlens mörkrum 1 så söker nu Löfstedt upp människorna som finns på bilderna och som hörs på banden.

Men alla stora viktiga projekt behöver pengar, därför vill jag verkligen uppmana dig att sponsra filmen. All info om filmen och om hur du kan stötta arbetet finns på kampanjsidan.

Jag vill även passa på att tipsa om tre böcker, inte fotoböcker, men på samma tema som det som Jean och Folke gjorde när de reste runt och mötte arbetarklassen. Böckerna är: Vi, Skuggorna av Elinor Torp (ISBN: 9789173439084), Cykelbudet av Anders Teglund(ISBN: 9789188035622) och slutligen Amazon: bakom framgången av Julia Lindblom(ISBN: 9789187777844). Alla tre böckerna skildrar det svenska prekariatet, vår tids daglönare som lever sina liv med otrygga anställning och kassa villkor.

Makalös digital utställning

Rota mi betyder min rot på jämtska. På det temat har Anneli Åsén och Susanne Kvarnlöf gjort en digital utställning som verkligen lyckas att förmedla lite av den känslan som man får på en fysik utställning. Utställningen bygger på två personliga berättelser om att bryta upp för att sedan komma tillbaka hem till den jämtländska landsbygden. I olika rum möter vi olika delar av berättelsen, förutom bilder så skapas en stark helhetsupplevelse genom illustrationer, texter och musik. Ett verkligen lyckat och inspirerande sätt att visa fotografi på ett digitalt sätt bortanför de flyktiga instagramflödena.

Men du. Besök rotami.se men inte på mobilen. Hämta surfplattan eller ännu hellre datorn. Ju större skärm desto bättre upplevelse.

Några kortisar

• I förra brevet skrev jag om tidskriften Verk. Nu finns det ett nytt nummer att läsa: verktidskrift.se.

• Njut av DN-fotografernas bästa bilder från 2021. All heder åt Dagens Nyheter som har en så fantastik uppsättning fotografer på sin bildredaktion. Mer av dem får du så klart i tidningen men också när bildchefen Pi Frisk sätter ihop Veckans bildervarje vecka.

• Ett boktips. Gillar du spioner, kalla kriget och fotografi? Då kan jag verkligen rekommendera Fotohandlaren i Bizonien: en spionberättelse av Jan Bergman (ISBN 9789113092249). En bok som på ett initierat sätt blandar europeisk fotohistoria med europeisk storpolitik efter andra världskriget. Jag lyssnade på den men i den tryckta boken finns även en hel del bilder.

Inblick: Därför tog jag bort natur innan fotograf

Länge kallade jag mig naturfotograf, det gör jag inte längre. Kanske är titlar helt obetydliga, ja vi är ju alla människor, men nu när titlar är våra sköldar mot världen så spelar det ändå en liten roll. Nu kallar jag mig fotograf.

Så varför skriver jag då om detta? Jo för jag tror det är viktigt och för det ger uttryck för det som skaver i mig. Att plocka bort det där lilla tillägget natur innan fotograf har jag gjort eftersom det finns så otroligt lite natur kvar på planeten. Och den natur som finns kvar får bara finnas så länge som den inte är lönsam för människan att bruka, fördärva och omvandla till brukad mark. Att fotografera en planterad skog, ett reglerat vatten, ett odlingslandskap, fjällmotiv från Vildmarksvägen, en blomma i en hage eller en älg på ett hygge är inte att fotografera naturen. Att ta bilen till ett naturreservat, följa en stig och läsa på länsstyrelsens skyltar är ens det att vara i naturen? Självklart drar jag detta resonemang till sin spets och skalan är inte svartvit. Mellan det orörda och det helt urbaniserade finns så klart mängder med upplevelser som liknar natur även om det ofta är regisserat av oss.

Jag tänker ofta på hur vi människor kommer att bruka vårt ända hem i hela universum tills dess att planeten inte längre kan hålla oss vid liv. Under en stjärnklar himmel men blicken fäst ut i oändligheten tycker jag det är lätt att komma i kontakt med sig egen litenhet. En sak är säker och det är att planeten kommer överleva oss. Tänk på alla arter som fanns här innan oss. Och alla arter som kommer finnas efter oss. När mänskligheten försvunnit från planeten kommer den så sakta återgå till ett naturligt tillstånd. Eller finns ens naturen om ingen definierar den?

Vart ska du detta leda till tänker du? Vad har det med fotografi att göra? Det är en himla relevant fråga och jag förstår helt om du tycker att du kastat bort tid på att läsa detta.

Men.

Jag ser mina bilder som en spegel av mig själv, varje bild jag gör blir gjord för att jag vill berätta något som intresserar mig. Skogen är något som intresserar mig, eller jag älskar faktiskt skogen (till och med den planterade skogsefterapningen). Men istället för att söka mig in i gammelskogen hamnar jag på vid ett timmerupplag som ligger två stenkast från där jag bor. Det är en fruktansvärd plats. Det gör ont i hela kroppen att vandra i gränderna som uppstår mellan de höga virkestravarna. Nästan varje dag, året runt, kommer det dit lastbilar med nyhuggen skog, stammar staplas på hög för att sedan lastas upp på tågvagnar för att levereras till industrin. Det är denna historien som är viktig att berätta, detta är historien om den svenska skogen. Skogsbolagens reklamfilmer och naturfotografernas bilder av barr i motljus är inte skogens historia. Skogens historia och framtid är mörk och hela dess existens kontrolleras av en omodern industri och flata byråkrater som förblindats av en växande BNP.

Så.

Jag kan inte kalla mig naturfotograf så länge det är förknippat med att odla en förljugen bild av verkligheten. Verkligheten är den att sagoskogarna har fallit och där de stod står nu trädplantage som väntar på mogna (bli 60 år) för att sedan huggas ner. Alltså kallar jag mig inte längre naturfotograf.

Om skogen på bjorndahlfors.se

• EN VANDRING VID OMLASTNINGSCENTRALEN

• HÄR VILAR MINNET AV EN SKOG

Opublicerat

Bergslagsvinter. Snö, tö. Snö, tö. Humör och väder hand i hand.